Apptips: Into Light

Ett krig rasar, och din far skickar ner dig i grottan under staden för att söka skydd mot bomberna och kulorna. Den visar sig vara långt djupare och mer hemsökt än väntat, och snart är du vilse, vägledd endast av en excentrisk och förhoppningsvis välvillig trollkarl. Under tiden letar din fader efter grottan bland ruinerna.

Så långt allt gott och väl, och spelet har en av de snyggaste 3D-miljöer jag sett i ett mobilspel. Det skadar inte att jag provar det på en Ipad Pro som har Apples snabbaste grafikprocessor. Storyn är suggestiv och man vill veta hur det går.

Apptips: Enlight

Men så är det själva spelmomenten. Att de känns påklistrade är en underdrift. Att säga att de är kul är å andra sidan en grov överdrift. Det rör sig om ett fåtal olika moment som upprepas betydligt längre än önskvärt.

Dels rör det sig om två varianter av ordspel där man i princip bara ska komplettera den pågående konversationen på tid. Det är inte svårt och inte särskilt kul. Dels handlar det om att låsa upp dörrar genom att snurra på skivor. Det här momentet är förvisso klurigt, men har alldeles för lite variation för att underhålla i längden. Slutligen ska du släcka facklor i rätt ordning genom att lyssna på deras läten, vilket är trivialt men enerverande.

Tempot i spelet är ett allvarligt problem. Det är tydligt att man har eftersträvat någonting meditativt i stil med Monument Valley, men till skillnad från det tillbringar du största delen av det här spelet med att titta på eller utföra administrativa moment som att svepa bort texten på skärmen, bokstav för bokstav. Ett stilgrepp som är riktigt läckert de första två–tre gångerna och sedan bara oerhört irriterande.

Berättelsen med fadern har klara undertoner av kriget i Syrien och skulle kunna vara gripande om den inte serverades så långsamt och i små portioner, och samma sak gäller den surrealistiska biten under marken. Gillar du å andra sidan pusslen får du tillbringa väldigt mycket dödtid mellan uppgifterna.

När jag kommer till en labyrint där jag måste välja rätt dörrar och lyckas förlora en halvtimmes speltid genom att välja fel dörr känner jag att mitt tålamod med spelet tar slut för gott.

Den snygga 3D-grafiken då? Efter att jag inledningsvis imponerats av panoreringarna i grottan och texten som liksom glider med i rörelserna inser jag att that’s it. Samma panoreringar och samma textrutor är vad hela spelet består av. Spelet saknar totalt framåtrörelse och utveckling, och den enda anledningen att spela vidare är att få reda på storyn i sin helhet, och då känns det som om hela spelet bara är ute efter att hindra dig från att nå det målet, mest för att jävlas. Detta trots att, vilket hedrar utvecklarna, man inte försöker ta betalt av dig efter att du har köpt spelet.

Att spela Into Light är lite som att tvingas lösa samma problem i The Room-serien, följt av samma klippscen om och om och om igen. Vet du vad? Spela det spelet i stället! När du tröttnat på att lösa samma problem i The Room Three kan du sedan gå vidare och njuta av variationen i spelet. Det spelet är dyrare, men ger oändligt mycket mer värde för pengarna.