Manos: Hands of Fate

Tillsammans med odödliga kultklassiker som Plan 9 from Outer Space och The Room, har kalkonen Manos: Hands of Fate gått till historien som en av tidernas sämsta filmer.

Och med all rätt – den misslyckade sextiotalsrysaren är en tokrolig soppa av uselt skådespel, produktionsmissar och inkompetent regi. Men lita inte på mitt omdöme, den dryga timmen långa filmkatastrofen ligger sedan en tid tillbaka uppladdad på Youtube för allmänt åtlöje.

Spelet med samma namn är en sorts pastisch på 80-talets massproducerade filmlicensspel. Handlingen kretsar liksom i filmen kring en familj som åker vilse i öknen och råkar hamna i en märklig herrgård i klorna på en ondskefull sekt. Men där filmen förs vidare med hjälp av tafatta dialoger så går spelet ut på att hoppa på plattformar och skjuta sönder kringvandrande monster (som sällan ens är hämtade ur filmen).

Inramningen av Manos: Hands of Fate är charmig och träffsäker, i synnerhet för oss som tillhör generationen uppväxta med 8-bits spelen som man parodierar. Det känns verkligen utan och innan som ett äkta gammalt NES-spel (bara den stiliserade app-ikonen är en självklar hyllning till dåtidens spelförpackningar).

En slavisk hängivenhet till det förflutna innebär också att man dras med dåtidens dåliga designbeslut. När man har förlorat alla sina extraliv finns det ingen “continue”-funktion, alltså ingen möjlighet att starta från början av banan. Framåt slutet måste man mer eller mindre memorera layouten av banorna, vilket betyder att man får ta skeden i vacker hand och börja om från spelets början tills man lyckas ta sig förbi det där nedriga hindret.

Den typen av upplägg fungerade när man som liten ville få ut så många timmar som möjligt från den där dyra spelkassetten som föräldrarna motvilligt hade inhandlat, men platsar inte riktigt i dagens digitala salladsbarer. Missförstå mig rätt – jag välkomnar utmaning i spel, men att om och om igen bestraffas genom att behöva traggla sig igenom en rad enkla nivåer för att nå fram till det svåra momentet – klarar jag mig helst utan. Även om spelet i grunden är bra.