Den vikbara Motorola W220 får mig att fundera på när Motorola ska tröttna på sina egna Razr-kloner. W220 är långt från originalets speciella känsla av att vara genuint byggd och lite exklusiv. Utseendet är förvisso sobert och diskret. Motorola förtjänar en enloge för att ha designat en billig mobil som inte ser det minsta billig ut, utan tvärtom ger den, rent visuellt intryck, ett intryck av att höra till de dyrare modellerna på marknaden. När man håller den i handen och viker upp den inser man att så inte riktigt är fallet. Det finns inget i konstruktionen som är direkt dåligt eller som skvallrar om undermålig kvalitet, men de plastiga tangenterna och den lilla skärmen skvallrar om att W220 trots allt hör till de lägre p>Skärmen är faktiskt irriterande liten. Mest påtagligt märks det på de två alternativ som ofta ges allra längst ned och som visar vad som händer när man trycker på någon av de knappar som sitter närmast under skärmen. Ibland skrivs ett helt ord ut men ofta får det inte plats utan klipps av halvvägs. Det är alltså inte helt självklart att man vet vad det som kommer att hända när man trycker på knapparna. De funktioner man använder ofta är förståss inget problem i längden men det känns ändå fel att man ska behöva fundera på vad det är man har valt
Istället för en skärm på luckans utsida har W220 istället tre symboler som kan tändas för att indikera olika saker.En av symbolerna indikerar missade samtal, den andra visar när du har fått ett meddelande och den tredje visar när batteriet behöver laddas. Det hela är rikigt snyggt gjort och när symbolerna är släckta har telefonen bara en helt blank och svart ovansida. Även då de olika symbolerna blinkar gör de det i långsamt tempo. Det bidrar kanske till det diskreta intrycket, men har också en liten nackdel. Om man bara kastar en snabb blick på telefonen kan man nämligen missa att man fått ett meddelande eller missat ett samtal. Sen hade det förståss varit trevligt om det hade funnits någon liten lysdiod eller något annat som visade om telefonen var påslagen eller inte. Om man inte fäller upp luckan finns det nämligen ingen möjlighet att se det.
När man öppnar mobilen och trycker när knappen som leder till huvudmenyn möts man av Motorolas sedvanliga menysystem. Det är ett system som ger ett allt annat än modernt intryck även när man ser det på mer avancerade mobiler. Att se det på en liten skärm där flera av texten i flera av menyalternativen har förkortats till obegriplighet gör inte det hela bättre. Även här är det den lilla skärmen i kombination med ett typsnitt som tar upp ganska mycket plats på skärmen som ställer till det.
Den lilla skärmen märks också när man får lite längre sms eller ska läsa en text på wap- eller xhtml-sida. Det betyder att raderna blir korta och man får scrolla en hel del på höjden. Det känns faktiskt mest problematiskt då man surfar, helt enkelt för att man då ofta hanterar långa sammanhängande texter. Normalt sett handlar inte surfande om att bara läsa text, men med webbläsaren i W220 blir det i praktiken det. Den ska klara xhtml-sajter men i praktiken blir allt utöver äldre wap-sajter ohanterligt. Det går långsamt, visningen blir oöverskådlig och i sämsta fall laddas inte ens sidan ner utan webbbläsaren kraschar istället.
Att webbläsaren fungerar halvbra är ytterligare ett tecken på att W220 i stort sett bara är en telefon som man ska ringa och sms:a med. Det finns dock ett undantag från detta bland telefonens funktionen. Trots ett pris som ligger i de lägre regionerna är den nämligen utrustad med fm-radio. Radion är inte på något sätt fantastisk men den lyfter ändå intrycket av den här telefonen rejält. Att man gillar att lyssna på radio kan därför vara ett tungt vägande skäl för att välja att köpa W220 men då bör man nopg i första hand vara intresserade av program där det pratas mycket och där innehållet till största delen inte utgörs av musik. Ljudet är inte det allra bästa, såväl bas som diskant har tendenser att försvinna och någon tonkontroll eller equalizer finns inte. Därför blir heller inte musiklyssnande någon större upplevelse. Olika typer av prat-program gör sig däremot utmärkt. Som hos så många andra mobiler med radio krävs det att man har headsetsladden istoppad när man lyssnar på radion eftersom den fungerar som antenn. Man behöver dock inte ha lurarna i öronen eftersom som man kan välja att ljudet ska spelas upp i telefonens högtalare. Högtalarna gör dock att ljudupplevelsen blir ytterligare lite sämre.
W220 är som sagt en telefon som inte erbjuder speciellt mycket utöver de absoluta basfunktionerna. Tre spel har Motorola i alla fall sett till att skicka med. Det som vid första anblicken verkar mest lockande, ett fotbollsspel, lyckas jag inte ens starta. Trots att jag läst instruktioner och sedan tryckt på samtliga knappar kommer jag aldrig längre än till att spelarna står uppställda inför avspark. Ett skjut-på-allt-som-rör-sig av klassiskt snitt där det första intrycket är att allt går långsamt. Det kan tyckas som att långsamhet förtar glädjen med action-spel av den här typen, men efter ett tag vänjer jag mig och tänker inte mer på det. Det tredje spelet är också av det långsamma slaget. Där ställs två lag av beväpnade mullvadar mot varandra. Genom att avfyra vapnen med rätt styrka och vinkel ska man få projektilerna att slå ner nära någon av de fientliga mullvadarna. Man kan spela mot en kompis eller med motståndare som styrs av telefonen och det hela roligare än det kanske låter. Ett visst tålamod krävs dock eftersom det är eftertanke snarare än snabba reaktioner som gäller.
Som telefon måste man ge W220 godkänt. Ljudkvaliteten vid samtal är riktigt bra. Knappsatsen ser kanske inte så rolig ut, speciellt inte om man jämför den med Razr-modellerna. Men knapparna är stora och tydliga och sköna att trycka på. När man ska skriver sms är det Motorolas iTap-system som gäller i stället för T9. Träffsäkerheten när ord ska gissas är lite sämre. Telefonen försöker visserligen förutse vilka knappar man ska trycka på och det kan underlätta, men T9 känns rent allmänt som ett bättre alterantiv än iTap.
Om det krav man har uppfylls av en enkel telefon med radio är W220 ett bra val. Om radio inte är intressant kan man hitta billigare eller bättre alternativ. Då kamera saknas gör det att man verkligen bör känna ett starkt radio-behov för att W220 ska vara den telefon man bör köpa.
Alternativ
Sony Ericsson K310 ger kamera och bättre skärm och gränssnitt i samma prisklass. Vill man ha radio kan den lite dyrar Nokia 6080 vara intressant
Innan du köper:
Radio eller inte, är den avgörande frågan du bör besvara. Svårt att hitta lika billiga med radio, däremot kan du komma ner i pris eller få bättre prestanda för samma kostnad om du avstår från radion.
Plus: radio, knapparna
Minus: skärmen, ingen kamera
Betyg:
Telefoni&data 6
Multimedia 6
System&program 5
Användarvänlighet 5
Prestanda&minne 5
Totalt: 54 %
Fakta Motorola W220
Typ: Dualband
Vikt: 93 gram
Mått: 46,7 x 95 x 16,7 millimeter
Taltid: 8 timmar
Standbytid: 293 timmar
Wap: 2.0
Internet och e-post: webbläsare
Minne: 500 kb
Anslutning pc/mac: nej
Röststyrning: nej
Ringsignaler: MIDI, SP-MIDI, AMR
Telefonbok: 600 poster med namn, nummer och grupptillhörighet
Sar: 0,81 w/kg
Skärm: CSTN 128x128 pixlar och 65000 färger
Kamera: nej
Övriga funktioner: fm-radio, miniräknare, java, mms,
Tillbehör: Laddare, stereoheadset ingår
Uttag för extern antenn: nej
Tillverkarens hemsida: www.motorola.com
Pris: cirka 900 kronor
Hårdfakta/prestanda:
Det program vi brukar använda för benchmark-tester gick inte att köra med W220. Den är visserligen snabb i menyerna men skärmen och det begränsade minnet gör att prestanda i övrigt blir ganska irrelevant för den här telefonen
