Samtidigt bekräftas det tidigare angivna startdatumet: Sony Ericsson Mobile Communications slår upp portarna den 1:a oktober. Än återstår dock för konkurrensmyndigheterna att utvärdera det svenskjapanska bolagets konsekvenser för konkurrensen.
Under förutsättning att företaget verkligen kommer igång, så ser vi med spänning fram emot vilka produkter företaget kommer att producera. Ericsson stoppar in ett gediget kunnande inom radio och mobilsystem, samt en allt piggare design på mobiler, parat med sin marknadsposition inom mobilvärlden. Sony bidrar med sin ställning och sitt know-how inom konsumentelektronik, samt inte att förglömma sin position på de japanska och asiatiska marknaderna.
För en konstellation av ett japanskt och ett europeiskt bolag inom mobiltelefonbranschen och inom 3G finns en intressant bakgrund.
Redan under den globala, industripolitiska kohandel som föregick besluten för vilken teknik som skulle användas i 3G-systemen förekom resonemang i Europa om att mobilbranschen i stort skulle vinna på att japanska mobiltillverkare släpptes in på världsmarkanden i högre grad än i 2G-fallet.
I dagens 2G-system har japanska tillverkare nämligen i hög grad fokuserat på mobiler för sina inhemska PDC- och PHS-system, och inte gjort något större avtryck på andra marknader såsom GSM. De japanska elektronikhusen, med sitt erkända kunnande inom konsumentelektronik, har drivit den tekniska utvecklingen av PDC- och PHS-telefonera mycket långt. Dessutom har man varit duktig på att integrera allehanda kombinationer av annan konsumentelektronik i telefonerna.
Tanken bland många europeiska aktörer var helt enkelt att man ville släppa loss den japanska industrins know-how och kreativitet även på den europeiska mobilmarknaden. Detta är av speciellt intresse inom 3G-världen, som ju på sikt ska drivas av andra tjänster än tal. Därför var delar av den europeiska mobilindustrin måna om att backa upp just det 3G-teknikförslag, nämligen WCDMA, som då vunnit fäste både i delar av Europas industri och i Japan.
Sedermera röstades WCDMA-tekniken igenom för 3G, och utgör nu basen för 3G-systemen som utvecklas både i Japan och Europa och på flera andra håll i världen. Vi kan alltså nu förvänta oss att japanska tillverkare kommer att vara mer synliga utanför Japan i 3G än vad som varit fallet i GSM. Priset på 3G-terminaler kommer förmodligen också att pressas tack vare storleken på marknaden, som alltså blir större än GSM-marknaden räknat i geografisk täckning och invånarantal.
Mot bakgrund av detta är det nu speciellt intressant att följa det nya japansk-svenska bolaget. Företaget kombinerar, i ett och samma bolag, egenskaperna som industristrategerna hoppas på inför 3G. Och Sony-Ericsson kommer med all säkerhet att fokusera på telefoner för den kommande globala 3G-markanden, men givetvis även för 2.5G, d v s GPRS och dess motsvarigheter för andra 2G-system än GSM.
Intressant blir också frågan om varumärke. Både Sony- och Ericsson-namnen är ju starka och laddade varumärken, dock med olika värden. En kombination av dessa namn borde inte vara så tokigt, förutsatt att båda moderbolagen är beredda att använda sig av sitt respektive varumärke i detta nya sammanhang. Alternativet att skapa ett helt nytt varumärke från scratch lär ju kosta en hel del.
FAKTA:
PDC - Personal Digital Cellular. Ett japanskt 2G-system motvarande GSM.
PDCP - PDC-Packet. Japanska motsvarigheten till GPRS. Det system som i-Mode körs på.
PHS - Personal Handy System. Japansk motsvarighet till DECT. Dock används systemet även som ett semi-mobilt system utomhus med basstationer drivna av teleoperatörer.
WCDMA - Wideband Code Division Multiple Access. Radioteknik som kommer att användas i 3G-system på många håll i världen.
