Max Payne

När finska spelutvecklarna Remedy anno revolutionerade tredjepersonsgenren med en bitter snut som med ”Bullit Time” tillfälligt kan sakta ner tiden så var jag fast. Stämningen, de bitvis Matrix-liknande skjutsekvenserna och de mörka serietidningsstrippen som drev handlingen framåt resulterade i ett genialiskt spel som sög fast dig från början till slut.

I samband med att Rockstar games tar serien vidare på konsol och pc med Max Payne 3 lanseras även det klassiska originalet på mobilplattformen. När jag väl lyckas skingra de nostalgiska minnesbilderna i mitt huvud och ser på Max med nya ögon kan jag inte låta bli att tycka att han lider av mental fattigdom och/eller har en pinne där solen inte skiner. Några snabba Google-bildsök uppfriskar mitt minne och jag inser att mobilvarianten är väldigt troget originalet när det kommer till grafiken.

Det kanske känns illa när det gäller Max ansikte men det känns väldigt bra när det kommer till själva spelandet. Känslan från originalet är så gott som oberört. Det finns dock ett problem och det styrningen via pekskärmen, ett syndrom som tyvärr inte är ovanligt när det gäller portningar till mobila enheter. Att det är lite hackigt kan jag leva med men att både styra Max rörelser, samt åt vilket håll han tittar, samtidigt som man ska sikta in sig och avfyra vapen samt kontrollera Bullit Time kräver fler händer än vad jag har. Man kan välja att få hjälp av spelet med siktandet men då känns då känns det som att det går för mycket på automatik. Siktar man helt manuellt blir det å andra sidan väldigt utmanande.

Kontrollproblemen till trots så kan jag inte lägga ifrån mig mobilen. Spelets kärna som fick mig att sitta klistrad framför datorskärmen är oförstörd. Det räcker för att jag ska svära mig igenom ända till slutet, ännu en gång.