Mutant Mudds

Utrustad med laserpickadoll och en bränslefattig jetpack ska Max hoppa omkring, hamstra guldmynt och skjuta sönder antropomorfiska lerklumpar. Allt ifrån grafik och musik till nivådesign och spelkontroll är en hyllning till det sena åttiotalets fornstora dar, då spelkonsoler som Amiga, C64 och NES utgjorde maskinparken i västvärldens pojkrum.

Det färggranna landskapet kantas av små svåråtkomliga dörröppningar. Dessa leder in till bonusnivåer som varierar retrotemat genom att skruva tillbaka klockan ytterligare. "G-land" till exempel för tankarna till åttiotalets gröngula Game Boy-skärm, och "EGA-land" låter PC-monitorernas begränsade färgpalett göra comeback.

Spelet utvecklades ursprungligen för 3DS, Nintendos bärbara konsol med 3d-skärm – och det märks. Genom att kliva på särskilda plattor kan Max hoppa in i för- eller bakgrunden och röra sig parallellt i djupled.

Med ett tredimensionellt seende hade man enkelt och intuitivt kunnat avgöra på vilket avstånd fiender och hinder befinner sig, men på en vanlig skärm är det lätt att göra fatala missbedömningar och ta djärva skutt mot en säker död. I PC-versionen av spelet har man kringgått problemet genom att skapa ett artificiellt skärpedjup – varför kunde man inte löst det på samma sätt här?

Mutant Mudds följer samma recept som de flesta andra plattformsspel på App Store – det är simpelt men svårt. Nästan lite för simpelt och svårt. Utmaningen glider lätt över i ren frustration när Max för tionde gången på raken missar en plattform med en pixels marginal och tvingas göra om, göra rätt.

På det hela taget är detta ett godkänt och helhjärtat försök. Men i konkurrensen med lysande plattformsspel som Gunman Clive och Swordigo drar Mutant Mudds tyvärr det kortare stråt.