Test: Fast and Furious 6: The Game

Film-serien Fast and furious har i sex stycken upplagor lyckats mjölka pengar ur bilglada och tjejtörstande-pojkar/män (ja, jag misstänker att det är mest grabbar som filmerna riktar sig till). Medan jag inte skulle påstå någon av dem är mästerverk (den 6:e filmen har jag inte sett ännu) så måste jag säga att som ansträngningslös popkorn-rulle på en söndagskväll så fungerar de alldeles utmärkt. De är överdrivna, aningen töntiga och ganska underhållande. Jag hoppades på att spelet skulle följa samma upplägg med galna biljakter i snabba vrålåk, ackompanjerat av stora explosioner (och kanske en och annan pansarvagn). Men tyvärr så blir jag besviken.

Till att börja med är själva racingen inte särskilt rolig. Det handlar mer om att trycka på knappar vid rätt tillfälle än att faktiskt ratta en bil. Dragrace, driftlopp med mera bygger på samma princip. Dra fingret på växelspaken vid rätt tidpunkt för att växla effektivast, tryck på driftknappen vid rätt ögonblick, tryck på nitro-knappen när tiden är inne och så vidare. Det blir inte roligare än så och då spelar det ingen roll hur snyggt renderade vrålåken är eller att du kan uppgradera motorn och välja mellan en massa vinyl som du kan klistra på lacken.

Men droppen som får min bägare att rinna över är speltillverkarens omutbara girighet. Jag pratar självklart om in app-köp, detta allt vanligare gissel som just nu förpestar hela mobilspelsbranschen. Då tänker jag främst på varianten som tvingar användaren att betala eller vänta ett x-antal minuter för att få spela vidare, inte för att jag är överförtjust i att behöva spendera pengar för att byta färg på karossen eller det faktum att min framgång och generella spelprogression beror mindre på min egen skicklighet än på mitt pengakonto. Det sjukaste i denna kråksång är att spelaren kan köpa paket med guldtackor (spelets hårdvaluta) för upp till 749 kronor! Jag gissar att många föräldrar kommer att bli glada över den möjligheten.