Dragon Quest är något av rollspelens urmoder tillsammans med Final Fantasy. Den första delen såg dagens ljus två år efter Final Fantasy och fram till att de båda japanska giganterna Square och Enix slog sina påsar ihop 2003 var de, åtminstone i Japan, de två spelserier som hade högst anseende i genren.

Dragon Quest 8 släpptes ursprungligen till Playstation 2 i Japan 2004 och i engelskspråkiga delar av världen under de två följande åren (i dagsläget ligger serien uppe på del tio med en elfte under utveckling) och firar således tio år i år. För ett tio år gammalt spel känns prislappen på ungefär 150 kronor ganska saftig, särskilt eftersom Final Fantasy-spelen kostar betydligt mindre (fortfarande svindyra, men ändå). Men samtidigt kan du åtnjuta ett klassiskt japanskt rollspel i 3D-miljöer (Final Fantasy-spelen till mobilen kör 2D i fågelvy) och något förvånansvärt unikt för både mobilspel och rollspel i allmänhet. 

Final Fantasy IV: the After Years

Istället för att gå på den gamla vanliga vägen med telefonen i liggande läge och styrningen på vänster sida samt övriga knappar på höger sida satsar Dragon Quest på ett stående läge som är gjort för att hanteras med en hand. Det gör spelandet i sig väldigt lättillgängligt, särskilt under pendling där du ofta måste stå och hålla i dig med en hand. Därmed inte sagt att kontrollen är perfekt. Spelet i sig bygger väldigt mycket på turordningsbaserade strider och ett i övrigt ganska lugnt tempo, så där passar det perfekt. Styrkorset i kombination med hur karaktären rör på sig är däremot en väldigt seg upplevelse som gärna hade fått snabbats upp. Å andra sidan verkar spelet ha en hel del problem med optimering, då det tar evinnerlig tid på sig att ladda även på snabba telefoner och trots det laggar friskt lite här och där. Trots det är upplägget kring kontrollen fantastiskt välkommen.

Sett till storyn är det på många sätt det gamla vanliga med att du ska rädda världen från ondskan. Även om storyn tar sig ganska snabbt kommer vi ändå inte undan det faktum att spelet börjar väldigt abrupt och vi funderar på om vi missade första kapitlet. Såväl karaktärer som story är precis lika klyschiga som sig bör i den här typen av spel, men de introduceras ungefär lika abrupt som den namnlöse hjälten och storyn i början att det känns som att vi missat några timmars spelande innan vi ens börjat.

På så vis blir det här, i kombination med prislappen, mer ett spel för redan inbitna fans av antingen serien eller japanska rollspel i allmänhet snarare än de som vill ha något djupare att sätta tänderna i än Candy Crush. Även om hantverket på det stora hela är bra.