Finanstidningen har ringt runt till 21 företag på börsens A-lista och frågat om planerna för att introducera GPRS.
- Vi har inga planer på det, vi har bättre kostnadskontroll än så. Med tanke på de tjänster som finns så är det kanske 0,4 procent av vår personal som har någon nytta av det, säger Göran Jansson finans- och IT-ansvarig på Assa Abloy till Finanstidningen.
- GPRS tillför väldigt lite kortsiktigt. Det är faktiskt bara en halv övergång till 3G men ändå förknippad med en rätt stor kostnad, säger SCA:s IT-chef Kjell Backudd och fastslår att SCA:s mobiltelefoni blir knuten till GSM-abonnemang även fortsättningsvis, och definitivt under 2002.
I rundringningen uppger 12 företag, motsvarande mer än hälften av de tillfrågade, att de inte planerar att uppgradera de anställdas telefoner. 8 företag, drygt 35 procent, är alltjämt osäkra. Endast ett företag, Sandvik, räknar med en större övergång till GPRS under 2002, skriver Finanstidningen.
Informationschef Helene Gunnarson låter förstå att Sandvik identifierat stora fördelar i att exempelvis säljpersonal ständigt tillåts vara uppkopplad mot de interna säljstödssystemen.
Holmen är ett av de företag som just nu utreder för- och nackdelar med en eventuell uppgradering till GPRS. Och som i och med det svarade "vet ej" i rundringningen.
- Ser vi en affärsnytta med detta så kan vi mycket väl byta under 2002. Det skulle i sådana fall röra sig om ungefär 750 telefoner, säger informationschef Christer Lewell.
- Kostnadsbilden är lite oklar och måste analyseras grundligt. Men spontant kan jag säga att det förefaller mindre troligt att vi gör en kraftig uppgradering av GSM till GPRS nästa år, säger Skandias IT-chef Per Bragee, som svarade "vet ej" i enkäten.
Finanstidningens undersökning ska ses mot bakgrunden att GPRS-tekniken är nyligen införd i Sverige. Visserligen har Europolitan erbjudit GPRS sedan december förra året, men det är först nu som GPRS-telefoner på allvar börjar lanseras. Samtidigt har nu även Telia och Tele2/Comviq lanserat sina GPRS-nät och -erbjudanden.
Frågan är om de 21 företagens inställning till GPRS ska ses som ett misslyckande för mobilbranschen eller inte. Det hela beror förstås hur man ser på saken.
Å ena sidan kan vi konstatera att ny teknik alltid har en startsträcka, under vilken det måste skapas ett tillräckligt stort moment kring tekniken för att på sikt möjliggöra en bred användning. Under denna startsträcka "utbildas" marknadens alla aktörer, affärmodeller utvecklas, pusslet läggs för att skapa en hållbar samverkan i hela kedjan från slutkonsument till tillverkare. Prissättning och intäktsfördelning är speciellt känsliga komponenter. Utan tvekan är det just här vi befinner oss i detta nu:et i GPRS-sammanhang.
Tyvärr skapar ofta denna "startsträcke-period" negativ publicitet. Massmedia och många av aktörerna visar sällan någon större tolerans, oberoende av om långsamheten under starsträckan är befogad eller inte. Många undrar varför inte allt är klart med en gång, utan att ta hänsyn till startsträckans karaktär och komplexitet.
Å andra sidan kan man konstatera att mobilbranschen har haft många år på sig att förbereda lanseringen av tjänster för GPRS. Arbetet med att specificera GPRS-standarden har pågått i minst sex-sju år.
Problemet är att arbetet har i stort varit helt fokuserat på nättekniken. När det gäller tjänster och tillämpningar av GPRS har branschen mest präglats av ett "vänta-på-de-andra"-syndrom. Operatörerna har väntat på att få se tekniken i verkligheten innan de kan utveckla tjänster, och tillverkare har väntat på att få veta vilka tjänster operatörerna vill erbjuda över GPRS innan de kunnat utveckla tjänsteteknik i nät och terminaler. Samtidigt har IT- och mjukvarubranschen i stort sett stått vid sidan om och tittat på.
Ingen tycks ha velat ta tag i frågan om hur ett tjänstepaket för GPRS konkret ska se ut. Branschen har helt enkelt präglats av stor osäkerhet. Och frukten av den osäkerheten skördar vi nu. De tilltänkta användarna av tjänster som bygger på GPRS vet inte riktigt vad de ska med GPRS till. I stort sett är det så att alla känner till teknikförkortningen GPRS, men inte vad tekniken ska användas till.
Ett av skälen till att det är så här beror på kulturen i den europeiska mobilbranschen - fram tills nu har man aldrig behövt skapa en miljö eller kultur som befrämjar utveckling av en mångfald av icke-standardiserade tjänster med många inblandade aktörer. Istället har man varit strikt styrda av standardiserade tekniklösningar som i ett ordnat pärlband införts i de stora tillverkarnas produktionsplaner. Och allt har kretsat kring i princip en enda tjänst: taltelefoni, där en enda aktör haft kontroll över hela affären: operatören. Fokus har varit på teknik eftersom tjänsten taltelefoni mer eller mindre sålt sig själv.
Så GPRS, och så småningom 3G / UMTS, innebär så mycket mer än ett tekniksprång för mobilbranschen. Det innebär också ett kultursprång. Om inte operatörer och tillverkare tar ledarskap för att genomföra denna, i vissa fall smärtsamma, kulturförändring, är det frågan om inte marknaden för GPRS och 3G går in i negativ spiral som slutar illa. (Här kan man skjuta in att den typen av ledarskap som NTT Docomo tagit i Japan inom tjänsteutveckling är vad som saknats i Europa.)
Personligen tror jag dock att suget efter, och potentialen för, smarta mobila tjänster är så stort att marknaden kommer att stå ut med en relativt lång startsträcka. Vidare tror jag att genomslaget för GPRS och 3G kommer att ta mycket längre tid än vad man många hoppas på - detta eftersom en hel bransch måste ändra beteende och lära sig att göra något den aldrig har gjort förut. Och man behöver ju bara gå till sig själv för att inse arbetet som krävs att för att ändra sina beteendemönster...
