The Amazing Spider-Man

När det gäller grandiosa vyer och en känsla av frihet så fungerar Gamelofts The Amazing Spiderman riktigt bra. New York känns verkligen gigantisk och det är en fröjd att svinga omkring mellan skyskraporna, ja, i alla fall när den inte helt lätt styrda spandex-klädda Peter Parker gör som man vill. På grund av att man inte kan styra hans vy separat känns det också som att man skjuter nät på måfå och hoppas att man träffar en rätt på en skyskrapa men det ligger tyvärr i mobiltelefonens inbyggda begränsning som spelplattform. Hade man även kunnat styra var Spindelmannen tittar hade det nog blivit för rörigt.

Ett mycket värre problem är skådespelarnas röstinsatser. Spindelmannen låter som en konstant förvånad och väldigt gnällig tonåring. Efter ett tag har man bara lust att slå honom på käften för att få tyst på honom. De andra karaktärerna man stöter på är inte mycket bättre, om än i alla fall mindre gnälliga, och dialogen är som hämtad ur den sämsta av världar. Klichéer staplas på varandra och att karaktärernas munnar inte rör sig när de pratar gör det inte bättre. Om det ska vara någon homage till serietiningens ”statiska” format låter jag vara osagt men då hade man lika gärna tagit det hela vägen och kört med pratbubblor.

Uppdragen du utför blir snabbt repetitiva och det gäller även stridsmekaniken, men den sistnämnda flyter i alla på bra. I grund och botten bankar man på en knapp, för att ibland blocka på en annan, och ibland skjuta iväg en näve nät på distans. En positiv sak är det väl utbyggda systemet som låter dig uppgradera Spindelmannens egenskaper, som löphastighet eller slagkombinationer, ju längre spelet går.

Jag förstår inte varför de var tvungen att göra en storduk-”re-boot” på Spindelmannen-serien med samma historia som redan hade berättats (på ett bra sätt) i filmen med Tobey Maguire i huvudrollen. Lika lite förstår jag varför man gör ett så pass ogenomarbetat spel på samma tema. Introsekvensen är snygg i alla fall, bara han hade kunnat hålla tyst…