Mobil-nyheter via RSS
Sony Ericsson Aino: Prisvärt mediamonster
Efter flera år av väldigt snarlika telefonmodeller har Sony Ericsson piggnat till. Aino bjuder på en nytänkande och är nog Sony Ericssons bästa mobil hittills. Mobil har testat den.
Sponsrad länk från Pricerunner:
(18 st)
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
Det är populärt med pekskärmar och i mobilvärlden tjatas så ofta om Iphone så att man knappt vågar nämna Apple-mobilen. Men alla kopierar inte konceptet. Med Aino har Sony Ericsson valt att gå sin egen väg på ett fiffigt sätt. Det här är nämligen en telefon både med och utan pekskärm. Det är både en Iphone-kopia och inte alls en Iphone-kopia. Låter det konstigt? Kanske. Men det är smart - Aino är Sony Ericssons bästa lur på länge.
Låt oss börja med det här med pekskärmen. I viloläge klickar man på låsknappen för att få fram visning av klockan, se om man har missade samtal eller inkomna sms. Det är som vanligt på mobiler. Men drar man med fingret på skärmen, så kan man dra upp en slags rullgardin, och under blottas då: mobilens mediameny.
I hopfällt läge är Aino i huvudsak kamera och mediaspelare, och inget annat. Huvudmenyn andas helt och hållet Sony Playstation i sin formgivning. Mot en svart bakgrund tornar fem färggranna ikoner upp sig: Kamera, bildgalleri, musik, film och fm-radio.
Man klickar sig fram i en trädliknande struktur genom ikoner, och bläddrar med fingrarna mellan skivalbum, bilder, filmer och sparade radiokanaler. För att backa i en meny klickar man någonstans i det mörka området utanför ikonerna (precis som på Nokias nya smarta Linux-mobil N900). Det är snyggt, lättanvänt, och går snabbt.
När man drar ut telefonens fysiska knappsats försvinner den här stilfulla mediamenyn, och då öppnas i stället ett annat menysystem - nämligen Sony Ericssons vanliga system, som sitter i de flesta av företagets mellanprismodeller idag. Nu slutar också skärmen att fungera som pekskärm. I stället styr man sig fram med styrknappen i menyerna. Anledningen är helt enkelt att de här menyerna inte är anpassade för pekskärm. Raderna i menyerna är till exempel för små för att träffa rätt på med ett finger.
Läs hela testet av Sony Ericsson Aino här.
(testet är plus-märkt. Den som inte vill betala 10 kr för att läsa testet kan ge sig till tåls ett par veckor då testet släpps fritt)
Låt oss börja med det här med pekskärmen. I viloläge klickar man på låsknappen för att få fram visning av klockan, se om man har missade samtal eller inkomna sms. Det är som vanligt på mobiler. Men drar man med fingret på skärmen, så kan man dra upp en slags rullgardin, och under blottas då: mobilens mediameny.
I hopfällt läge är Aino i huvudsak kamera och mediaspelare, och inget annat. Huvudmenyn andas helt och hållet Sony Playstation i sin formgivning. Mot en svart bakgrund tornar fem färggranna ikoner upp sig: Kamera, bildgalleri, musik, film och fm-radio.
Man klickar sig fram i en trädliknande struktur genom ikoner, och bläddrar med fingrarna mellan skivalbum, bilder, filmer och sparade radiokanaler. För att backa i en meny klickar man någonstans i det mörka området utanför ikonerna (precis som på Nokias nya smarta Linux-mobil N900). Det är snyggt, lättanvänt, och går snabbt.
När man drar ut telefonens fysiska knappsats försvinner den här stilfulla mediamenyn, och då öppnas i stället ett annat menysystem - nämligen Sony Ericssons vanliga system, som sitter i de flesta av företagets mellanprismodeller idag. Nu slutar också skärmen att fungera som pekskärm. I stället styr man sig fram med styrknappen i menyerna. Anledningen är helt enkelt att de här menyerna inte är anpassade för pekskärm. Raderna i menyerna är till exempel för små för att träffa rätt på med ett finger.
Läs hela testet av Sony Ericsson Aino här.
(testet är plus-märkt. Den som inte vill betala 10 kr för att läsa testet kan ge sig till tåls ett par veckor då testet släpps fritt)
(7 st)
(22 st)
