Det finns två vägar att gå när det gäller att släppa gamla spel till nya medier. Antingen släpper man ett riktigt billigt spel som på det stora hela är originalspelet omkodat för den plattform som är aktuell. Annars kan man göra som Monkey Island förärades med för några år sedan och göra helt ny grafik och uppdatera musik och ljud, men ändå bevara grundspelets sätt att spela, då med en lite högre men ändå motiverad prislapp. Tidigare har Square Enix visat att de inte begripit den biten, då de släpper i stort sett identiska versioner av originalspelen till skyhöga priser och bevisligen har Beamdog samma åsikt när det gäller Baldurs Gate-serien.
Baldurs Gate 2 har kommit att stå som den kanske mest lysande stjärnan på himlen för spel vars spelmekanik baseras på regelboken från Dungeons & Dragons (inklusive värld, raser, vapen och allt annat). Så här i efterhand märks det att det är närmare femton år sedan det släpptes.
Beamdog har på det stora hela tagit originalspelet in i minsta detalj, inklusive dess tillägg, och konverterat till Android och Ios. Det innebär att grafiken kommer från den tid då 2D-erans pixelperfektion blandades ut med nu i efterhand ganska dassiga 3D-element. Att påstå att spelet är på något sätt snyggt är alltså en överdrift, men för nostalgiker ser det ut precis som det gjorde på den gamla goda tiden.
Vad som däremot känns ganska taffligt är att gränssnittet också är femton år gammalt. Ett spel som från början styrdes mer eller mindre enbart med muspekaren översätts ganska bra till en pekskärm, men det krävs att du spelar spelet på en surfplatta för att du över huvud taget ska kunna navigera, även om funktionen för omskalning är påslagen, annars blir precis allt för smått. Det känns lite som att försöka navigera Windows skrivbordsgränssnitt på en pekskärm, vilket mest är en frustrerande upplevelse. Lägg sedan till att gränssnittet som sagt är femton år gammalt, så styltigt är bara förnamnet.
Samma sak gäller spelmekaniken i sig. Även om Dungeons & Dragons är en bra grund att stå på känns det lite stelt att det i praktiken är ett penna och papper-rollspel som fått ett lager datorgrafik över sig. Strider baseras helt på din karaktärs utrustning och värden och det enda du faktiskt gör är att välja vilken fiende du slår eller skjuter på (det vill säga ett steg under Diablo och liknande där du faktiskt klickar fram varje slag själv åtminstone). Däremot får du in en hel del strategi i dina strider när du börjar få upp antalet medlemmar i din grupp och den biten håller fortfarande.
Något som håller förvånansvärt bra, i alla fall sett ur synvinkeln att Dungeons & Dragons faktiskt ska vara rätt högtravande, är dialogen och hela den aspekten av spelet. Här får vi en hel del känsla av riktigt rollspelande, även om det inte känns som att dialogvalen har samma tyngd som i nyproducerade varianter som Shadowrun.
Som sagt finns en bunt tillägg att köpa till, vilka, utöver nya äventyr, innehåller extrafunktioner som borde funnits med i ursprungsversionen från start. På så sätt blir ett redan från början alldeles för dyrt spel väldigt fort ännu dyrare. För det är just priset som Baldurs Gate 2 faller på, med åtminstone halva prislappen borttagen hade vi kunnat se det som en kul nostalgikick. Nu får det oss istället att börja gräva i lådorna efter originalskivorna.
