Hela fiendelaget råkar stå placerat i ett minfält tillsammans med en hel drös explosiva tunnor och vapenlådor. Efter en längre akrobatisk runda med ninjarepet landar en välriktad helig handgranat landar precis där den ska och smäller av ackompanjerad av sin klassiska änglakör.
Resultatet: En halvdöd fiende, några små hål från de explosiva tunnorna och ett skrubbsår på en ytterligare fiende.
Hade det här varit Worms som det ska vara skulle smällen från granaten och den efterföljande kedjereaktionen av såväl tunnor och lådor som sprängs, minor som aktiveras och avlivade maskar som spränger sig själva decimerat ungefär halva spelplanen till grus och lämnat resten i ett allmänt rykande inferno där det mest handlade om flax vem som överlevde över huvud taget.
Men det här är Worms 4, där utvecklaren fått för sig att begreppet nedtonat är en bra idé. All den klassiska grunden finns här. Maskar med lustiga röster (och lustiga kläder denna gång, kul) som i lag om tre (inte fyra som tidigare och bara ett lag mot ett, inte flera lag samtidigt som tidigare) ska avliva varandra medelst tidigare nämnda granat, explosiva får, bananbomber och all därtill. Ett visst mått av strategiskt djup finns som alltid där, likaså skicklighetsmomentet med att lära sig sikta och parera vinden. Som väntat finns ett utförligt enspelarläge och en stor variation av flerspelarlägen, både lokalt och över nätet.
Men allt det är liksom bara halva delen. Worms är som bäst när det är alldeles för många maskar på banan och de fysiska lagarna är matade med extacy och amfetamin så att allt studsar, sprängs och rullar i överdrivna mängder överallt.
Även om det är ett välkonstruerat spel, som inte förändrat sig egentligen alls de senaste tjugo åren, mår Worms bäst när de strategiska elementen får beblanda sig med totalt okontrollerat vansinne. Tyvärr saknas det senare nästan helt här. Den slutgiltiga förolämpningen kommer i form av att det här premiumspelet erbjuder den tröttaste formen av in app-köp för att kunna bygga på dina karaktärer.
