Testrapport: HTC Desire
HTC Desires hetaste konkurrent kommer också från HTC, men säljs som Google Nexus One. Det finns många likheter men också en del skillnader mellan de båda superandroiderna.
HTC Desire
Operativsystem: Android 2.1
Mått: 119x60x11,9 millimeter
Vikt: 135 gram
Skärm: 3,7-tums kapacitiv amoled-skärm, 480 x 800 pixlar, 16 miljoner färger.
Kamera: 5 megapixel med ledlampa, autofokus, bildstabilisering, pekfokus och ansiktsigenkänning
Anslutningar på telefonen: Turbo-3g, w-lan, bluetooth, gps, usb och 3,5 millimeters hörlursuttag.
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
HTC har tillverkat Nexus One som är Googles egen modell och bara säljs via webben. Den var den första telefonen att släppas med senaste versionen av Android, den som kallas 2.1. Desire kommer också med 2.1, men HTC har lagt på sitt eget Sense-gränssnitt ovanpå Googles operativsystem.
De tekniska specifikationerna är mycket lika Nexus One, men på utsidan skiljer de sig genom att Desire har fysiska knappar för att styra telefonen.
Den tidigare styrkulan har bytts mot en knapp med optisk sensor. Mest användbar är den när du skriver text och måste hoppa framåt eller bakåt.
Ljudet vid samtal är bra och det fungerar smidigt att köra med bluetoothhandsfree. På tal om bluetooth finns nu också stöd för att skicka filer från telefonen utan tredjepartstillverkare.
Musikspelaren sorterar på artist, album, spellistor, alla låtar, genrer och kompositörer. Jag använder Salling Media Sync för att föra över spellistor från Itunes, då kommer all information inklusive albumbilder med.
Till videouppspelaren ryktas det komma en DivX-uppdatering från HTC, men det är inte bekräftat i skrivande stund. Jag tankar över ett gäng filmer i mp4-format och det är inga problem att spela dem, det ser mycket bra ut på den stora skärmen.
HTC Sense ger dig en startskärm med en liten meny i botten där du kan komma direkt till samtalsmenyn, öppna meny med alla program eller lägga till nya genvägar eller widgetar. Du kan också hålla hemknappen intryckt för att få upp en ”helikoptervy” av skärmarna.
Det finns även olika teman för startskärmen som du kan välja mellan. Du kan ställa in en startskärmsuppställning för fritid och en för jobb. Mindre Facebook och mer kalender kanske, när du kliver in på kontoret.
Webbläsaren känns förbättrad och det är inga problem att surfa på vanliga fullstora webbsidor. Det går inte lika fort som det gör på datorn, men sidan anpassas snyggt och hänger med bra när du sveper dig runt med fingrarna över sidan.
Desire har också fullt stöd för multitouch, att använda flera fingrar för att anpassa bilden. Det låter dig zomma in och ut på webbsidor, i gallerier och när du läser texter genom att knipa med två fingrar över skärmen.
Förutom knapparna finns det alltså några skillnader i HTC:s Sense som gör att den skiljer sig mot Nexus. Jag har testat båda telefonerna, och i hastighet kan jag inte se några skillnader.
Väljer du Nexus kommer du säkerligen att snabbare få uppdateringar av Androidsystemet eftersom det kommer ta HTC ett tag att omarbeta det till sitt eget Sense. Men en av de viktigaste skillnaderna idag tycker jag är Desires superba integreringen med kontakter och foton från Facebook och Flickr.
En skillnad i hårdvara är också att du får FM-radio i Desire. Med ett par lurar inkopplade som antenn kan du alltså lyssna på vanlig radio utan att gå vägen via internet.
Känslan är att Desire är, precis som Nexus One, en riktigt snabb telefon. Nedladdningar och installationer går fort, du bjuds sällan på några väntetider. Sensorknappen är kanske inte heller klockren, men hellre en fungerande sensor än en styrkula som slutar fungera.
Ett utförligt test av HTC Desire kommer i Mobils Android-special som finns i butik 23 mars.
