Konsten att plåga en telefon

Vi lämnar ljusgårdar och vattenutsikt och tar hissen så långt ned det går. Nokia har bjudit in oss till kontoret i Köpenhamn för att visa hur man hållbarhetstestar telefoner. Men det jobbet sker inte i öppna kontorslandskap utan i vitmålade betongrum under jorden.

Det finns två anledningar till att man håller till i källaren. Den första är att det kan gå lite vilt till när man ska testa lurarna och hitta på nya maskiner för att förstöra telefonerna. Den andra är att man vill hålla nyfikna blickar ute. För här testar man telefoner som ska ut på marknaden om ett år. Jag smyger förstås runt med den lilla videokameran i näven hela tiden, men det visar sig att danskarna städat noggrant kvällen innan. I testlabbet finns det bara modeller som varit ute på marknaden ett bra tag när vi hälsar på. Men så är det inte vanligtvis.

- 90 procent av telefonerna vi testar är förmarknadsexemplar och prototyper. De som är i produktion testas ute i fabrikerna, säger Mika Saarela, som är ansvarig för samordningen mellan Nokias tio testlabb runt om i världen. Det är han som ser till att testerna utförs på samma sätt både bland annat i Danmark, Kina och Finland.

Mika Sarelaa, ansvarig för samordningen mellan Nokias testlabb.

Här nere kan ingen höra telefonerna skrika, de låsta och fönsterlösa rummen gör att man känner sig instängd. I dessa moderna, datorkontrollerade maskiner slutar tio tusen telefoner sina dagar varje år.

- Vaknar man på dåligt humör är det perfekt att gå ned till labbet och ha krossa lite telefoner, säger Mika Saarela med ett skratt.

När Nokia testar sina egna telefoner gör man det till dess att man har sönder dem. Först ser man till att de uppfyller lagstadgade krav, till exempel för CE-märkning. Men sedan fortsätter man till dess att det inte finns mycket kvar av lurarna.

- Vi försöker att ha sönder alla telefoner som kommer i vår väg, säger Peter Jensen, den glade chefen för testverksamheten i Danmark.

Böjtestet.

Han och Mika Saarela guidar runt i labbet och visar de olika förstörelsemaskinerna. Här fixeras skjutmodellerna i en bänk med en anordning fastlimmad på skärmen. Sedan öppnas och stängs den ett otal gånger för att testa att de håller ihop och inte börjar glappa.

Strax intill ligger ett annat gäng telefoner på knapptest. Det går till så att en maskin trycker ned knapparna upp till en miljon gånger. Det ska åtminstone de knappar som man använder mest på telefonen, till exempel menyknappen, klara av.

Maskinen som trycker på knappar.

Två av rummen påminner mest om ett bageri. Här finns strålningskammaren där man testar hur de tål solljus och UV-strålning och en fukttank där man simulerar miljön i en svettig byxficka en varm sommardag. Ett riktigt hårdtest är saltdimman, där utsätts lurarna för en resa till en pir på västkusten en stormig höstdag, kombinationen fukt och salt leder förstås till att telefonerna rostar.

Vi får stoppa in huvudet i heta ugnar där man bakar både lurar i metall och plast för att se hur de klarar extrem värme. Tvärtom har man också frysskåp där telefonerna får uppleva en mild norrländsk vinter på minus tjugo grader.

Värmeskåpet.

- De flesta telefoner överlever de här testerna ganska bra när de får återgå till rumstemperatur, hävdar Mika Saarela.

Frysen.

Men än så länge har testerna varit ganska snälla. Det blir lite tuffare i rummet intill där man testar fall ur byxfickehöjd. Här har man konstruerat meterhöga lådor med luckor i båda ändarna som roterar runt en axel på mitten. Telefonerna ramlar fritt gång på gång i takt med att maskinen roterar. Luckor och batterier skramlar och far i en salig röra, det ser hela ser ganska komiskt ut.

Jag försöker pressa Mika Saarela på vad man ska förvänta sig att en telefon ska klara av, men han svarar hela tiden lite undvikande. Mika Saarela tycker att en telefon ska tåla att tappas i golvet och att man ska kunna använda den i en fuktig miljö, men han kan inte garantera att de verkligen gör det.

Testerna börjar med datorsimuleringar när designern tagit fram en ny modell, men så fort det finns en fysisk enhet hamnar den i testlabbets klor. Eller klämmor snarare, för i det sista rummet tar de riktigt brutala testen över. Här fixeras telefonerna i en maskin som vrider dem så att det knakar, mina egna försiktiga drag i testtelefoner känns riktigt fega när jag ser hur mycket man utsätter dem för i labbet. Intill böjs en telefon på mitten under högt tryck, den får en lätt bananform i pressen.

Vridmaskinen.

Den skojigaste maskinen suger fast lurarna med sugproppar och lyfter dem mot taket för att sedan släppa dem ned i en betongplatta, ett fall på knappt ett par meter. Ibland håller telefonen ihop, ibland flyger luckor och batterier all världens väg.

Maskinen som tappar telefoner i betonggolvet.

Allt det här gör man förstås inte bara för att det är roligt. Tanken är att man ska hitta brister i telefonerna tidigt för att kunna få till så bra konstruktioner som möjligt. Svaga punkter ska upptäckas och rättas till innan telefonerna går i produktion. Man testar även konkurrenternas lösningar, till exempel skärmar som en annan tillverkare använt, för att se hur bra de är.

- Visst, i något labb har vi nog testat en Iphone, erkänner Peter Jensen efter lite tjat, men resultatet får vi inte veta något om.

Materialet är förstås viktigt, en telefon i metall ger ett gediget intryck och känns som att den ska tåla en hel del, medan en plasttelefon lätt ger ett billigt intryckt. Men när de testas i Nokias tortyrmaskiner visar det sig ofta vara tvärt om. En telefon i metall är väldigt stel och risken är att komponenter inuti telefonen går sönder av stöten. Skal i plast är mjukare och fångar upp stöten bättre, kanske får du en spricka i skalet men elektroniken kan skyddas bättre av ett plasthölje.

Rundturen går mot sitt slut och jag är lite besviken över att inte ha fått se några hemliga modeller i de välstädade labben. På väg ut drar jag till med en chansning och ber att få se rummet där de testar reptåligheten på telefonerna. Den delen verkar de inte ha tänkt visa och pr-chefen kastar lite nervösa blickar mot bänkarna, men det ser rent ut.

Tumlaren är full med färgglatt grus som mest påminner om smågodis. Dessutom har man tillsatt lite vatten och kemikalier från dunkar med dödskallar på för att göra åkturen riktigt otrevlig för telefonernas som ska snurra runt i reptestet.

Reptestet.

Det enda problemet är att maskinen inte vill starta. Efter ett kort mobilsamtal från testchefen blir vi utskickade från labbet. Det visar sig att förutom smågodis är tumlaren full med prototyper och testexemplar som inte alls ska visas upp för nyfikna journalister. Nokiafolket är lättade, jag är besviken, kameran rullade ju och det hade blivit ett litet scoop.

En anställd tar på sig handskar och börjar rota fram telefonerna och smyger diskret iväg med fem gråa prototyper som han gömmer i en låda. Jag får bara en skymt av dem och kan inte avslöja något häpnadsväckande. Men det skulle helt klart vara intressant med ett återbesök i labbet när testmaskinerna inte är så välstädade på kommande modeller som de var denna dag.