Desing-wannabe

Det är ingen tvekan om åt vilket håll Samsung har sneglat när man tagit fram Z540. Likheterna med Motorolas Razr-serie är svåra att bortse ifrån. Men likheterna är inte lika uppenbara som hos vissa andra tillverkare. Z540 ger ett platt intryck, på flera sätt. Dels rent fysiskt, vilket är positivt. Platta telefoner är trevligare än tjocka och klumpiga, oavsett vad man tycker om utseendet slinker de lättare ner i fickan. Utseende-mässigt tilltalas jag också av Z540, åtminstone på lite avstånd. Men när man tittar närmare på den blir jag inte fullt så imponerad. Den ger ett direkt plastigt intryck. Visst, plast är förvisso vanligt förekommande i de flesta mobiltelefoner. Men med tanke på att den inte är direkt billig och specifikationer, med undantag för tjockleken, inte imponerar så förväntade jag mig lite mer. Samsung kan ju så mycket bättre, vilket man visat tidigare.

Om man kan ha överseende med det yttre bjuder telefonens inre på trevligare upplevelser. När man fäller upp den möts man av en stor och ljussstark skärm. Storleken på skärmen är 2,3 tum och den har qvga-upplösning, vilket är på väg att bli standard på lite mer avancerade telefoner. Även den yttre skärmen är bra. Det är en oled-skärm som tack vare en upplösning på 128x128 pixlar har plats för relativt mycket. Under den yttre skärmen sitter tre knappar så att man ska kunna styra musikspelaren utan att fälla upp telefonen. Det är smart lösning som blivit allt vanligare och som i det här fallet fungerar alldeles utmärkt. En kul men onödig finess är att den yttre skärmen klarar att visa samma bakgrund för spelaren som vissas i den stora skärmen. Högtalarna som används vid musikuppspelning sitter under den yttre skärmen. Ljudet i högtalarna är långt ifrån lysande men acceptabelt.

När man fäller upp skärmen och börjar navigera runt i menyerna visar sig Z540 från sin allra bästa sida. Ikonerna i huvudmenyn är snygga och samtidigt tydliga. Strukturen i undermenyerna är logiska. Det går snabbt att förflytta sig i menyerna och starta olik funktioner. När man slår ett telefonnummer visas siffrorna, på sedvanligt Samsung-sätt, i en storlek som de med lite sämre syn säkert uppskattar. En annan funktion som bidrar till att telefonen känns användarvänlig är knappen som visar ett antal genvägar. Genom att trycka på knappen till vänster om navigeringsknappen får man uppgenvägar för att samtal, meddelanden och webbsurfande. Knappsatsen i övrigt uppvisar vissa likheter med den som finns hos en konkurrerande desig-mobil. Sifferknapparna är grupperade i rader som är gjorda i sammanhängande plast-stycken. Det enda som påminner om metall är de silverglänsade linjer som delar av knappsatsen. Men bortsett från det rent estiska är knappsatsen riktigt trevlig. Stora, rejäla knappar som man aldrig riskera att trycka fel på. Dessutom har de lagom slaglängd trots den platta designen och de ger en behaglig känsla när man trycker på dem.

Webbläsaren är från Openwave och borde inte bjuda på några oväntade överraskningar. Men tyvärr blir jag inte riktigt klok på den, även om det snarare är ett resultat av gränssnittet i telefonen än själva webbläsaren. I telefonens grundläge finns två genvägar som man kan nå via knapparna närmast skärmen, adressboken och webbläsaren. Hade varit smidigt, om man kunnat starta webbläsaren så och då hamnat på en startsida man valt. Men vill man komma någon vart överhuvudtaget måste man istället gå via det vanliga menysystemet. Då går det bra ibland. När man väl får igång den fungerar den bra och när man surfar kommer skärmen verkligen till sin rätt.

Telefonboken är enkel att använda och avviker därmed inte från telefonen i övrigt. När du vill söka efter ett nummer skriver du in bokstäverna i början på namnet så föreslår telefonen nummer som finns lagrade. Förutom telefonnummer kan du lagra två e-post-adresser, födelsedag samt information om personens befattning och även ett smeknamn. Jag hade hellre kunnat lagra två telefonnummer än två mailadresser.

Kameran är en 1,3 megapixel och den imponerar inte i jämförelse med mobilkameror. Men för att ta bilder och skicka till andra i form av mms blir bilderna tillräckligt bra. Det är lätt att styra kameran med hjälp av ett tydligt gränssnitt, även om det känns lite överarbetat att man har en ljudeffekt som påminner om en elektrisk motor när man använder den digitala zoomen.

De spel som finns inlagda från början utnyttjar skärmen fullt ut. Två spel finns installerade och fler kan laddas ner. Ett av de förinstallerade är ett skjut-på-allt-som-rör-sig-spel som visserligen bjuder på snygg 3D-grafik men som jag fort tröttnar på. Jag hittar några fiender som jag nedkämpar relativt lätt, men sen fastnar jag i ett utdraget letande efter fler. Trots flera försök utvecklar det sig varje gång till en ökenvandring, både bokstavligt och bildligt.

Det andra är ett skateboard-spel som jag tilltalas mer av. Det går ut på att inom en viss tid ta sig igenom en serie banor som bjuder på hinder, möjligheter att göra trick och att samla på sig klock-symboler som får tidtagar-uret att gå baklänges några sekunder i taget. Jag gillar grafiken och möjligheten att byta perspektiv genom att zooma in och ut. Det är också något som påverkar själva spelandet eftersom det ökar möjligheten att upptäcka hinder på ett tidigt stadium samtidigt som man kan zooma in när man vill styra sin figur nära hinder eller i trånga passager med små marginaler.

Helhetsintrycket av Z540 är att det är en telefon för dem som i första hand vill ha en platt telefon som är lätt att använda.