Det var kanske bättre förr...

Jag kommer i håg min första mobiltelefon, en Motorola NMT 450. Den var faktiskt bärbar, den vägde si så där en sju kilo och var stor och inte särskilt läcker att se på. Men ni kan räkna med att jag var stolt över den. Och jag fick betala dyrt för den eftersom den var leasad. Men det brydde jag mig inte om, jag var stolt över den och den var min.

Det här var 1988 och ni kan tro att min familj suckade och skakade på huvudet när jag kom släpandes på min mobiltelefon. Alla polarna var förstås avundsjuka. Det här är alltså 13 år sedan, jag satt där på läktaren på VM 1991 i Finland och direktsände till lokalradiostationerna med min telefon. Det var stort. När kollegorna letade en telefonautomat eller någon av linjerna i pressrummet tog jag bara luren och slog en signal. Fast det var tur att det fanns elkontakter under min stol på läktaren i ishallen, annars hade batteriet aldrig pallat med alla långa och många samtal.

Nu är det 2001 och ägandet av en mobiltelefon ses numera som en självklarhet. Alla ska helt enkelt ha en. Jag har faktiskt en kompis som inte har en mobil. Han har inte skaffat någon och tänker inte göra det heller. Inte än i alla fall. Alla höjer förstås på ögonbrynen lite extra när han talar om det, och jag måste faktiskt medge att han är rätt ensam i sin kamp mot mobiltelefoner.

Över 70 procent av befolkningen i Sverige, då pratar vi barn och vuxna, har en mobiltelefon i dag. En siffra som få trodde på för säg fem år sedan. Men mycket har hänt och mycket kommer att hända. Många gånger frågor vi oss "hur i hela friden kunde vi klara oss när inte mobiltelefonerna fanns?".

Men det gick då, och jag är övertygad om att vi inte är särskilt mycket lyckligare nu när alla kan nå oss i alla situationer.

Besök förresten gärna Telemuseét i Stockholm och se utställningen om mobiltelefons historia. En intressant utställning måste jag säga.