Sony Ericsson Xperia Ray i test

Jag säger det med en gång: Jag gillar verkligen den här telefonen. Jag gillar den dessutom mycket mer än jag trodde att jag skulle göra.
Mina förväntningar när jag läst om telefonen, och även när jag fick den i min hand, var att der rörde sig om en överprissatt budgetmodell, ett slags ersättare till Xperia X8 där man tagit en tusenlapp extra för den onekligen trevliga designen. Jag noterade visserligen att skärmen hade upplösningen 480 x 854, men det är ändå en väldigt liten skärm.

Man har ju blivit van vid att använda skärmstorleken i tum som prestandamått. 3,8 tum betyder mellanprismodell, 4 - 4,3 tum är toppmodell, och allt under 3,5 tum är en budgetmodell. Xperia Ray har en skärm på 3,3 tum.

Men om man i stället jämför med Sony Ericssons toppmodell Xperia Arc märker man att skärmupplösningen är densamma, processorn densamma, till och med kameran är densamma. Det är egentligen bara den stora skärmen, kameraknappen och HDMI-utgången för att koppla telefonen till teven man väljer bort. Man får alltså en mobil med nära toppspecifikationer i extremt smidigt format.



Genom att göra en sådan här telefon som egentligen inte går att jämföra med någon konkurrerande modell gör Sony Ericsson en chansning som jag verkligen uppskattar. Androidmobiler blir ju lätt så lika varandra att det enda som skiljer dem från varandra är detaljer i prestanda. Denna chansning fungerade med Mini-modellerna som blev förra årets succéer för Sony Ericsson, men de var en tusenlapp billigare än denna lur.
Annars påminner Sony Ericsson Xperia Ray mest om en utkavlad version av den nya Xperia Mini. Lika smal men högre och tunnare. Jag tyckre att den är snygg. Efter en tids användning ligger den väldigt skönt i handen, vilande på lillfingrets insida. Den större skärmen gör förstås att man får ett liggande qwerty-tangentbord som är betydligt bekvämare att skriva på än det på Xperia Mini, men skärmen har också nackdelar.
Hög skärmupplösning på en liten skärm skapar alltid problem med text som kan bli liten och svårläst, jag tycker särskilt det gäller e-postprogrammet, men naturligtvis också appar man laddar ner. I webbläsaren däremot kan man justera textstorlek och zoomläge efter tycke och smak så att texten aldrig blir för liten. På det hela taget tycker jag att Xperia Ray balanserar på rätt sida av det svårlästa, men den är ingenting för folk som börjar bli skumögda.



Jag vill säga lite mer om e-postprogrammet. Sony Ericsson har gjort en av de bästa lösningarna jag sett på en Androidtelefon, där man kan välja att dela upp skärmen i en lista över e-post och en visning av markerad post. Dessutom är det bara att dra i fönstren för att justera storleken emellan dem. På minussidan är e-postprogrammet lite långsammare än vad jag är van vid. Och det är knasigt att man kan ha en gemensam inkorg för flera e-postkonton, men man kan inte skapa en genväg till den på startskärmen.

Kalendern har man också lyckats riktigt bra med. Jag förstår inte varför nästan ingen Androidtillverkare kan göra almanackor där man kan se vad en händelse är utan att öppna den, ens i veckovy. Sony Ericsson visar hur man ska göra, med utmärkt överskådlighet i kalenderns olika vyer.
Jag är inte lika såld på Sony Ericssons så omskrutna Timescape för att hålla koll på händelser. Jag tycker att det blir för mycket tjusig grafik och för lite text, och har problem med att hålla den uppdaterad. HTCs lösning Friendstream tycker jag gör ungefär samma sak fast bättre.
Sony Ericsson har också lagt in en hel del förinstallerade appar utöver standardutbudet i Android. Lite för mycket, ordet bloatware dyker upp i huvudet. En hel del av dem går faktiskt att avinstallera, men de många versioner av länkar till programbutiken man lagt in kan man tyvärr inte ta bort, bara sortera till sist bland menyerna. Ett tilläggsprogram jag gillar är dataräknaren som kan varna om du har skickat och tagit emot mer data än vad som ingår i ditt abonnemang.



Kameran har de som sagt inte snålat på. Sonys Exmor R-sensor imponerar med sin ljuskänslighet och jag lyckas ta acceptabla bilder i betydligt sämre belysning än jag är van vid. Rörliga motiv är däremot som vanligt knepigare. Jag förvånas över att man fortfarande bara kan välja fotolampa av eller på, inte automatisk aktivering, något Sony Ericsson fick skäll för redan i X10an. Jag förvånas också över att man kan ställa in saker som exponeringskompensation, men bara i videoläge! För stillbilder är inställningsmöjligheterna spartanska. En kameraknapp hade också varit trevligt. Men det är synd att klaga, du hittar knappast en så här bra kamera i någon annan så här liten telefon, inklusive Sony Ericssons Xperia Mini-modeller.

Vi ska inte glömma att detta är en telefon. Jag tycker att den är utmärkt att ringa med, med bra volym i både normalt och högtalarläge. För sms får man ett fullt qwerty-tangentbord i liggande läge som är tillräckligt stort för att vara bekvämt. I stående läge kan man välja om man vill ha ett så kallat T9-tangentbord med tre bokstäver per knapp eller ett mycket litet qwerty-tangentbord. Jag rekommenderar det förra.



Kanske hade Sony Ericsson Ray varit lättare att sälja med en mer lågupplöst skärm och en sämre kamera, och en prislapp på 500-1000 kronor mindre. Men då hade den också varit väldigt lik många andra budgetmodeller och kanske drunknat i mängden. Nu står den i en klass för sig. Inte för alla, men vill du ha en riktigt liten och smidig Androidmobil utan att kompromissa på specifikationerna borde den vara ditt val.

Frågor & svar

Hur är det medföljande headsetet?
Jag blir positivt överraskad av det. Förutom bra ljudkvalitet för tal tycker jag att man även kan lyssna på musik i det med behållning.

Är telefonen prisvärd?
Bara om du just vill ha en mycket liten och smidig mobil med riktigt bra kamera. Annars tycker jag att den skulle behövt vara ca 500 kronor billigare för att klassas som prisvärd.

Hur är kvalitetskänslan?
Det är blankplast, klart att den känns plastig jämfört med en mobil med metallskal. Men den är lätt, känns välbyggd och har en design som utmärker sig.