Rymdkapsel: Djup bakom retrografiken

Rymdkapsel ser inte mycket ut för världen. Närmare bestämt ser det ut som något från slutet av 80-talet, när vektorgrafik var så tekniskt avancerat att man inte begärde mer av den än färgade plattor och illusionen av 3D.

Även sett till mekanismerna verkar spelet busenkelt. Du ska bygga en rymdbas och behöver olika sorters resurser för att bygga olika rum. Extraktorer som utvinner råvaror från pixliga fält, reaktorer som producerar energi på egen hand, trädgårdar och kök för att producera mat och korridorer för att hålla ihop allt.

Till din hjälp har du små hantlangare som du kan förflera genom att bygga baracker. Dessa kan bygga, hjälpa till med matproduktionen, snabba på energiproduktionen med mera. Allt i spelet sker i realtid.

Målet med spelet är att överleva tillräckligt många fientliga anfall, och till detta kan du även bygga försvarstorn och sätta dina hantlangare på att sköta kanonerna. Som ytterligare knorr kommer rummen du bygger i formen av tetrisblock, och en inte oväsentlig del av spelet handlar om att planera din rymdkapsel så att dina hantlangare till exempel kan transportera förnödenheter från trädgård till kök och sedan vidare till baracker på kortast möjliga tid.

I sin enkelhet är dock Rymdkapsel förvånansvärt intrikat. De utmaningar man bjuds på skiljer sig under spelets gång, från att bli självförsörjande på resurser, till att bygga upp ett fungerande försvar, till att utforska de fyra monoliter som finns i spelplanens hörn, till att få igång massproduktion av nya hantlangare så att du kan överleva de accelereerande attackerna. 

Mot slutet av spelet är tempot så högt att du oavsett om du nått målet att överleva 28 attacker eller kommit tillkorta lägger ifrån dig telefonen med hög puls och ett sug att börja om från början. Den främsta invändningen mot spelet är att det bara finns tre mål att uppnå, sedan är man klar.