Rayman: Jungle Run

I ett tappert försök att anpassa traditionella sidscrollande plattformsspel (tänk Mario eller Sonic) till mobila plattformar har det växt fram en ny spelgenre. Så kallade “runners” fråntar spelaren möjligheten att styra huvudpersonens framfart, istället springer han eller hon konstant och obevekligt framåt. I Rayman: Jungle Run har man tagit den gamle plattformshjälten Rayman och gjort honom till – just det – en runner.

Med ett brett leende på läpparna springer den lille filuren genom lummiga djungelmiljöer, och med enkla kommandon från spelaren kan Rayman hoppa, glidflyga, springa på väggar och dela ut välförtjänta smockor till fiender. Omgivningarna är byggda som rena hinderbanor, omsorgsfullt designade för att testa spelarens fingerfärdighet och reaktionsförmåga.

Eftersom Rayman ständigt springer framåt finns ju ingen tid till att stanna och ta in omgivningen, vilket gör Jungle Run till en intensiv upplevelse som talar direkt till ryggmärgen.

Det hela är uppdelat i fyra kapitel som vart och ett fokuserar på en av Raymans färdigheter. Varje kapitel mjukstartar med att intuitivt lära spelaren att använda förmågan, varpå utmaningen stegrar tills man praktiskt taget kan göra den i sömnen.

Den audiovisuella paketeringen av Jungle Run är både proffsig och mysig. En smidigt animerad Rayman susar genom färgsprakande, skarpa omgivningar, ackompanjerad av trivsamt gitarrplonk. Bara menyskärmen i början, där Rayman sitter tillbakalutad och spelar gura tillsammans med en blå visslande figur, riktigt sjuder av värme och charm.

Den enda kritiken jag kan rikta mot Jungle Run är att det tidvis kan kännas en smula simpelt, och att man i svaga stunder finner sig själv med önskan att man hade större kontroll över den lille kutande krabaten. Men det fråntar inte spelet all glädje och underhållning som det erbjuder i sin enkelhet, i synnerhet i händerna på en yngre spelare.