Av Tomas Nilsson
Mobiler och rörlig bild har inte alltid varit en lyckad kombination. Om det finns två saker som mobiltillverkarna gärna snålar med så är det minne och processorkraft - två viktiga faktorer för att hantera video. Digitala minnen har alltid kostat förhållandevis mycket pengar - och även om det är kul med nya finesser finns det gränser för vad en ny mobil får kosta. Inte heller processorkraft är gratis och här finns dessutom strömförbrukning att ta hänsyn till - hög strömförbrukning ger klumpigare mobiler eller sämre tal- och standbytider. Vi såg detta tydligt på de första 3G-mobilerna med videofunktioner - varken format eller batteritider var speciellt imponerande. Lyckligtvis går utvecklingen framåt och även om strömförbrukning och komponentkostnader fortfarande tvingar mobiltillverkarna till en del kompromisser så klarar dagens mobiler att hantera det mesta i ljud- och bildväg utan att bli för stora för en ordinär ficka.
Videofunktioner är en viktig del av 3G-tekniken, men platsar också i mobiler med långsammare dataöverföring och i handdatorer. Det finns flera olika sätt att använda video, men den grundläggande tekniken för att göra de rörliga bilderna till ett hanterbart antal ettor och nollor är densamma. Det är lätt att bli förvirrad - den digitala videovärlden är fylld av olika beteckningar och förkortningar som dessutom kan betyda helt olika saker i olika sammanhang. Det är viktigt att skilja på filformat och kodningsformat eller codecs som det också kallas. Codec står för compression / decompression eller coding / decoding men det är lyckligtvis samma företeelse - att komprimera och omvandla bild- eller ljudinformation till en mindre skrymmande datamängd. Det finns en uppsjö av olika kodningsformat för ljud och bild som lämpar sig i olika situationer - en DVD-film ställer helt andra krav på kodningsformatet än till exempel ett videosamtal.
Så fungerar videokodning
Kodningen arbetar på flera olika sätt för att få ner datamängden. En enkel form av videokodning är Motion JPEG eller MJPEG som bygger på att varje bildruta lagras på samma sätt som en stillbild från en digitalkamera. All kodning sker inom bildrutan och det är bra i professionella videosammanhang eftersom det går fint att redigera utan någon nämnvärd kvalitetsförlust. Den stora nackdelen med att nöja sig med kodning inom bildrutan är att hela bilden måste lagras gång på gång - även om det kanske bara är en liten del som förändrats. Om en person rör sig framför en bakgrund som ser likadan ut i bildruta efter bildruta finns det mycket att vinna på att bara lagra bakgrunden en gång och sedan beskriva rörelsen.
De riktigt effektiva kodningsformaten lagrar bara hela bilden då och då och grupperar ett antal bildrutor till en GOP (Group Of Pictures). Varje GOP innehåller bara en komplett bild och en sådan bildruta kallas Intra (I)Frame. Mellan varje I-frame finns flera bildrutor som inte är helt kompletta utan bara innehåller det som förändrats. De kallas Predicted (P)Frames eller Bidirectional (B)Frames beroende på om de bara bygger vidare på föregående bildruta, eller om de också tar hjälp av nästa bildruta för att forma en komplett bild. Ett kodningsformat som innehåller många B-frames kräver mindre datamängd, men mer processorkraft än ett format som använder fler I- och P-frames.
För att kunna lagra informationen i P- och B-frames på ett bra sätt krävs smarta metoder för att beskriva förändringen mellan bildrutorna. Kodningen letar efter gemensamma nämnare genom att dela in bildrutorna i skivor (slices), makroblock och block. Skivorna används för felkorrektion och består av en rad med makroblock. Ett makroblock i sin tur är en kvadrat bestående av ett antal block. Den allra minsta enheten i en bild är en bildpunkt eller pixel och ett block kan till exempel bestå av 8x8 pixlar.
Kodningen försöker komma undan med att lagra så lite information som möjligt om varje makroblock och letar efter partier som liknar varandra så att inte varje pixel måste lagras på nytt. Kanske har blocken samma utseende som i en angränsande bildruta eller så har det bara flyttats en aning. Hela processen går ut på att bara ta med förändringar som är så stora att ögat kan uppfatta dem i flödet av bildrutor - och ögat är mer lättlurat än vi kanske vill tro. 99,5 % av den ursprungliga mängden information går att koda bort utan att det märks någon större skillnad.
Standarder för videokodning
Två organisationer står i centrum för utvecklingen av kodningsformat och letar efter lösningar med lite olika perspektiv. 1990 släppte ITU - internationella telekommunikationsunionen - standarden H.261 som gjorde det möjligt att ringa videosamtal över digitala ISDN-linjer. I mediebranschen ville man också ha digitala format för ljud och bild, men här kunde man använda lite större datamängder än sina kollegor inom telekommunikation och det ledde till den första ISO/MPEG-standarden. MPEG-1 fanns i CDI-spelare på 90-talet och lever kvar som en del av DVD-standarden och genom mp3-formatet som är en del av MPEG-1. Efter H.261 och MPEG-1 valde ITU och ISO/MPEG att samarbeta med varandra. Resultatet blev standarden H.262 som är mer känd under namnet MPEG-2 och ingår i alla DVD-spelare och digitaltv-boxar. En MPEG-3-standard var på gång för att användas till HDTV, men den utvecklingen lades ned och MPEG-2 kompletterades istället med HDTV-upplösningar.
MPEG-2 är precis som MPEG-1 en standard som fungerar bäst med höga datahastigheter och den passade därför inte så bra till videosamtal. H.261 innehöll inte direkt den senaste tekniken, så ITU började utveckla en ny egen standard under slutet av 90-talet. Resultatet blev H.263 - den standard som idag är viktigast för video i mobiler. ISO/MPEG har också fortsatt utvecklingen efter MPEG-2 för att få fram format som passar för smalare bandbredd. MPEG-4 heter standarden och det är inte ett utan flera olika kodningsformat. För mobilt bruk finns formatet Visual Simple Profile som de flesta tillverkare stödjer.
Det finns också format som inte är öppna utan utvecklas av enskilda företag. RealVideo är ett sådant format och även det fungerar i många mobiler.
Olika filformat
Ett filformat är ett sätt att organisera den data som kodningsformatet skapar så att den går att spara, till exempel på minneskort eller på DVD-skivor, och skicka mellan olika enheter. Vilket filformat som används ser man ofta på de sista bokstäverna i filnamnet. På datorn är det till exempel vanligt med filer som slutar på avi, mov, rm eller mpeg medan extensionerna 3gp och mp4 är mest gångbara i mobiler. Vissa filformat är hårt standardiserade och innehåller alltid samma kodningsformat och andra är mer flexibla och kan innehålla lite vad som helst. För datorbruk finns det väldigt många olika kombinationer, men på mobiler är det mer överblickbart.
Filformatet 3gp har utvecklats av 3GPP (3rd Generation Partnership Project) och kan innehålla video i antingen H.263- eller MPEG-4 Visual Simple Profile-format. Alla mobiler som läser 3gp-formatet ska klara H.263 och många klarar även MPEG-4. Filformatet mp4 är inte riktigt lika utbrett som 3gp, men erbjuder ungefär samma möjligheter. Bildstorleken för video i mobilen följer formaten QCIF eller SQCIF som i sin tur innebär 176x144 eller 128x96 pixlar. Inte bara antalet pixlar har betydelse för videokvaliteten utan också hur många bildrutor som visas per sekund - bildfrekvensen. 15 bilder per sekund är vanligast i mobilen och ger okej kvalitet. Handdatorer och smartphones är mer flexibla och klarar ofta lite högre upplösningar och bildfrekvenser i sina mediaspelare.
Videosamtal och videomeddelanden
Kodningsformaten för videosamtal är precis som för andra sorters video i mobilen H.263 och MPEG-4. Standarden som används för videosamtal heter 3G-324M och bygger vidare på gamla videokonferensstandarder som utvecklats för ISDN och datanät. Från början var planen att all kommunikation i 3G-näten skulle gå över Internetprotokoll, så som GPRS gör, men det blev för stora problem med fördröjningar så man gick tillbaka till den kretskopplade modellen för att få bra kvalitet i videosamtalen. De dataprotokoll som används idag, till exempel IP v4, är helt enkelt inte anpassade för fördröjningskänsliga tjänster.
När det inte hänger på millisekunderna så funkar det bra att skicka video över GPRS eller 3G-data, till exempel för att ladda ned videoklipp och skicka MMS eller e-post. Ett MMS på en 2G-telefon har en storleksbegränsning på 100 kilobyte. Det räcker för 10 - 20 sekunder långa videomeddelanden. För 3G har taket höjts till 300 kilobyte eller upp till en minut långa videoklipp. E-postbilagor kan vara ännu större, men mobilerna är ofta begränsade till att bara spela in videoklipp upp till maxstorleken för ett MMS.
Streaming
Det vanligaste sättet att se på TV i mobilen är genom streaming. De rörliga bilderna skickas till mobilen som en ström av datapaket, 3gp- eller mp4-filer utan början eller slut, med något högre hastighet än vad som är absolut nödvändigt. I mobilen byggs det upp en buffert som gör att små fel och avbrott i dataöverföringen inte behöver leda till att bilden försvinner. Streaming fungerar både för Video On Demand - där man beställer till exempel musikvideos och nyhetsklipp - och för direktsändningar. De nya teknikerna DVB-H och DMB fungerar också bra för TV i mobilen, men är anpassade för traditionell TV och inte för Video On Demand-tjänster. Den vanligaste datahastigheten för streaming är 32 Kbps och kan fungera både i 2G och 3G-nät. För bättre kvalitet kan 3G-mobilerna hantera 48, 64 och 128 Kbps.
Mediaspelare
Minneskort börjar bli en standardfunktion i mobilerna och korten klarar upp till flera gigabyte data. Med mobilernas mediaspelare går det inte bara att titta på video från kameran, meddelanden eller från operatörstjänster utan det går också fint att ta med ett videoklipp eller en film från datorn hemma. Mobilen gillar inte alltid filformaten från datorn, så det finns program som anpassar allt från videoklipp till hela DVD-filmer till visning i mobilen. Mediaspelarna får mer och mer avancerade funktioner och i nyare mobiler är det möjligt att redigera video, till exempel med VideoDJ från Sony Ericsson eller med Nokia Video Editor / Movie Director. En bra funktion om du bara vill spara det bästa ur videoklippen för att få plats för annat.
Det går också bra att flytta videoklipp som spelats in i mobilen till datorn. Det enda som krävs är ett program som kan läsa mobilens fil- och kodningsformat - till exempel Quicktime som laddas ned gratis från Apple till både PC och Mac.
Program för video i mobilen
Samtliga program finns även i prova-på-versioner att ladda ned från tillverkarnas webbsidor.
Smartmovie - www.lonelycatgames.com <>
Krymper ned DVD-filmer och videoklipp från datorn till en storlek som passar på mobilens display. Programmet har även funktioner för textning. Fungerar med Symbian- och Windows Mobile-smartphones samt med PalmOS, PocketPC och Linux på handdator. Smartmovie kostar ca 225 kr.
Watchtones - www.watchtones.com <>
Att du kan välja en bild som visas när en person ur telefonboken ringer är inget nytt, men Watchtones byter ut stillbilderna mot ett videoklipp med ljud. Fungerar med Nokia Series 60-mobiler. Med programvaran Watchtones Studio gör du dina egna video-ringsignaler på PCn.
Priset för Watchtones Studio är ca 175 kr.
Bluestreamer - www.mobilyt.com/pichome.asp <>
Använd mobilen som en trådlös webbkamera med hjälp av bluetooth. Fungerar med Symbian-mobiler från Motorola, Nokia och Siemens. Priset är ca 250 kr.
Chrystal Player&Producer - www.crystalplayer.com/ <>
För över video från datorn till mobilen. Inkluderar en förbättrad mediaspelare. Finns för Symbian-mobiler från Motorola, Nokia, Panasonic, Siemens och Sony Ericsson. Programmet kostar ca 175 kr.
Video i handdatorn
Naturligtvis är inte moderna handdatorer sämre än mobiltelefonerna - så videofunktioner finns det gott om, till exempel i PalmOne Lifedrive och HP Ipaq hx2750. I de flesta mobiler sker videouppspelningen genom hårdvara, så det går inte att "lära" mobilen fler format än den levereras med. För handdatorer kan du ladda ned nya mediaspelare som öppnar nya möjligheter. Det går till exempel att spela upp MPEG-1, MPEG-2, DivX och andra format som förekommer på PC och Mac. Handdatorerna hänger fortfarande inte riktigt med för att spela upp videoklipp i full TV- eller DVD-upplösning, så det kan bli lite ryckigt om du laddar över en sådan fil från datorn.
Populära videomobiler
·LG M4410
o2G med Edge
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: Mini-SD
·LG U8380
o3G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: TransFlash
·Motorola V620
o2G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: Nej
·Motorola E1000
o3G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: TransFlash
·Nokia 5140i
o2G med Edge
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: Nej
·Nokia N90
o3G
oRealVideo, H.263&MPEG-4
oMinneskort: RS-MMC
·Samsung E720
o2G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: Nej
·Samsung Z500
o3G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: TransFlash
·Sony Ericsson K750i
o2G
oH.263&MPEG-4
oMinneskort: Memory Stick Pro Duo
·Sony Ericsson K600i
o3G
oRealVideo, H.263&MPEG-4
oMinneskort: Nej
Läs mer
www.itu.int <> - Internationella telekommunikationsunionen
www.mpegif.org <> - MPEG Industry Forum
Videotjänster
Tele2Comviq
·VideosamtalEget nät: 4,50 / 2,50 kr/min. Övriga nät: 7 kr/min.
Telia
·"TV i mobilen" med nyheter från TV4 samt kanalerna Star och The Voice. Debiteras som data.
·Videosamtal5,00 / 2,50 kr/min. Prisförändring kommer i oktober.
Tre
·Nyheter från TV4. Nyheter på teckenspråk från SVT. MTV News.
·Sportklipp med Allsvenskan, UEFA och extremsport
·Nöjesklipp med filmtrailers, Idol 2005 och "Hot Stuff" nöjesnyheter
·Musikvideos
·Videosamtal0 kr/min i eget nät. 5 kr/min till övriga nät.
Videoklipp från Tre kan köpas styckvis eller i innehållspaketen Guld och Silver för 99 respektive 59 kr per månad. För musikinnehåll krävs guldpaketet.
Vodafone
·"Live! TV" med nyheter
·Videosamtal 4,79 kr/min
