Det var en gång en värld där i stort sett varje industrialiserat land hade sitt eget Televerk. Samtalen kopplades fram via kopparledningar, och mobiltelefoni fanns inte ens på framtidskartan.
I mitten av 1900-talet kom på allvar mobiltelefonin igång. 1956, för exakt 50 år sedan, skapades i Sverige MTA, som var världens första helautomatiska system för mobiltelefoni.
Utvecklingen av MTA:s efterföljare fortsatte i Sverige. Vissa andra länder fick så småningom motsvarande system. Det finska systemet ARP hade under 70-talet stora framgångar.
Vid det laget hade ännu inga stridigheter blossat upp om vilken standard som den mobila kommunikationen skulle vila på. Det förekom inga racerlopp där bittra konkurrenter skulle komma först. Allt sköttes ju inom varje lands gränser, ofta av en statlig myndighet - i fullt samförstånd.
Men på olika håll började samtidigt en tanke gro. Den mobila telefonin gjorde det ju i princip möjligt att ha med sig telefonen även på utlandsresan. Och med gemensam standard skulle samma telefoner och samma utrustning kunna användas i flera olika länder. För tillverkare och operatörer med export-ambitioner skulle det förstås också underlätta en hel del.
Idag kan vi tycka att gemensamma standarder för mobiltelefoni är helt självklart. Men vid den här tiden var visionen om gränsöverskridande mobiltelefoni allt annat än självklar. Många av den mobila telefonins banbrytare har vittnat om att ledningen på Ericsson och cheferna på Televerket inte tog mobiltelefoni på så värst stort allvar. Inte ännu.
Att några stridigheter mellan dåtidens operatörer - Televerken - inte existerade berodde också på att de inte alls såg sig som konkurrenter. Snarare var de måna om att hjälpa varandra och dela erfarenheter.
Det var precis vad som skedde midsommarhelgen 1969 när de nordiska Televerken samlades i fiskebyn Kabelvåg i Nordnorge. Där presenterades för första gången den vildsinta idé som fanns inom det svenska Televerket på ett gemensamt nordiskt mobiltelenät. En arbetsgrupp tillsattes och 12 år senare drogs NMT-näten igång - de första mobilnäten där telefonen kunde tas med över gränsen och användas i utlandet genom så kallad roaming.
Men än så länge föranledde detta inte något stort standardkrig. Inledningsvis var det de nordiska länderna och Sudi-Arabien som satsade på NMT. På andra sidan Atlanten utvecklades AMPS helt utan tävlan med NMT.
På 80-talet pågår dock ett intensivt utvecklingsarbete på båda sidor om Atlanten. Syftet är att förädla mobiltelefonin från analoga brusiga linjer till kristallklart ljud, tack vare digitala mobilnät. Nu börjar för första gången stridigheter om standardutvecklingen. Gsm-gruppen innefattade både de gamla NMT-länderna och europeiska stormakter som Tyskland och Frankrike. De små nordiska länderna hade ett oproportionellt stort inflytande och svenskan Thomas Haug var gsm-gruppens ordförande. Men trots tidvisa slitningar blir gsm-standarden ändå verklighet 1991.
På andra sidan Atlanten lanseras en digital vidareutveckling av det amerikanska AMPS-näten - D-AMPS. Detta efter en intern Noramerikansk standardstrid där Motorola fått ge upp sin egen vidareutvecklade variant av AMPS (M-AMPS). Motorolas främsta konkurrent på nätutrustning, svenska Ericsson, levererar också utrustningen till det första D-AMPS-nätet.
Men de riktigt hårda striderna har ännu inte börjat.
Qualcomm är företaget som kommer att leda amerikanernas race mot européernas försök att styra världens 3G-utveckling. Qualcomm har redan insett det bristfälliga i den lastgamla AMPS-standarden. Samtidigt som standarden för D-AMPS beslutas 1990 genomför Qualcomm öppna försök med cdma-telefoni i New York City. 1996 kommer cdma-telefonin igång kommeriellt både i USA och i Sydkorea.
Den första cdma-standarden får namnet IS-95, och vinner snabbt mark i USA och delar av Latinamerika. Qualcomm ser cdma som en överlägset gsm, men ändå lyckas Qualcomm inte sprida sin standard mer än till delar av den amerikanska kontinenten, Sydkorea och Australien.
1999 säjer Qualcomm sin tillverkning av nätutrustning för cdma till konkurrenten Ericsson.
Men Qualcomm behåller patenten, och licenspengarna för allt som har med cdma att göra.
Ju längre tiden går drar gsm-tekniken ifrån allt mer på världsmarknaden. Gsm vidareutvecklas också med gprs och edge. 2003 rapporterar undersökningsföretaget EMC att gsm ökar tre gånger så snabbt som cdma i USA. Och i Latinamerika tar gsm över i ännu högre utsträckning.
När USA har besegrat Irak i kriget mot Saddam Husseins regim tycks även vissa av den amerikanska kongressens ledamöter drabbas av revanchlusta för nederlaget i racet mellan gsm och cdma. Daniel Issa, kongressledamot från Qualcomms hemtrakter i Kalifornien, kräver i kongressen att USA vid uppbyggnaden ska se till att Irak får cdma i stället för gsm, inte minst eftersom gsm enligt Issa är en "föråldrad fransk standard".
Men inte heller ett krigstillstånd kan i detta läget rädda cdma förbi gsm-tekniken. Irak får, precis som i stort sett alla grannländerna, gsm-telefoni.
Striden om 3G har om möjligt blivit ännu hårdare än striden mellan gsm och cdma. Men de som står emot varandra har varit samma parter som tidigare, även om lägren blivit ännu mer tydligt uppdelade.
När 3G-standarden skulle utformas bildades snabbt två sidor. Amerikanska Qualcomm ville bygga en 3G-standard som en vidareutveckling av sin cdma-standard. Men största 2G-standard var ju gsm, och kring GSM Association samlades de som ville utveckla 3G som en fortsättning på gsm.
GSM Association vann så småningom flest anhängare, kring den standard som fick namnet umts/wcdma. Qualcomm satsade först på cdma2000, och senare på en vassare version - 1xEV-DO. Men wcdma/umts dominerade stort i uppslutning bland operatörer.
Än i det sista försökte Qualcomm stoppa planerna på wcdma/umts. I oktober 1998 stod det helt klart att wcdma skulle bli 3G-standard både i Europa och Japan.
Då tog Qualcomm till det kanske hårdaste utspelet hittills. Qualcomm begärde att ITU (Internationella Teleunionen) skulle stoppa planerna på wcdma. Om Ericsson, Nokia, Siemens och resten av telekom-världen inte skulle acceptera Qualcomms 3G-standard skulle Qualcomm svara med att vägra att upplåta sina patent till konkurrenterna.
Eftersom Qualcomm besitter uppfinningar som används i 3G-näten skulle inga tillverkare då få bygga nätutrustning eller telefoner för wcdma.
Men inte ens detta sista utspel vållade någon oro hos Qualcomms europeiska konkurrenter.
"Vi tror inte det finns någon substans i Qalcomms patentupplägg", förklarade en obesvärad Åke Persson, marknadsdirektör på Ericsson Radio Systems till Elektroniktidningen strax efter Qualcomms utspel.
Han fick rätt.
Så småningom har den "europeiska" 3G-standarden umts vunnit mark även i USA. Cingular, T-Mobile och AT&T satsar alla på umts. Däremot satsar den amerikanska mobilmarknadens nummer två Verizon och nummer tre Sprint på Qualcomms 3G-variant 1xEV-DO.
Striderna om standarderna utkämpas nu också i domstol.
I början av november 2005 gick Qualcomm till domstol i ett försök att stämma Nokia för patentintrång. Enligt Qualcomm hade Nokia utan tillåtelse använt elva av Qualcomms patenterade tekniker för mobil kommunikation.
"Nokia har inte velat lösa frågan i samförstånd. Därför ser vi ingen annan utväg än att låta domstolen avgöra frågan" skrev Qualcomm i sin stämningsansökan. Man begärde att domstolen skulle stoppa försäljningen av Nokias samtliga gsm-telefoner i USA.
Det här dramatiska tilltaget hade dock också ett minst lika dramatiskt förspel.
Qualcomms stämning var ett svar på att Nokia, Ericsson, Broadcom, Nec, Panasonic och Texas Instruments strax dessförinnan, i oktober 2005, begärt att EU-kommissionen skulle agera mot Qualcomm. De sex mobilföretagen protesterade bland annat mot de krav som Qualcomm ställer på de som vill tillverka mobilutrustning med licens på Qualcomms cdma-teknik. Qualcomm svarade att anmälarna bara ville pruta på de licenspengar som betalas till Qualcomm.
Ericsson, Nokia och nästan alla andra tillverkare har sett Qualcomms licensstrategi som ett sätt att missgynna den dominerande 3G-tekniken wcdma/umts, där Ericsson och Nokia är stora systemtillverkare. Detta i en envis önskan att gynna Qualcomms egna 3G-varianter cdma2000 och 1xEV-DO.
Qualcomm-chefen Paul E Jacobs blev efter Ericsson/Nokia-alliansens anmälan så rasande på sina antagonister på andra sidan Atlanten att han den 28 oktober 2005 skrev ett två sidor långt angrepp mot Ericsson och Nokia om den uppblossade striden. I brevet skriver han bland annat att Nokias och Ericssons anmälan till EU-kommissionen bara handlar om avundsjuka. En avundsjuka som skulle bottna i att Qualcomm äger fler patent än någon annan till de tre 3G-teknikerna wcdma, cdma2000 och td-scdma.
Paul E Jacobs är före detta forskningschef på Qualcomm och han äger personligen flera av de patent stridigheterna gäller.
Hur striden mellan Nokia och Qualcomm ska sluta är inte klart. Men Nokia meddelade i juni 2006 att man nu helt slutar att tillverka cdma-telefoner, alltså telefoner med den teknik som gjort Qualcomm till den mobiljätte man ännu är. I stället läggs fokus på gsm och 3G.
När det gäller 3G finns en tredje joker som blandat sig i leken. Kina har beslutat sig för att satsa på en egen variant av 3G, med namnet td-scdma. Här har dock det aldrig varit någon öppen strid om standarder. Kina kommer också att ha ett 3G-nät som följer wcdma-standarden, och ett cdma2000-nät.
Framtidens mobiltelefoni handlar minst lika mycket om musik, tv, och mobilt internet som om prat och meddelanden. Striderna nu handlar därför inte bara om de vanliga mobilnäten.
Mobil TV ses som en av de viktigaste teknikerna, och här har ännu en standardstrid rasat de senaste åren. Samsung har haft framgångar med DMB-tekniken.
I Europa har i stället Nokia satsat oerhört hårt på lobbying för den mobil-tv-standard som bär namnet DVB-H. Den sänds via digital-tv-nätet och tillåter en stor mängd parallella kanaler med utmärkt bild utan att mobilnätet alls belastas.
Ericsson har med sin styrka på 3G-nät i stället satsat alla sina slantar på hästen med namnet MBMS. Där sänds mobil-tv via själva 3G-nätet. Fördelen är att man inte behöver använda något annat nät än 3G-nätet för tv-sändningarna.
Denna strid kompliceras ytterligare av att Qualcomm har en egen mobil-tv-standard med namnet MediaFLO - och som har anhängare i USA.
Under 2007 kommer EU-kommisionen att behandla frågan om DVB-H ska få ta över frekvensutrymme när de europeiska länderna går över till digital-tv. Men redan nu har flera Europeiska länder påbörjat DVB-H-sändningar. I Tyskland sänds även mobil-tv via DMB.
Rökridåerna från striderna om 3G har ännu inte lagt sig. Men standardkriget fortsätter ändå redan nu med 4G. Det gäller nämligen att tidigt muta in denna standard som sin egen. Koreanska Samsung håller redan nu varje år "Samsung 4G Forum" i Korea. Senast visade man upp testnedladdning av data via 4G-nätet - med minimum 100 Mbps hastighet och upp till 1 Gbps hastighet. Riktigt snabbt bredband med andra ord.
Samsungs veteran och höge chef Kim Ki-Ho dömde vid det tillfället dessutom ut 3G som "ett misslyckande". Även det kan kanske ses som ett stridsrop från ett telekomföretag hoppas på bättre succé i 4G-matchen än vad som hittills uppnåtts i 3G-matchen.
Men någon riktig 4G-standard är det inte Samsung använder sig av vid dessa försök. För någon sådan finns inte ännu. Först hösten 2007 ska ITU (Internationella Teleunionen) försöka enas om en sådan, och i bästa fall kan de första näten komma igång 2010. Räkna med fler stridigheter fram till det årtalet.
RUTA:
Mobilstandarder från 0G till 4G
0G
PTT
MTS
IMTS
AMTS
0.5G
Autotel/PALM
ARP
1G
NMT
AMPS
Hicap
CDPD
Mobitex
DataTac
2G
GSM
iDEN
D-AMPS
IS-95/cdmaOne
PDC
CSD
PHS
2.5G
GPRS
HSCSD
WiDEN
2.75G
cdma2000 1xRTT/IS-2000
EDGE (EGPRS)
3G
W-cdma
o UMTS (3GSM)
o FOMA
1xEV-DO/IS-856
TD-Scdma
GAN/UMA
3.5G
HSDPA
3.75G
HSUPA
4G
Frequency bands
SMR
Cellular
PCS
(Källa: Wikipedia)
