Jag känner mig lurad...

Egentligen är det hemskt när jag tänker tillbaka på hur mycket pengar som jag har "sponsrat" mobiltillverkarna och mobiloperatörerna med. En stor mobiltelefon som inte är så häftig betyder att man ringer någon gång då och då. En liten häftig lur gör att man gång på gång tar upp den ur fickan och slår en signal till vänner och bekanta, trots att man egentligen skulle kunna låta bli att göra det.

Jag glömmer aldrig när jag fick min första GSM-telefon i handen. Modellen var stor som ett hundben, jag tror till och med att Esselte-modellen fick det smeknamnet. Helt plötsligt började jag ringa till folk som jag aldrig förut haft kontakt med. Jag ringde i ett.

När jag sedan lånade en Ericsson 888, ja då stod säkert folket på Telia upp och jublade. Intäkterna sköt i höjden och räkningarna började dimpa ner i min brevlåda och det blev vatten och bröd i många månader istället för korvgryta.

Nu har jag fått låna ett exemplar av Ericssons nya T65, och nu ser jag samma sak hända igen. Den är rolig att använda, kul att ringa med och min chef suckar och stånkar varje gång mobilräkningarna ska attesteras.

Jag bävar när 3G införs och du kan använda mobiltelefonen till att föra videosamtal. Då lär chefen få spader på riktigt.

Allt det här vet mobiloperatörerna om, de gnuggar händerna och ler varje gång de skickar ut en räkning till oss storkonsumenter. Jag känner mig lurad, det bara är så. Snart får man väl gå i terapi för att bli av med ett dyrt beroende.

Niclas Lidström

Chefredaktör med rätt till terapi