Den digitala paltkoman
När något som kostat ett par tusen blir gratis händer det saker, skriver Roman Pixell.
Roman Pixell filosoferar kring hur det gick till när behovet av en navigator helt plötsligt ändrades då tjänsten blev mobil.
2007 peakade allt. Försäljningen av positioneringsutrustning ökade med smått bisarra femhundra procent, Mobil gav ut ett specialnummer om navigatorer och GPS utsågs som årets julklapp i handeln.
Så gick det ett par år, och plötsligt hände det. Google Maps Navigation for Android lanserades. Vintern nalkades, träden fällde sina löv, och en kall novembernatt punkterades marknaden för fristående navigeringsutrustning. Plötsligt kändes det rätt omotiverat att köpa en fristående navigator, när en vanlig telefonkunde fylla samma behov.
När något som tidigare kostat ett par tusen blir gratis, när navigatorföretagens marknadsvärde rasar med flera miljarder på bara en dag – och när alla talar om det – då vet man att något spännande har hänt. Det Google med ens gjort smärtsamt påtagligt, är att information om konsumentens fysiska position har ett reellt, och inte bara teoretiskt värde. Det är just det som börskurserna berättar.
Det är precis det som är betydelsen av att man nu inte längre behöver köpa en navigator. De pengar som det kostar att tillhandahålla Google Maps Navigation måste tjänas in igen, annars skulle Google inte lägga tid på detta. Även om innovativa företag inte har ett cyniskt kassaflödesperspektiv på specifika satsningar, går det ändå att förstå att det som människor vill ha, tycker är kul och faktiskt väljer att använda, också representerar ett värde. Det går alltså att översätta en användare till pengar bara genom att han eller hon … är användare.
Smaka på det, när du avslöjar din kanske heligaste information ”turn-by-turn”. Smaka på det, när du placerar ut dig själv på en Harry Potter-karta och flyter runt med alla andra, synlig i realtid på ett imaginärt rutnät. Som en schackpjäs hos Lewis Carroll. Men akta dig för kaninhålet. Ju mer data och metadata som skapas i någon annans system, desto mer minskar kontrollen över den egna integriteten.
Kanske har jag fel, men jag vet i alla fall hur jag funkar. Ge mig mina sjökort. In med nya fräcka datalager – sjömackar och krogar, sköna sandstränder där katamaranen kan dras upp. Toppa med en integrerad väderleksrapport som visar kallfronternas rörelse i realtid. Snarast tack, helst redan igår! Och när vi väl vant oss att ge ut vår mest känsliga information gratis för att konsumera relevanta sökresultat ”gratis”, kommer kanske den digitala paltkoman smygande.
Jag kan nog till och med tänka mig att betala, men gratis är ju gott, eller hur?
Frågan är nog mest hur lång tid det tar innan vi blir de feta katter vi alltid strävar att vara. Vardagens rationaliseringar följer alltid minsta motståndets lag.