Mobila visioner känns mer dåtida än framtida

Undertecknad besökte idag Sweden ICT Week i Kista. Tänkte att ett seminarium om framtida mobila tjänster kunde vara inspirerande. Tyvärr blev det nu inte alls så.

Under ledning av bland annat Bo Dahlbom upplevde jag det evinnerliga käbblet om hur fler mobila tjänster ska komma fram.

Magnus Madfors, chef för externa forskningsrelationer på Ericsson, talade om hur man inom ramen för något som kallas eMobility samlat 400 företag och organisationer där man vill att hundratals miljoner euro satsas inom EU på strategisk forskning inom bland annat infrastruktur. Men, allt kommer ju ändå gå över IP inom ganska snar framtid? Varför ska det utvecklas parallell teknik vid sidan om?

Från Telias sida hävdades att kunderna struntar i vilken teknik som används. Och att det tar tid att få dem att byta beteende. Men man glömmer förstås att berätta precis hur lite som en leverantör av bra innehåll faktiskt får om det levereras via deras nät.

Hur kan detta vara så svårt?

Redan i slutet av 90-talet fördes samma diskussion, om och om igen. Jag blir nästan lite chockad av att höra samma sak ältas igen.

Människor och företag vill ha bra mobila produkter och tjänster som hjälper dem i vardagen och på jobbet. De ska ha tillräckligt bra innehåll, vara enkla att använda, effektiva och prisvärda.

För att de som är bäst på att producera innehåll och tjänster ska vilja göra det måste de kunna ta betalt för sitt jobb. Vill man få lite fart på utvecklingen måste tillverkare och operatörer erbjuda mobiler och infrastruktur som gör det möjligt att få hyfsade intäkter.

Det behövs inte fler enorma program för infrastrukturforskning - det behövs möjligheter för mindre företag att tjäna pengar på sina idéer.