Reportage

Sonim XP3 på safari

Det finns folk som bara är ute efter en mobil. Eller kanske en superbra mobil. Sedan finns det de som verkligen behöver något speciellt. Till exempel en mobil som passar för att bila ner till den afrikanska djungeln. Robert Moldén utsatte Sonim XP3.2 Quest Pro för ett kraftprov.

Publicerad:

3 mar 2011 - 14:13

Uppdaterad:

27 nov 2013 - 11:03

Jag skulle bila ner till Ghana. Jag behövde en telefon som klarade sand, vatten, värme och kyla. Den fick gärna ha ficklampa och bra batteritid också. Om den var stöttålig så var det i alla fall inget minus. Jag började söka på Internet efter telefoner som uppfyllde mina krav och hittade endast en. På webbutiken cdon.com hittade jag Sonim XP3.2 Quest Pro. Enligt beskrivningen skulle den ha standby-batteritid på 1500 timmar, vara stöttålig, kunna bada i 30 minuter på en meters djup och klara 50 graders värme. Det lät ju onekligen bra. Dessutom hade telefonen tre års "unlimited warranty" sades det.

Toppen, tänkte jag. Men priset då? 3750 kronor. Nåja, det var bara tre dagar kvar till avresa. Det fick bli den. Webbutiken lovade hemleverans inom två dagar, och dagen innan avresa fick jag mycket riktigt ett sms från posten att telefonen nu kunde hämtas. Sagt och gjort.

När jag hade satt i batteriet och skruvar fast batterilocket lyckades jag skickligt nog förstöra båda skruvarna till locket. Dra så hårt du kan står det i instruktionen från Sonim, men skruvarna gick av på mitten båda två. Jaha. Här stog jag nu, nästan 4000 kronor fattigare och en obrukbar telefon en dag innan avresa. Ibland ska man uppenbarligen inte följa instruktioner alltför slaviskt.

Trasig telefon

Telefonen trasig redan innan resan alltså. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag började söka på internet efter någon sonimsupport i Sverige och efter 15 minuters svärande hittade jag ett telefonnummer att ringa. En kille på Sonim Support Sverige svarade faktiskt, och jag fick förklara mitt lite väl ivriga skruvande. Desperat som jag började känna mig innan avresan till Afrika kändes det skönt när killen på Sonim raskt lovade att han skulle skicka en ny telefon ner till hotellet som jag skulle sova på i Helsingborg, där resan på allvar började, och att jag skulle skicka min trasiga telefon tillbaka till honom. Sagt och gjort, jag skickade min och hoppades innerligen att den nya skulle hinna komma till hotellet i Helsingborg dagen efter.

Min oro visade sig som tur var obefogad. Telefonen låg i receptionen när jag checkade in på kvällen och i paketet låg en lapp där killen på Sonim önskade trevlig resa. Glad och tacksam över denne hjälpsamme själs trevliga agerande lade jag telefonen på laddning och fick sova utan att oroa mig för mobilproblem på resan i alla fall.

Morgonen efter inhandlade jag ett minneskort för att kunna ha telefonen som musikspelare. Jag hade funderat en del. Inte hade jag köpt telefonen bara för att den skulle klara sig genom öknen. Jag skulle självklart sätta den på prov för att kunna recensera den på allvar. På resan ner genom Danmark, Tyskland, Frankrike och Spanien lät jag den sitta fast innanför gallret till extraljusen i fronten på bilen. Den fick utstå en hel del både minusgrader, is och snö.

Snöade oavbrutet

Lufttemperaturen varierade mellan 0-gradigt och minus 10 ungefär. Det regnade och snöade oavbrutet. Innan läggdags när vi fällde upp taktälten och borstade tänderna användes telefonen flitigt som ficklampa, något den tjänstgjorde mycket bra som.

Vi tog oss genom Europa utan större svårigheter och anlände till slut den afrikanska kontinenten efter att ha passerat Gibraltar sund från Spanien till Marocko. Väl över i Marocko hade jag telefonen inne i bilen ett par dagar då den användes frekvent både i samtal och sms. Det var överraskande nog aldrig några problem med mottagningen och ljudet under samtalen kändes bra.

När vi väl kom in i Mauretanien blev det desto svårare att ringa. Faktum är att under hela tiden i Mauretanien saknades mottagning, så då vilade telefonen på instrumentpanelen, vilket väl också utsatte telefonen för ett visst kraftprov, då den där instrumentpanelen uppskattningsvis höll 50-60 grader.

17 dygns batteri

Vad gäller batteritiden hade beskrivningen utlovat 1500 timmar. En standbytid på 1500 timmar motsvarar omkring två månaders batteritid. Min höll, på första laddningen dessutom, i 17 dygn / 408 timmar totalt, vilket får anses som fullt godkänt. (Första laddningen brukar allmänt av batteritekniska skäl ge något sämre batteritid än följande laddningar.)

Efter Mauretanien var det dags för Mali, och där var det slut på att åka asfaltsväg. Förutom ett fåtal meter asfalt var det svårforcerad terräng kombinerat med sand och grusvägar i 40 graders värme – för den gula telefonen omkring 100 mil med telefonen bakom extraljusgallret på bilen. Det trodde jag skulle ge någon form av protester från telefonen, men så blev det inte. Jag ville nästan se hur mycket den kunde plågas innan den sa ifrån, men inte ens när jag badade med den i ett vattenfall i Burkina Faso ville den ge upp.

Så låt oss konstatera att telefonen helt klart klarade provet vad gäller batteritid, kraftig ökenhetta, sand och vattenfall. Men vad duger den till förutom att ringa med?

Svårfunna finesser

Vad gäller telefonens mjukvara lämnar den för Iphoneanvändare och andra finessbortskämda en del i övrigt att önska. Funktioner är inte alltid helt intuitiva att förstå sig på. Jag hann till exempel komma hela vägen fram till Ghana innan jag förstod hur man slår på T9-ordlistan i telefonens sms-funktion. Till dess var enda inmatningsmöjligheten för mig alltså det gamla sättet att använda flera tryck på en knapp för att få fram en viss bokstav.

Men T9 finns alltså , och sms fungerar faktiskt bra, vid sidan om vanliga samtal. Men i övrigt känns mjukvaran slarvigt och hafsigt programmerad. En hel del stavfel finns i menyerna, många funktioner är svårfunna och telefonen har en kamera som får även den minst krävande fotograf att hellre rita en bild av vad han ser än att fotografera. Bilderna blir helt enkelt usla.

De här skavankerna gör att helhetsintrycket dras ned en aning. Jag personligen led inte speciellt mycket av ovan nämnda dåliga egenskaper, men för den som planerar att använda telefonen även i en hektisk vardag är det förstås desto viktigare att tänka på.

För mig i egenskap av äventyrare på Afrikas öknar och savanner är Sonim XP3.2 Quest Pro ändå en telefon som gör sitt jobb, och imponerar. Den uppfyllde kraven jag ställde innan avfärd. Men nu talar vi alltså om den typ av krav som ställs av bergsbestigaren, ökenfararen eller backpackern. Att jag tillhör en generation av mobilanvändare som är vana vid betydligt mer än att kunna ringa kan kanske göra att jag överdriver betydelsen av telefonens extrafunktioner. Behöver du en totalt oömtålig telefon rekommenderar jag definitivt Sonim, men är du i behov av många och lättanvända extrafunktioner, eller vill vara häftigast bland kompisarna på mopedparkeringen – då håller den inte måttet.

.

.

 

.