Test: HTC Desire C

Många lågprislurar både ser ut och känns, tja, förbaskat billiga. Därför är det extra kul att bekanta sig med htc Desire c, uppföljaren till populära Wildfire s. Den lilla lågprisluren är en frisk fläkt i ett segment som annars dras med billig plast och intetsägande design. Desire c har ett stilrent, svart chassi och distinkta röda detaljer runt kameralinsen om man vänder på telefonen.

Rent prestandamässigt är Desire c inte något skrytbygge. Innanför den snygga fasaden finner vi en enkärnig Qualcomm Snapdragon-processor med en klockfrekvens på 600 mhz. Precis som tidigare modellen Wildfire s har Desire c ett ram-minne på 512 ­megabyte. Luren är långt i från den kvickaste du hittar i dag, men jämfört med andra lågprislurar – lg Optimus l3 och htc Explorer för att nämna två – står sig Desire c ändå bra. Detsamma gäller ljudkvaliteten vid röstsamtal, som är nästintill kristallklar.

Android 4.0 ett lyft

Det finns en annan betydande skillnad som särskiljer Desire c från många av årets andra, billiga mobiltelefoner, och detta stavas Android 4.0. Ice Cream Sandwich (ics) känns som ett rejält lyft. Budgetsegmentet har varit lågprioriterat bland tillverkarna när det handlar om att vädra ut Gingerbread. ICS ger, enligt min uppfattning, en mer solid upplevelse av Android än tidigare versioner. Detta drar Desire c nytta av. Jämfört med Huawei Ascend y200 – som har en processor på 800 mhz, men körs med Android 2.3 – är skillnaden i snabbhet och flyt stor när det gäller menyer och navigering.

Desire c är också utrustad med Sense 4.0, senaste versionen av htc:s eget gränssnitt. Läsare som är vana vid Sense kommer att känna igen den klassiska (och praktiska) låsskärmen, där man själv kan placera genvägar till appar och andra funktioner som man använder ofta. Sense är dessutom ett ytterst socialt gränssnitt och bjuder på djup integration av nätverk som Facebook och Twitter.

God känsla för detaljer

Desire s är tillverkad i ett slags gummerat material som känns lent i handen. Konstruktionen är kompakt och solid. Telefonen finns i tre färger: svart, silvergrå samt röd. Vi har testat en svart, och lyfter du på batteriluckan hittar du en överraskning: Hela bakstycket, inklusive batteriet, är färgat i rött. Det påverkar inte telefonen på något sätt, men visar att htc har en god känsla för detaljer. Själva luren kan upplevas som något tjock – den mäter 12, 3 mm från skärm till baksida – men det är verkligen en smaksak.

Fronten på Desire c består till stor del av skärmen, som har uppdaterats från 3,2 tum (Wildfire s) till något större 3,5 tum. Båda skärmarna har emellertid samma hvga-upplösning på 320 x 480 pixel. Färgåtergivningen är klart godkänd på Desire c, men skärmens betraktelsevinkel är riktigt usel. Ett plus är dock att skärmen känns förvånande responsiv när jag till exempel lirar ordspel eller skriver sms. Det virtuella tangentbordet är ett av de kvickaste jag sett på en lågprismobil och svarar mycket bra på beröring.

Många vill egentligen bara kunna surfa, fota och lyssna på musik med sin smarta mobiltelefon. Om man ser till hur Desire c presterar på dessa områden så är omdömet minst sagt ojämnt. Som ren surfmobil är Desire c rent ut sagt dålig. Den stora boven är processorn på 600 mhz. I vissa fall tar det uppemot 15 sekunder att läsa in webbsidor jag vill besöka. Detta även då telefonen är ansluten till nätet via wlan. Begränsningarna i hårdvaran gör sig också påminda när jag startar zombieskjutaren Deadtrigger. Telefonen har stora problem att driva spelets 3d-grafik. Enklare spel som exempelvis Ruzzle flyter trots allt på utan några problem.

Fylligt ljud med Beats Audio

Desire c är försedd med en kamera på 5 megapixel, men saknar såväl autofokus som fotolampa. Kvalitetsmässigt är skärpan och det dynamiska omfånget bra – så länge ljusförhållandena är goda. Fotar du mycket på krogen eller utomhus kvällstid är resultatet inte direkt överväldigande.

Man kan även filma med Desire c, men här blir kamerans begränsningar ännu tydligare; bilden är grynig och kameran har svårt att hitta skärpan när du filmar ett objekt som rör på sig. För fotointresserade bjuder lurens galleriapp på en hel del inställningsmöjligheter och enklare bildredigering, vilket är ett plus. Som multimediamaskin är Desire c knappast filmälskarnas förstaval på grund av sin nätta skärmstorlek. Men vill man kolla på film har telefonen bra stöd för videoformat som p>

HTC har sedan en tid tillbaka haft ett samarbete med Beats Audio, som är utvecklat av bland annat ljudgeniet och hiphop-producenten Dr. Dre. Enligt säljsnacket ska Beats Audio ge en »ljudupplevelse utöver det vanliga«. Jag skulle inte gå så långt, men visst märks det skillnad, framför allt i hur basen låter. Den känns fylligare och tyngre helt enkelt. Tyvärr är hörlurarna som följer med inte Beats-anpassade, vilket förtar upplevelsen lite. Det går trist nog inte heller att dra nytta av Beats Audio när du spelar musik med den interna högtalaren.

Sett till helheten är Desire c en trevlig budgetlur som klarar det mesta man räknar med i den här prisklassen. Men jag kan inte låta bli att önska att htc hade lagt mer krut på en ordentlig kamera, bättre processorkraft och högre skärmupplösning. Då hade vi haft en ny budgetkung på tronen.

"Å andra sidan"

Erik Mörner: Material och kvalitet gillar jag, precis som Kalle, och visst ska man när man ser till helhetsintrycket vara medveten om priset. Med det sagt tycker jag telefonen är ordentligt seg. Växla startskärmar går bra, men att starta valfri app tar minst en sekund för lång tid för mitt tålamod.