Krönika: Dyrare mobiler, tack!

Den rapport om förhållandena i asiatiska mobilfabriker som Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska kyrkan presenterade i går sade väl egentligen ingenting vi inte redan visste, eller åtminstone anade.

En mobiltelefon är en otroligt avancerad apparat bestående av hundratals komponenter. Produktionen sker i flera led, där varje del i kedjan ska ha sin del av vinsten. Telefonen sätts till största delen ihop för hand. Ändå kan man få en för någon tusenlapp. Det går naturligtvis inte ihop, och de som får betala är fabriksarbetarna i det lägsta underleverantörsledet, som arbetar extrema pass till minimilön och straffas om de försöker påverka sina arbetsförhållanden.

Samtliga stora mobiltillverkare har etiska regler som inte tillåter detta, och man gör stickprovskontroller för att se till att reglerna följs. Men samtidigt kräver man orimligt låga priser för produktionen för att man inte ska flytta den till andra fabriker. Fabriksägarna kan nog inte tolka det på annat vis än att man av mobiltillverkarna uppmanas att fuska med arbetsmiljön och lönerna medan tillverkarna tittar åt andra hållet.

Naturligtvis får man som konsument dåligt samvete för att man låter detta ske, men å andra sidan är möjligheten att påverka, utöver direkt politisk aktivism, liten. Det finns helt enkelt inga alternativ. Nokia och Samsung har vardera en (ganska sunkig) telefonmodell som är miljöanpassad, och Sony Ericsson har lovat liknande. Men för den som vill köpa en telefon som inte är tillverkad under omänskliga förhållanden finns inget alternativ.

Jag vill köpa en sådan telefon. Jag kan inte lova att jag är beredd att kompromissa med funktionerna, men jag är definitivt villig att betala extra för de funktioner jag får. Jag kan lägga en tusenlapp extra på min nästa telefon om ni ser till att den delas lika mellan de fabriksarbetare i lägsta produktionsledet som satt ihop min telefon.

Hör ni det, Nokia, Sony Ericsson, Samsung, Motorola, LG och Apple?