“Indie” betyder egentligen oberoende, det vill säga att ett spel har skapats utan inblandning från stora utgivarhus eller investorer. Men i dagens klimat med appfabriker som ständigt pumpar ut mikrospel har indie kommit att betyda något annat. Indie är experimentellt och annorlunda. Kompromisslösa visioner, gärna med retrovibbar. Men indie är samtidigt synonymt med pretentiösa, navelskådande “konstnärer” som tar sig själv och sina spel på alldeles för stort allvar. Nåväl.
Rent mekaniskt är Sword & Sworcery inte särskilt nymodigt. Genom att peka med fingret styr man en svärdsutrustad hjältinna åt höger och vänster. Det är ett slags peka-klicka-äventyr av den gamla skolan, som bitvis blandas upp med små strider som går ut på att attackera och blockera med enkla knapptryckningar. Men detta är en fattig och inkomplett beskrivning av Sword & Sworcery.
Annons
Sword & Sworcery är en fantastisk, stundtals bisarr audiovisuell upplevelse som påminner mer om David Lynch och Pink Floyd än Zelda. Spelskaparna rekommenderar att man använder hörlurar i ett mörkt rum. De hypnotiska musikslingorna suger in en i upplevelsen och den svartvita pixelgrafiken vaknar till liv i fantasin. Sword & Sworcery lyckas skickligt med att balansera mellan det konventionella och obegripliga utan att framstå som pretentiöst och larvigt.
Annons
Redan tidigt dyker det utan vidare upp en kedjerökande pixelfarbror, som i gåtfulla ordalag förklarar att Sword & Sworcery är ett experiment i spelskapande. Bland annat förs alla dialoger på ett slags märkligt, korthugget versmått som med en knapptryckning kan skickas ut på Twitter. Senare under äventyret stöter man på ett minst sagt okonventionellt pussel som försöker riva ned den så kallade “fjärde väggen”, det vill säga gränsen mellan spelvärlden och det verkliga livet.
Anslaget och stämningen i Sword & Sworcery gör det speciellt, men det rent spelmässiga haltar. Därför är det svårt att göra en rättvis bedömning – som en interaktiv upplevelse är Sword & Sworcery nydanande och spännande, men som spel är det förhållandevis mediokert, med långa transportsträckor och ett ojämnt tempo. Om du kan välja mellan att spela det på iPad och iPhone så rekommenderar jag den större skärmen, för upplevelsens skull. Sword & Sworcery är i första hand en upplevelse.
Namn: Superbrothers: Sword & Sworcery EP Utvecklare: Capybara Games Inc.
Pris: 38 kr (För både Iphone och Ipad)
Betyg: 7
Den finska motormassakern är tillbaka
Finska spelstudion Remedy slog igenom på allvar år 2001 med den noir-klingande actionrykaren Max Payne. Men flera år dessförinnan släppte Remedy ett blygsamt litet racinglir, med inspiration från föregångare som RC Pro Am och Rock ‘n Roll Racing, men med en extra dos våld och humor. Detta var kultklassikern Death Rally. Nu är finländarna tillbaka med en kraftigt upphottad utgåva för iOS.
Death Rally är alltså ett bilspel ur fågelperspektiv, med korta men intensiva lopp. Med hjälp av virtuella piltangenter på skärmen rattar man runt i sin lilla, men tungt bestyckade kärra och avlossar dödliga vapen mot sina medtävlare. Genom att vinna lopp skramlar man ihop pengar som kan investeras i bättre vapen och utrustning. Strukturen är tämligen bekant, men beroendeframkallande, eftersom man ständigt jagar efter nästa vrålåk med kraftigare missiler.
Utöver de vanliga loppen dyker det ibland upp specialgrenar som twistar reglerna, ofta till det mer våldsamma. Varje lopp introducerar också en “rival” som gärna beter sig extra aggressivt och lämnar efter sig en extra slant efter att ha blivit besegrad.
“Vägen svängde. Men inte Pekka.” – Så lyder en usel gammal vits som tafatt försöker illustrera en finländares problem att navigera i trafiken. Det är inte förrän i Death Rally som uttrycket egentligen får någon mening för mig. Eftersom kameran är låst ovanför bilen är det ofta omöjligt att förutsäga vart vägen svänger – vilket inte sällan leder en rakt in i en bergvägg. Kanske hade det hjälpt med en någon slags zoomfunktion, eller varför inte en minikarta i hörnet av skärmen som beskriver körbanan i stora drag? Utöver detta fungerar styrningen bra, både på iPad och iPhone.
Death Rally är roligt, lättillgängligt och väl värt sina 22 riksdaler. Det tar inte många timmar förrän man har sett allt som spelet har att erbjuda, men å andra sidan har utvecklarna hittills visat sig duktiga på att ständigt bygga på med små uppdateringar.
Namn: Death Rally Utvecklare: Remedy Entertainment / Mountain Sheep Interactive
Pris: 22 kr (För både Iphone och Ipad)
Betyg: 7
Kostsamt kulspel i kul spelkostym
I japanska storstäder är det inte ovanligt att passera förbi hysteriskt neonsprakande flervåningshus, proppfulla med människor som hypnotiskt matar in mynt in i plingande maskiner. De spelar Pachinko, ett slags flipper-inspirerat automatspel som går ut på att skicka upp en kula som studsar ned genom en hinderbana i jakt på högsta möjliga poäng – och största möjliga avkastning.
Pachinko, eller Fru Fortuna som spelformen egentligen är mer (eller mindre) känd som här i Sverige, har aldrig rönt några vidare framgångar i väst. Men när spelutvecklaren PopCap häromåret släppte Peggle för bland annat iPhone så visade det sig att det inte bara är japanerna som är svaga för kulor som hjälplöst studsar ned längs spelplaner. Peggle blev en enorm succé.
Coin Drop följer i samma fotspår. Kulorna har ersatts med ansiktsbeprydda små mynt som man med strategisk position släpper från toppen av skärmen. Målet för varje nivå är att använda ett begränsat antal mynt för att nudda – och därmed besegra – ett gäng elaka piratmynt som placerats lagom ofrånkomligt. Missar man sitt mål med en hårsmån så kan man “tilta” spelplanen genom att skaka till iOS-manicken och hoppas att myntet hamnar rätt.
Så här långt är Coin Drop busenkelt. Vill man bara rusa genom spelet så fort som möjligt tar det inte många minuter förrän man har knuffat sitt sista piratmynt. Men genom att släppa mynten så att de aktiverar lampor, knuffar ned föremål, räddar, krossar tegelväggar och räddar rosettbeklädda tjejmynt så samlar man ihop poäng. Efter varje nivå räknas poängen om till guldstjärnor, och belöningsintervallerna är placerade med sådan fingertoppskänsla att man bara måste försöka tills man har tilldelats samtliga tre stjärnor. På samtliga banor.
Coin Drop har en skön stil. Det är gulligt och mysigt, utan att bli alldeles för barnsligt och sliskigt. Jodå, det är simpelt. Men det är också ett gediget stycke tidsfördriv som man gärna återkommer till – om och om igen. Nästan som en Pachinko-maskin.
Namn: Coin Drop Utvecklare: Full Fat
Pris: 22 kr (För både Iphone och Ipad)
Betyg: 8
Svenska pensionärer i tuff terräng
Svenska spelstudion Simogo har på bara sisådär ett halvår seglat upp som en ny liten stjärna på den svenska spelutvecklarhimlen. Både det snurriga rymdbollarspelet Kosmo Spin som kom till iOS förra året och gravitationspusslet Ilomilo som nyligen släpptes för Xbox Live Arcade har rosats av kritiker och rönt framgångar. Deras nya projekt är lika mysigt – men aningen mer jordnära.
Inramningen av Bumpy Road är oemotståndligt charmig. Ett gammalt par är ute på en biltur i jakt på svunna minnen. Två näpna små pensionärer som puttrar fram genom ett färggrant stadslandskap. Mysfaktorn är på topp direkt.
Som spelare har man ingen direkt kontroll över den lilla bilen – istället använder man fingrarna för att manipulera marken. Genom att peka på skärmen skapar man små kullar som får bilen att rulla till höger och vänster. Knackar man till rakt under bilen så tar den ett litet skutt, vilket är praktiskt för att komma åt plattformar eller undvika vattenfyllda hål. Målet är att samla små prylar som ligger strödda längs vägen och samtidigt undvika att bilen plumsar ned i vattnet.
När som helst kan man välja att besöka “Memory Lane”, ett litet rum där man kan beskåda svartvita diabilder som man låser upp genom att brumma runt i spelet. Bilderna berättar den hjärtvärmande historien om hur paret träffades och, utgör en morot för att fortsätta spela.
Problemet med Bumpy Road är varken atmosfären eller utförandet. Den indirekta styrningen av bilen, att manipulera marken, lät säkert kul på idéstadiet, men i det färdiga spelet känns den ibland bakvänd och frustrerande. Detta, tillsammans med bristen på variation i nivådesignen, sänker Bumpy Road till att bli ett spel som jag så gärna vill tycka om. Istället gör jag samma sak om och om igen: jag petar på ikonen, startar spelet – och hoppar oundvikligen ut i springboard-menyn efter fem minuter av tristess. Synd på ett spel som har så mycket hjärta och själ.
