Onsdag den 25 april 1956. En Volkswagenbuss puttrar fram på Lidingö utanför Stockholm. I bussen sitter byrådirektör Sven Thornander från Televerket tillsammans med journalister från Stockholmstidningarna.
Efter närmare fem års utvecklingsarbete och tester har dagen kommit för lansering av en svensk världsnyhet: ett helautomatiskt system för mobiltelefoni.
Sven Thornander demonstrerar. Från bussen ringer man upp ett fartyg som befinner sig i havsbandet utanför Trelleborg, drygt 600 kilometer därifrån.
"Hålla, dette er den norska ångaren Birkeland."
"Rösten var klar och tydlig. Inga som helst störningar på linjen. Det var svårt att säga var förvåningen var störst, på fartyget eller bland pressmännen i bilen", rapporterar Dagens Nyheters utsände nästföljande dag.
Mobiltelefon, eller biltelefon som det då kallades (det var först när passagerarfärjan Prinsessan Margaretha på linjen Göteborg-Fredrikshavn något år senare utrustades med telefon som man började tala om mobil) fanns på flera håll utomlands sedan tidigare.
Redan 1946, hade amerikanska AT&T lanserat biltelefon i St Louis, Missouri. Tjänsten blev snabbt populär, spreds till 25 städer och hade som mest 1000-talet abonnenter. Även Holland, Schweiz och Danmark var tidigt ute. Men det var genomgående manuella system som krävde att en telefonist handgripligen kopplade varje enskilt samtal.
Det svenska systemet var det första i världen där man kunde ringa till och ta emot samtal i bilen från det allmänna telefonnätet - helt automatiskt.
"Det är lika lätt att använda som en vanlig bostadstelefon. Man lyfter på luren, får klarsignal, slår med petmojen (nummerskivan, red anm) det nummer man vill ha, och är det inget kabelfel någonstans så kommer man rätt. Skillnaden mellan denna apparat och en vanlig är att en del av ledningen har ersatts med radioförbindelse", förklarar Dagens Nyheters utsände och betecknar det som ett underverk.
Systemet, döpt till MTA (Mobiltelefonsystem A), hade utvecklats av ingenjörerna Sture Lahurén och Ragnar Berglund vid statliga Televerket.
Ericsson levererade växel och basstation medan SRA (Svenska Radioaktiebolag då delägt av Ericsson och Marconi) stod för telefonerna.
MTA var banbrytande och väckte stor internationell uppmärksamhet. Bland annat belönades det med en hedersutmärkelse vid den internationella uppfinnarmässan i Paris.
Men det var ingenting som deltagarna i åkturen på Lidingö hade skäl att fundera över denna historiska vårddag för 50 år sedan. I en intervju långt senare medgav Sture Lauhrén att han aldrig hade kunnat föreställa sig att mobiltelefonen skulle få så stort genomslag. Än mindre att Sverige och Norden skulle leda utvecklingen.
Biltelefon var mycket exklusivt. Redan tidigt slog Göteborg Handels- och Sjöfartstidning fast att "någon var mans egendom kan biltelefonen däremot knappast bli."
I början fanns det bara att tillgå i Stockholm och från september 1956 även i Göteborg. Räckvidden var inte mer än 30 kilometer, stadens enda basstation satt på vattentornet på Lidingö, och systemet hanterade knappt en handfull samtal samtidigt. När året var slut hade MTA totalt 26 abonnenter. Fram till 1969, då MTA gick i graven, hade det som mest 150 användare.
En hämmande faktor var priset. En biltelefon med tillhörande utrustning, sändare och antenn, kostade nästan lika mycket som en småbil på den tiden, 6500-7000 kronor. Det motsvarar runt 70 000 kronor i dagens penningvärde - och då ägde man inte ens telefonen själv utan utrustningen hyrde av Televerket.
Tekniken var också tung och skrymmande. Sändaren bestod av vakuumrör och 46 mekaniska reläer, vägde 40 kilo och tog större delen av bagageutrymmet i anspråk.
Den gick lätt sönder och krävde mycket underhåll. Dessutom drog de så mycket ström att bilbatterierna knappt kunde driva dem. Man brukade skämta om att de räckte till två samtal, varav det andra till bilbärgaren. Uppkoppling tog 8 sekunder - rören måste först bli varma och glöda.
Men läkare, banker, transportföretag, offentliga institutioner som Sveriges Radio uppskattade nymodigheten. Bland annat installerades biltelefoner i de rullande bankkontor som regelbundet frekventerade de nya förorter som växte upp runt Stockholm under 1940- och 1950-talen.
Skälet att Sverige valde att utveckla ett automatiskt system och inte köpa ett färdigt manuellt system från USA eller något annat land var framför allt ekonomiska. Beräkningar visade att ett systemet på sikt skulle bli dyrare som flöjd av de ökande lönekostnader för telefonister.
Totalt beräknas investeringen i MTA ha uppgått till 1 miljon kronor, inklusive inköpen av telefonerna från SRA som stod för merparten av kostnaden. Det motsvarar knappt 12 miljoner i dagens penningvärde.
Rent tekniskt fanns möjligheten att bygga ut MTA så att det blev landstäckande, men det skrinlades redan på ett tidigt stadium. Det ansågs för dyrt i förhållande till det beräknade kundunderlaget.
Istället fick Ragnar Berglund uppdrag att ta fram ett nytt, modernare system, MTB (Mobilsystem B). Med hjälp av den nya amerikanska uppfinningen transistorn, som ersatte elektronrören och revolutionerade såväl elektronik- som teleindustrin, kunde han både öka samtalskapaciteten och förbättra driftsäkerheten. Dessutom lyckade man få ned vikten på utrustningen till mindre än en fjärdedel eller 9 kilo.
MTB, introducerades 1965 och rönte också större framgång än MTA, inte minst i direktionsbilar. Som mest hade det 600 abonnenter år 1980 i Stockholm, Göteborg och Malmö innan det skrotades tre år senare.
Då hade NMT, det nya nordiska mobiltelefonsystemet, redan varit i drift ett par år.
"NMT var det första moderna mobilsystemet, själva urmodern. Alla efterföljare är egentligen bara kopior", säger Östen Mäkitalo som har kallats för mobiltelefonins fader. Under sina drygt 30 år på Televerket och Telia var han både hjärnan bakom NMT en av huvudarkitekterna till dagens GSM-system.
NMT var startskottet för den mobila revolutionen. Det var NMT som gjorde att Sverige och Norden ryckte åt sig ledarskapet i världen och det var NMT som la grunden till den av de största industriella succéerna i vår tid.
När vi i dag talar om 3G, tredje generationen mobiltelefoni räknas NMT som 1G, första generationen.
Det nordiska mobiltelefonsystemet startade hösten 1981. Det är alltså 25-årsjubilem 2006 varför det finns dubbel anledning att fira.
I Stockholm övervarades premiären den 1 oktober 1981 av den dåvarande kommunikationsministern Claes Elmstedt i närvaro generaldirektörerna för de fyra nordiska teleförvaltningarna. Norge körde igång i november samma år. Danmark och Finland på nyåret 1982.
Men Norden var inte först med NMT. Det var Saudiarabien som öppnade världens första kommersiella NMT-system en månad före Sverige. Anledningen var att Ericsson 1977 fått en jätteorder från Saudiarabien för att modernisera landets telefonnät som senare utökades även till mobiltelefoni.
Bara en vecka före NMT-premiären i Sverige startade för övrigt också den Kinnevikägda utmanaren Comvik sin verksamhet. Men Comviks nät bestod av en enklare, importerad teknik.
NMT var ett epokgörande mobilsystem.
Det byggde på cellulär teknik, som gjort mobiltelefonin i stor skala praktiskt möjligt och alltjämt är grunden i alla typer av mobiltelefoni.
Det innebär att större geografiska områden bryts ned i mindre celler med egna kanaler och basstationer. Det gör att man kan utnyttja ett begränsat antal frekvenser parallellt inom andra cellområde och mångfaldiga samtalskapaciteten i nätet.
Amerikanen D.H Ring vid Bell Labs hade redan 1947 beskrivit de teoretiska grunderna för den cellulära tekniken, men det var först med utvecklingen av transistorn och mikroprocessorn som det gick att förverkliga.
Japanerna var först med ett mobilsystem baserat på celltekniken 1979, men NMT var det första riktigt kommersiellt framgångsrika mobilsystemet.
USA, som på 1940-talet hade lett utvecklingen och dessutom låg bakom flera viktiga teknologier, kom igång först 1983 med ett cellulärt system, AMPS.
Strul med licensgivningen var en av orsakerna till att amerikanerna halkade efter.
Det nordiska mobiltelefonsystemet var också det första som tillät fri rörlighet mellan länder, så kallad roaming.
I dag tar vi för givet att vi mobilen automatiskt kopplar upp sig till en annan operatör när vi åker utomlands. Men för 25 år sedan var det nytt. I USA betraktades det till och med som ett hot mot den personliga integriteten, eftersom man kunde folks resväg.
NMT var även först med så kallad hand-over, som gör att ett pågående samtal automatiskt kopplas över utan det märks när man färdas mellan flera basstationer.
Därtill var NMT det första standardiserade mobilsystemet i världen. Dessförinnan fanns ingen enhetlig standard för trådlös kommunikation. Bara i Europa fanns på 1970-talet 20-tal olika system som inte kommunicerade med varandra.
"NMT är det mest framgångsrika nordiska samarbetsprojektet någonsin", säger Bo Magnusson som i början 1980-talet var marknadschef på Televerket Radio och därmed ansvarig för att sälja in NMT hos användarna. "NMT hade aldrig lyckats om vi inte hade gått samman med de andra nordiska länderna. Det gjorde att industrin vågade satsa på projektet."
Förarbetet till NMT hade inletts långt tidigare - redan i mitten av 1960-talet och när MTB fortfarande var nytt.
1967 presenterade Televerket tekniske direktör Carl-Gösta Åsdal en utredning om mobiltelefonens framtid i Sverige, i vilken han drog upp huvudlinjerna för det som skulle bli NMT.
"Det var Carl-Gösta Åsdals framsynthet och tro som lade grunden. Det var han som tog initiativet till det nordiska systemet", säger Östen Mäkitalo.
Två år senare, midsommarhelgen 1969, samlades representanter för de nordiska televerken i den lilla fiskebyn Kabelvåg på Lofoten i Nordnorge. På den tiden, innan de statligt ägda teleförvaltningarna privatiserades (och blev konkurrenter), hölls återkommande konferenser där man utbytte erfarenheter och diskuterade samarbeten. På agendan detta år stod tv, fm-radio, satelliter och datakommunikation.
På konferensens sista dag, under punkten övriga frågor, presenterade Åsdal de svenska planerna som vann deltagarnas gillande. Resultatet blev att en nordisk arbetsgrupp tillsattes.
Uppdraget var till en början att utreda en harmonisering av mobilsystemen i Norden. Men ganska snart stod klar att det var bättre att ta fram ett nytt, gemensamt system.
Efter att ha utrett vilka frekvenser som fanns tillgängliga, många var upptagna för militärt bruk, enades man om 450-Mhz-bandet.
Östen Mäkitalo, som hade inlett sin karriär under Ragnar Berglund på Televerkets radiolaboratorium i början av 1960-talet, hade då genomfört en förstudie som visade att det skulle kräva tio år för att utveckla systemet.
"Tekniken fanns ännu inte för det vi ville åstadkomma. Hade vi byggt systemet utifrån den existerande tekniken hade vi för evigt hamnat på efterkälken", säger Östen Mäkitalo. " Intel kom med den första mikroprocessorn först på 1970-talet. Det var den vi väntade på."
I avvaktan på NMT-systemet beslöts därför att införa ett tillfället mobilsystem, MTD, som lanserades i december 1971 och successivt byggdes ut för att täcka större delen av Sverige.
Även Danmark och Norge byggde upp motsvarande nät.
"Men det var ett manuellt system och på sätt och vis ett steg tillbaka i utvecklingen jämfört med MTA och MTB", säger Jan Uddenfeldt, som efter doktorsexamen på KTH 1978 anställdes på SRA och Ericsson för att där spela en nyckelroll i utvecklandet av GSM, andra generationen mobiltelefonsystem.
MTD fyllde flera syften. Det hade större kapacitet och bättre täckning, och tillfredställde den växande efterfrågan på mobiltelefoni. Dessutom hade Televerket börjat möta konkurrens av flera små privata nätverk, som mest fanns 13 stycken, vilka flertalet senare skulle fusioneras och köpas upp av Jan Stenbeck för att 1981 blomma ut som Comvik.
"Men framför allt fungerade det som en skola för oss. MTD fick närmare 20 000 abonnenter vilket gav oss kunskap om hur man bygger, marknadsför och driver ett storskaligt system nätverk", säger Bo Magnusson. "När NMT startade 1981 var alla förberedda."
En förklaring till MTDs popularitet var att Televerket 1971 öppnade för konkurrens på telefonerna. Dittills hade man haft ensamrätt på försäljningen. Men nu fick man draghjälp av flera leverantörer och återförsäljare.
Men framgången hade en baksida. I takt med att antalet abonnenter ökade, krävdes fler telefonister. Vid starten fanns fyra telefoner i Örebro för att öka till 700 några år senare. De växande kostnaderna gjorde att MTD aldrig blev någon lönsam affär.
Samtidigt fortsatte arbetet med NMT. 1975 godkändes den gemensamma standarden och 1978 var det första provsystemet klart. I juni hade höga chefer i de fyra teleförvaltningarna samlats i Stockholm för en demonstration.
"Det gick åt helsike. Vi hade gjort upprepade tester och allt fungerade som det skulle, men när de själva fick ringa kopplades plötsligt samtalen till fel nummer", minns Östen Mäkitalo.
"Det visade senare sig att de norska kollegorna i sista stund gått in och ändrat för att ta bort en bugg. När vi återställde system fungerade det igen. Men det kunde ha försenat oss väsentligt."
1978 var också ett avgörande år för Ericsson.
Företaget hade varit med från starten 1956 som leverantör av växlar, samt genom delägda SRA av basstationer och mobiltelefoner, till samtliga mobilsystem. Men eftersom antalet abonnenter i Sverige inte var särskilt många begränsat var det heller ingen stor affär för Ericsson. Kärnverksamheten var som tidigare, växlar och annan utrustning till det fasta telefonnätet.
1977 hade Ericsson lanserat AXE-växeln, världens första digitala och mest avancerade telefonväxel. Men när NMT-folket ville använda AXE till det nya mobilsystemet möttes de av tvekan. AXE var konstruerat för betydligt fler abonnenter än vad en växel till ett mobiltelefonsystem krävde.
"Vi hade en jättediskussion med Ericssonfolket. Istället offererade de en äldre elektromekanisk växel, varför vi svarade med att vi i så fall kommer att köpa av japanerna", säger Östen Mäkiltalo. "Det var då Åke Lundqvist gjorde sin stora insats och slå näven i bordet."
Åker Lundqvist är tillsammans med Östen Mäkiltalo en av portalfigurerna i den svenska mobiltelefonins historia.
Han var Ericssons representant i samarbetet med de nordiska telekommunikationsbolagen och televerket kring NMT innan han 1977 utsågs VD till VD för SRA. Åke Lundqvist övertygade Ericsson-ledningen om att sälja AXE-växeln till NMT. Det visade sig vara en fullträff. NMT blev med tiden en stor exportsuccé för Ericsson och såldes totalt till xxx länder. Och den enda AXE-växel som man trodde behövdes i Sverige skulle snart utökas till 29 stycken!
Åke Lundqvist insåg tidigt potentialen i mobiltelefoni och var den den drivande kraften bakom SRAs och Ericsson satsning.
1983, samma år som Ericsson köpte resterande delen av SRA och ändrade namnet till ERA (Ericsson Radio System) fick bolaget en order på ett mobilsystem till staden Buffalo i USA, baserat på den amerikanska AMPS-systemet.
"Det var Åke som bestämde att vi skulle gå in i USA. Buffalo-ordern var ett genombrott för Ericsson på den amerikanska marknaden. Företaget hade tidigare försökt sälja enbart AXE-växeln till USA, men utan framgång.", säger Jan Uddenfeldt.
Utan inbrytningen i USA hade Ericsson också svårligen blivit störst i världen på mobila system. störs.
Lite senare blev Ericsson leverantör också till det brittiska TACS-systemet, som var en variant på amerikanska AMPS. 1986 slog företagsledningen definitivt fast att mobilsystem var koncernens kärnverksamhet.
Åke Lundqvist var också initiativtagare till företagets satsning på mobiltelefoner. 1983 startades Ericsson Mobile Telephone Laboratory 1983 i Lund och två år senare utsågs Nils Rydbeck till dess chef. Rydbeck, som är pappa till Ericsson mobiltelefoner började med en handfull medarbetare. När han slutade 15 år senare, sysselsatte verksamheten bortåt 5 000 personer.
Tillbaka till NMT. När det systemet för 25 år sedan var det inte bara det tekniskt mest avancerade i världen.
Det blev också en kommersiell dundersuccé.
Prognosen talade om 45 000 NMT-abonnenter i Sverige fram till1990. Det uppnåddes redan 1983, varför prognosen höjdes till 100 000. Men inte heller det räckte. 1990 fanns över 460 000 i Sverige och över en miljon abonnenter i Norden.
Anstormningen av kunder ledde snart till kapacitetsproblem. I Oslo tvingades man till tillfälligt abonnentstopp och i både Köpenhamn och Stockholm, världens mobiltelefontätaste stad, infördes tillfälligt väntelista. Vissa tider var det svårt att omöjligt fram på nätet och i Stockholm släpptes bara 400 nya abonnenter på i månaden.
Att mobiltelefonen fick ett så snabbt genomslag i Sverige och Norden jämfört med andra länder, beror i hög grad på en lyckad marknadsföring.
Redan under pionjäråren på 1950-talet beskrevs biltelefonen som en "ren arbetshäst". I samma anda lanserades NMT.
"Vi betraktade aldrig mobiltelefonen som en statuspryl utan som hjälpmedel för yrkesverksamma. Det återspeglades också i marknadsföringen. På kontinenten visades telefoner tillsammans med Rolls Royce och Bentley. Vi använde oss av småbilar som Fiat", säger Bo Magnusson.
Vid lanseringen av NMT tog man också hjälp av en extern reklambyrå. Det var första gången i Televerkets historia. I vanliga fall gjordes alla kampanjer internt och det var inte alla som gillade tilltaget.
Särskilt en kampanj fick stor uppmärksamhet. Det var en bild med en kvinna som sitter på soffa på Stockholm Central och väntar på tåget. "Res med lätt bagage", var budskapet.
Vid ett senare tillfälle lät Bo Magnusson tillverkar ett antal trätrapper av fickficktelefoner för att använda i marknadsföringen.
"I början fanns bara bilmonterade telefoner. Tillverkarna var tveksamma om det fanns en marknad för ficktelefoner. Men vi fick ett enormt gensvar på våra annonser och 1987 kom de första handburna telefonerna", säger Bo Magnusson.
Introduktionen av ficktelefonen sammanföll med lanseringen NMT 900 som i infördes av kapacitetsskäl som komplement till NMT 450. Redan 1985 hade småcellstekniken, som innebär att man återanvänder frekvenserna på ett mer ekonomiskt sätt, installerats med början i Stockholm City. Även det en innovation av Östen Mäkitalo som idag är standard i mobilvärlden.
Genom NMT 900 blev det också möjligt att göra små telefoner och 1987 introducerades Nokias Cityman, företagets första handportabla mobiltelefon och Ericssons Hotline Pocket. Den senare vägde bara 1 kilo, klarade 6 timmar standby, hade 30 minuters taltid och kostade uppemot 30 000 kronor.
"Kritikerna påstod att vi aldrig skulle lyckas göra en ficktelefoen,, vilket fungerade som en extra morot för oss. Jag satt själv och strök komponenter ur kopplingschemat för at få in dem", säger Nils Rydbeck som var ansvarig för utveckling av Ericsson mobiltelefonen under 15 år.
"Det var ett ständigt pågående världsmästerskap, dygnet runt, året runt, utan någon som helst paus", säger Nils Rydbeck.
Det var också med ficktelefonerna som mobiltelefonin fick sitt definitiva genombrott.
På tre år, till och med 1990, trefaldigades antalet abonnenter i Sverige. De bärbara telefonerna blev särskilt eftertraktad bland hos unga, framgångsrika storstadsbor i karriären och fick därför smeknamnet "yuppienalle."
Det faktum att NMT var en öppen standard var också avgörande för framgågnen. Hade man valt att patentskydda tekniken, hade säkerligen industrins intresse varit betydligt svalar och genomslaget väsentligt mindre.
"Vår tanke var att specificera byggstenarna, men inte att föreskriva detaljerna", säger Thomas Haug, först sekreterare och senare ordförande i NMT-gruppen mellan 1970 och 1981 som representant för Televerket. "Men det var inte självklart för alla i början."
NMT-gruppen hade dessutom en rad andra frågor att lösa. I de flesta länder var det förbjudet att ta med en radiosändare från ett annat land.
"Det betraktades som spioneri och i Finland krävdes till och med en lagändring för att en svensk skulle få ta in en mobiltelefon", säger Thomas Haug.
En annan fråga var hur man skulle sköta debitering, fördela intäkterna och avrapportera när en abonnent ringde från ett annat land.
"En skäl till att det gick så bra för NMT var att de flesta överordnande inte la sig i. Politikerna var ointresserade. Den stora frågan på den tiden var datakommunikation", tillägger Thomas Haug.
Erfarenheterna från arbetet med NMT gav Sverige och Norden en fördel i arbetet med att ta fram andra generationen mobilsystem, GSM.
NMT var ett analogt mobilsystem (i likhet med föregångarna). Men redan i slutet av 1980-talet hade man i Norden börjat diskutera ett digitalt system som skulle ta vid när NMT hade gjort sitt.
Men det arbetet avbröts till förmån för det europeiska samarbetsprojektet, Groupe Spécial Mobile (GSM) med 13 deltagande länder som inleddes 1982, med syftet att ta fram en pan-europeiskt mobilsystem. Senare ändrades uttolkningen av GSM till Global System for Mobil Communications.
Ordförande för GSM-gruppen blev Thomas Haug, som ledde fram arbetet till 1991 då det officiellt var premiär för det nya mobilsystemet. I realiteten dröjde till året därpå innan de introducerades i större skala.
Från början fanns en önskan att man skulle vara hinna klart till 1985. Men det övergavs snart.
"Då skulle det inte ha funnits någon tid för nyutveckling. Östen konstaterade att det i likhet med NMT krävdes tio år för att ta fram ett nytt system", säger Thomas Haug.
Det var inledningsvis inte heller självklart att det skulle bli ett digitalt system.
Att det blev så kan vi tacka den förbundskansler Helmuth Kohl och presidentet Francois Mitterand", säger Jan Uddenfeldt. "De skrev ett avtal 1984 och satsade ett antal 100 miljoner på tyska och franska företag för att ta fram ett digitalt system. Ericsson och Motorola dominerade marknaden för analoga system och förhoppningen var att den egna industrin skulle att den egen industri skulle kunna ta upp konkurrens med ett digitalt system. Vad de inte visste var att vi redan hade jobbat med det i flera år."
"Det fanns även de som länge hävdade att internationell roaming var ett teknikerpåhitt och att ingen skulle vara intresserad att ta med sig telefonen utomlands", minns Thomas Haug.
På nyåret 1986 genomfördes en tävling i Paris för att avgöra vilken lösning som skulle ligga grund för GSM.
Åtta bidrag, varav fyra från Norden - Ericsson och Televerket ställde upp med var sitt - deltog.
Beslutet blev att gå på en nordisk lösning och att välja de bästa ur de olika bidragen.
Återigen kom alltså Sverige och Norden att sätta standarden för mobiltelefonin.
Men det skedde inte utan en hel del konvulsioner och politisk intrigspel.
"Ett tag, det var under ett möte på Madeira 1987, trodde jag faktiskt att det skulle spricka", erkänner Thomas Haug. "Men sedan både Tyskland och Frankrike accepterat kunde vi enas."
Arbetet i GSM-gruppen bedrevs enligt konsenusprincipen.
"Om vi hade röstat skulle vi aldrig ha lyckats. Det hade slutat med att någon eller några struntat i besluten", säger Thomas Haug.
Det var också klart från början GSM skulle vara en öppen standard. Och när specifikationen slutligen fastställdes 1989 hade industrin tillsammans lagt ned 5 000 manår arbete på det nya mobilsystemet.
GSM är det hittills mest framgångsrika exemplet på europeiskt samarbete.
Det är samtidigt en världssuccé av aldrig tidigare skådat slag. Ingen annan teknik har på så kort tid spritt sig till så många människor.
Så sent som 1991, före GSM. fanns totalt 16 miljoner mobilanvändare i världen.
År 2006, 15 år senare är de 2,5 miljarder, och fortsätter att öka snabbt. Redan 2007 spås mobiltelefonin att spränga 3-miljardergränsen, varav flertalet huvudparten är anslutna till GSM-systemet.
När Sture Lahurén och Ragnar Berglund utvecklade MTA-systemet på 1950-talet jobbade de med projektet på deltid. Ännu på 1970-talet var det en mindre krets kring Östen Mäkitalo på Televerket och Åke Lundqvist på SRA/Ericsson som var engagerade, för att numera sysselsätts tiotusental svenskar och långt fler utomlands. Detta tack vare ett antal pionjärer som inte lät sig hindras av tekniska eller organisatoriska utmaningar.
"Hade folk på 1970-talet förstått hur stort mobiltelefonin skulle bli, hade vi aldrig fått hålla på som vi fick göra. De skulle aldrig ha släppt ansvaret på en handfull unga tekniker", säger Östen Mäkitalo.
