Lite då och då i PC:ns historia har det kommit spel som precis ALLA spelade. Till exempel The 7th Guest, som lagom till 20-årsjubileet kommit i en mobilversion.
Spelet är på sätt och vis urfader till det arketypiska mobilspelet, peka och klicka-pussel med en lös ramberättelse som håller dem samman.
Idag fungerar Dock The 7th Guest bäst som tidsdokument över hur spelindustrin har gått framåt. Kunde man verkligen komma undan med så uselt skådespelande i ett spel på 90-talet? Hade ingen kommit på att man inte vill ha samma röstledtådar som saktar ner spelet varje gång man börjar om med ett pussel? Kunde man ännu inte göra användargränssnitt där man inte blev tokig över att man visste vad man ville göra men gjorde något annat bara för att man råkade trycka på fel ställe på den tiden?
Utan ett nostalgiskt förhållande till spelet lär man i dag knappast bli tillräckligt engagerad av ramberättelsen eller skrämd av spökerierna, samtidigt som man om man gillar pusslen mest blir frustrerad över hur segt användargränssnittet gör det att lösa dem.
