Nu pumpas de ut i butikerna. Smarta lurar med Android-systemet, som kostar en bråkdel av Iphone och Android-värstingarna. Vi testar vad som gömmer sig bakom de snällare prislapparna.
Nej, du behöver inte alls betala 6000 kronor för att få en grym mobil med möjlighet till appar, pekskärm, facbook och massa roliga internetfunktioner. Priskriget på Android-telefoner har börjat, och många mobiler i 2000-kronorsklassen är faktiskt riktigt bra.
HTC Wildfire
HTC Wildfire är testets dyraste telefon (2900 kronor). Så dyr att vi tvekade länge om den skulle få vara med i ett test av lurar med söt prislapp. Men det här är trots allt den billigaste Androiden från HTC, och dessutom en storsäljare. Så hur bra är den?
Annons
Inte riktigt tillräckligt bra för att motivera att den är dyrare än konkurrenterna i testet, tycker vi. Men visst, den är överlägsen de andra telefonerna i detta test på ett par punkter. Det handlar framför allt om extrafunktionerna. Widgets är något HTC inte snålat med. Friendstream är en bra feed på startsidan, som samlar vännernas uppdateringar på Facebook, Twitter och Flickr.
Annons
I HTC:s gränssnitt (Sense) ingår också bland annat en lösning för att dela ut mobiltelefonen som en wifi-hotspot, så att man kan koppla upp sin bärbara dator via mobilens inbyggda mobila bredband (se bara till att ha ett fastpris-abonnemang för data kopplat till ditt abonnemang!). Dessutom har HTC ett ganska bra synkprogram för pc till sina telefoner.
Adresslistan i telefonen är som sig bör enkel att sammankoppla med Facebook för att få upp bilder och ytterligare kontaktinformation om de som är inlagda i telefonen. Att skriva på telefonen går smidigt även för den med oslinka fingrar på telefonens qwerty-tangentbord på skärmen.
Kameran i HTC Wildfire tillhör inte de bättre bitarna vad gäller den här telefonen. Nu ska man förvisso inte förvänta sig proffskvalitet av en mobilkamera, men åtminstone vad gäller videoinspelningsfunktionen lämnar Wildfire minst sagt en hel del övrigt att önska. Filmerna som spelas in med mobilen blir väldigt ryckiga och dåliga. Stillbilder blir något bättre än film, men inte särskilt bra ändå. Någon knapp för att starta eller ta kort med kameran finns inte utan den får man istället starta genom menyerna på skärmen och sedan är det den optiska enheten som används som avtryckare.
Skärmen på HTC Wildfire mäter 3,2 tum till storleken och är av vanlig lcd-typ. Medan färgåtergivningen är helt okej på skärmen känns upplösningen stundvis lite väl låg. På grund av den låga upplösningen kan lcd-pixlarna bli lite väl synliga. 240 x 320 punkter är helt enkelt i lägsta laget på en skärm i den här storleken. I starkt solljus är det som inte heller det lättaste att tyda vad skärmen visar, vilket dock är vanligt med alla lcd-skärmar
Prislappen är kanske det mest chockerande med denna Android från kinas största mobilföretag Huawei. Liten, gullig och svartgul är den. Men vad kan den mer än så?
Huawei har inte lagt krut på att själva fixa och förbättra systemet i telefonen. I stället har man valt att släppa sin egen Android med Googles Android-system rakt av. Det har både för och nackdelar. Den största fördelen är att man kan använda den nyaste och snabbaste versionen av Android-systemet (2.2). Det är också ganska mycket som fungerar smidigare med nya versionen 2.2 av Android. Program från programbutiken Android Market kan uppdateras automatiskt, du kan ha flera Google-konton aktiva på samma gång. Du kan också dela ut telefonens mobila internet via wifi till till bärbara dator.
Men att det här är en riktig lågprislur känns i skalet och skärmen. Skärmen känns lite mer oskarp än konkurrenterna i testet, och plasten knirrar och knarrar. Det känns lite lågbudget. Kameran känns ännu mer lågbudget. Det blir allt som oftast suddigt och är det skillnader i ljus blir belysta områden utfrätta. Porträtt på nära håll i bra och jämnt ljus kanske duger för mms, men de håller inte på något sätt för framkallning eller förstoring. Filmningen ger också dåligt och suddigt resultat.
Trots minustecknen är det här en telefon som med tanke på prislappen känns värd sitt pris. Bara man inte har förhoppningar om att den ska matcha de Androider som kostar dubbelt så mycket.
Plus: Priset. Android 2.2.
Minus: Kameran. Skärmen
LG Optimus 540
LG Optimus 540 är en Android som sett till funktioner inte har särskilt mycket att skryta med. Priset ligger ungefär i mitten av lurarna i det här testet. Men det är designen som utmärker sig. LG har fått till en slimmad och smidig mobil trots att skärmen inte är direkt liten. Formerna är skönt avrundade och telefonen är bara något lite bredare än skärmen. Man har tre fysiska knappar samt två touchknappar under skärmen, de två sistnämnda är en meny-knapp samt den obligatoriska bakåt-knappen.
Till en början tycker jag att touchknapparna är onödigt tröga och kräver att man trycker till ganska ordentligt. Faktum är att det gäller hela skärmen, upptäcker jag efter ett tag. Anledningen är att LG valt resistiv skärmteknik. Skillnaden mot de andra skärmarna i testet är inte jättestor, men tillräckligt stor för att det ska kännas som en svag punkt med den här annars riktigt snygga telefonen (snyggast i testet).
Nu är skalet inte lika lyxigt som det ser ut. LG har genomgående valt materialet plast för skalet, men har fått plasten att se ut som borstad metall på baksidan och delar av framsidan. Telefonen känns i och för sig inte vek eller ger intryck av dålig kvalitet, men plasten gör att det inte heller känns påkostad på något sätt. Det kan man kanske heller inte förvänta sig i den här prisklassen.
LG har i stort sett låtit Android vara som det är i sin grundversion utan att förändra särskilt mycket. På samma sätt som hos föregångaren tangentbordsmobilen GW620 låter man användaren välja mellan att använda den vanliga startskärmen och en startskärm som LG har skapat. På båda sidor om knappen för att få upp den fullständiga menyn med alla applikationer och funktioner har LG lagt in två snabbknappar för att telefonknappsatsen och meddelande-funktionen. Snabbknapparna har sin fasta placering där och hänger med när man scrollar i sidled på den delade startskärmen. I LG:s utförande kan man gå två steg åt vardera hållet, vilket innebär att man kan välja på fem skärmar och har alltså rätt gott om plats för widgets och genvägar.
Snabbknappen på skärmen som får sifferknappsatsen att dyka upp har det som sin enda uppgift. Den är fullständigt oanvändbar för allt annat som har med telefonerande att göra. Vill man se samtalshistoriken eller komma åt kontakter och favoriter får man istället trycka på den fysiska lur-knappen nedanför skärmen till vänster. Om man i det läget kommer på at man inte har numret sparat och vill knappa in det för hand finns inte knappsatsen som en flik bland de övriga och då får man gå tillbaka och välja den på startskärmen istället. Omständligt och ologiskt. Till LG:s försvar får man säga att man har fått till en bra lösning för huvudmenyn när man väljer deras startskärm. Istället för att få alla installerade appar (och det blir lätt ganska många) uppradade i bokstavsordning kan man gruppera appar och funktioner i grupper som man själv tycker passar. Från början finns bara gruppen Program men det går lätt att skapa egna grupper och att flytta ikonerna mellan dessa.
Plus: Formgivningen.
Minus: Skärmens respons.
LG Optimus One
Medan LG Optimus 540 imponerar med sitt skal så imponerar den nya uppföljaren LG Optimus One i stället med insidan. Man känner sig välkommen när man börjar använda den här telefonen. LG har lagt in programvaror och andra verktyg som är till hjälp. Ett sådant verktyg är App Advisor som kontinuerligt ska tipsa om nya applikationer som kan passa för användare i just ditt land, ett urval alltså bland de många tusen appar som finns på Android Market.
Startskärmarna i Optimus One är befolkade redan när du får den med widgets, bland annat för väder där du befinner dig, med en fjärrkontroll för musikspelaren och med kalendergenväg och presentation av aktuella månaden och de saker du planerat in i Googles kalendertjänst om du redan använder den.
Facebook och Twitter ligger också med från start, men ett mer intressant program är dokumenthanteraren Thinkfree Office. Det är ett program där du både kan läsa och själv skapa och redigera officedokument, alltså presentationer, kalkylblad och ordbehandlingsdokument. Att man kan göra allt detta (presentationer är ju rätt ovanligt att man kan skapa på en liten skärm, men de har löst det bra) är lite överraskande på en ändå ganska enkel telefon, men inte desto mindre trevligt. För det fungerar riktigt bra och när du skapat ditt dokument eller redigerat ett befintligt kan du enkelt skicka vidare det via e-post och ditt vanliga konto som du ställt in i mobilen.
Det är lite förvånande att det bara är Samsung, och LG i nya Optimus One, som lagt med ett Office-program från start.
Kameran är på tre megapixel och har autofokus, men saknar fotolampa. Videoinspelningen är på 640 x 480 pixel så det är inte toppkvalitet och HD som en del av de dyraste telefonerna har idag, men det är snäppet under. Det tar någon sekund för telefonen att få fokus, men färgåtergivning och bildkvalité blir överlag bra både för stillbild och för rörlig bild, alltså videokameran. Det finns ett par olika inställningsmöjligheter och makro och ansiktsigenkänning är två av dessa. Vid dålig belysning däremot får man avstå från bilder, för utan vare sig blixt eller lampa har kameran inte en chans att få till användbara bilder där.
Plus: Nya Android 2.2. Medföljande appar.
Minus: Kamera utan lampa.
Samsung i5800 Galaxy 3
Samsung Galaxy 3 har en skärm som är ungefär lika stor som skärmen i HTC Wildfire och Sony Ericsson X8. Lite större skärm än vad man får på de minsta Androiderna helt enkelt.
Men Samsung har valt en ovanlig skärmupplösning, och på något vis känns det som att det ställer till en del. Det känns som man får färre träffar i Android Market när man söker efter appar, eftersom en del appar kanske inte skapat en version anpassad för den här skärmupplösningen.
Ett av de få tillfällen då man kanske hade önskat sig lite mer krut i den här telefonen är när man använder webbläsaren. Om den ovanliga upplösningen hos skärmen spelar in är oklart men det är något som gör att webbläsaren inte känns rakt igenom lyckad. Det lite för långsamt när sidorna ritas upp och det blir dessutom ofta blir ofta en del zoomande in- och ut innan jag kommer fram till att inte heller den här webbsidan blir mera lättläst hur mycket jag än försöker.
Det som talar för Galaxy 3 är istället de lösningar som Samsung har försett den med utöver standard-komponenterna i Android. Till exempel textinmatningsmetoden som kallas Swype. Den fungerar på så sätt att man drar ett finger över tangentbordet och försöker passera bokstäverna i det ord man vill skriva i rätt ordning. Att knapparna på skärmtangentbordet blir ganska små när man håller telefonen med skärmen i stående läge spelar nästan ingen roll. Precis som T9 arbetar systemet med en ordlista och man behöver inte ha någon större precision när man drar över bokstäverna, ofta blir det helt rätt direkt och i andra fall får man välja mellan några olika förslag på ord. Det fungerar helt enkelt väldigt smidigt och även utan någon större vana kan man skriva ganska snabbt.
En annan liten fiffig extra-app är Samsung-applikationen Write & Go. Det är en applikation som först ser ut som en antecknings-funktion och där man alltid börjar med att skriva något. Sedan får man välja vad man vill göra med det man har skrivit. Man kan välja alternativet ”Spara” och då är Memo ett av alternativen, tillsammans med Kalender, då det skrivna hamnar som ”Händelse” i en kalenderpost där man får fortsätta att fylla i datum och klockslag. Det andra alternativet ”Skicka” erbjuder ett val mellan att skicka som meddelande, mejl och att låta det skrivna blir en Facebook-uppdatering. Daily Briefing är en annan Samsung-app som samlar nyheter från AP, väderutsikter, aktiekurser och dagens kalenderposter – att läsa på morgonen är det väl tänkt.
Men förutom att Samsung fixat till Android och appar snyggt hade de gärna fått lägga med en bättre kamera, och en fotolampa. Kameran är en av de svaga punkterna.
Plus: Textimatningen. Formatet. Extra-appar.
Minus: Kameran. Webbläsaren.
Samsung i5500 Galaxy 5
Likheterna med storebror Samsung Galaxy 3 är stora, men trots att Galaxy 5 är den billigare modellen känns det som att Samsung har lyckats bättre på flera punkter med Galaxy 5.
Knapparna under skärmen är riktigt behagliga och rejäla. Det finns en fyrvägsknapp med valknapp i mitten, vilket är ovanligt i Androider, men påfallande ofta till nytta faktiskt, till exempel när man surfar eller ska flytta markören när man skriver ett sms. Att man låter några knappar sticka upp och de andra har symboler i relief är en trevlig motvikt mot alla släta touchknappar som tillverkarna annars gärna använder.
Galaxy 5 hör alltså till de mindre Android-mobilerna på marknaden men det här är en av de telefonerna där det inte känns som någon större nackdel. Givetvis är inte en telefon där skärmen är 2,8 tum någon idealisk surfmobil. Men exempelvis känns webbläsaren hyfsat snabb när fullstora webbsidor ritas upp, vilket troligen är en av de positiva effekterna av den mindre skärmen eftersom det blir mindre information att hantera. Användarupplevelsen av standardwebbläsaren i Android varierar från telefon till telefonern och i Galaxy 5 hör den till de bästa.
Att panorera och zooma in och ut går snabbt och smidigt och det är lätt att hitta på siddorna. När man läser längre texter är det bra att textraderna får radbrytningar så att de passar skärmens bredd. Det är extra viktigt på en liten skärm och den funktionen kan tyckas självklar. Tyvärr är den inte det hos alla modeller från alla tillverkare.
Bland apparna som Samsung förinstallerat utöver de vanliga Android-funktiorna kan bland annat fm-radion nämnas. Den både låter bra och har en snygg och ganska användarvänlig utformning. Här märker man dock att skärmen är i minsta laget eftersom det bara finns tre platser där man kan lagra radio-stationer som snabbval.
Kameran är nog den här telefonens största svaghet. Eftersom upplösningen när man tar bilder bara är 2 megapixel och kameran varken har autofokus eller någon typ av ljuskälla är det här ingen telefon som uppmuntrar till mobilfotograferande. Bilderna blir faktiskt riktigt trista.
Om man inte gillar Swype eller qwerty-tangentbordet går det också att välja en konventionell telefonknappsats där XT9 finns som ett alternativ, dock är XT9-inmatningen inte lika smidig som på Sony Ericsson X10 och X10 mini, eftersom sifferknapparna är lite små och dumpt placerade på skärmen.
Plus: Formatet. Menyerna.
Minus: Liten skärm. Kameran.
Sony Ericsson X8
Efter Sony Ericssons mini-mobiler X10 mini och X10 mini pro börjar Sony Ericsson nu också att sälja den nya telefonen X8. Fördelen är att den har en betydligt större skärm än mini-telefonerna, och till skillnad från konkurrenternas lågpris-Androider så har Sony Ericsson satsat på en mer högupplöst skärm.
Skärmen är helt klart en styrka med X8. Den här skärmen är klart skarpare än Samsungs och HTC:s telefoner i det här testet. Även responsen i skärmen är riktigt bra.
En annan fördel med att Sony Ericsson valt den här upplösningen på skärmen (så kallad HVGA, 320x480 pixel) är att det är den absolut vanligaste upplösningen på Android-telefoner som sålts i världen. Bland annat storsäljare som HTC:s modeller Magic, Hero och Legend använder den här upplösningen. Därför behöver man inte vara orolig för att de appar man vill ladda ner inte finns för den här skärmupplösningen.
Skalet på vår telefon var vitt, och precis som med X10 mini ska man kunna byta ut bakstycket på telefonen. Om vi går vidare under skalet och tittar på menyerna blir likheterna med X10 mini-telefonerna stort. Sony Ericsson har även på X8 valt att placera snabbknappar till favoritfunktioner i hörnen på telefonen. Det innebär att man bara får plats med en widget per startskärm, och får bläddra mellan sina startskärmar i sidled om man har flera widgets.
Till skillnad från X10 mini-modellerna har X8 dock tillräckligt stor skärm för att det ska gå bra att skriva med qwerty-tangentbord på skärmen. Sifferknappsatsen med T9 är här alltså utbytt mot riktigt tangentbord. Det fungerar framför allt bra när man väder skärmen i liggande läge, så att man får hela skärmens bredd att leka med när man ska knacka in text.
Kameran är både en besvikelse och en positiv överraskning. Redan när jag insåg att Sony Ericsson skippat fotolampa kände jag mig skeptisk. ”Xperia” brukar vara Sony Ericssons varumärke för mobiler med bra mediaupplevelse, och utan lampa blir inomhusbilder sällan bra. Men på något vis har Sony Ericsson ändå lyckats få till kamerans mjukvara så att bilder ofta blir överraskande bra ändå. Kameran är dock inte lika vass som den i X10 mini pro.
Det som talar för X8 i det här sällskapet av andra billiga Androider är nog helhetsupplevelsen och att man får en Android med ovanligt bra skärm för lite pengar.
Plus: Skärmen. Formatet. Prisvärdhet.
Minus: Plastig känsla.
Sony Ericsson X10 mini
Det är inte svårt att göra en riktigt liten mobil, men det är svårt att lyckas göra den så bra som X10 Mini. Det är svårt att fatta hur liten Sony Ericsson Xperia X10 Mini egentligen är förrän man har den i sin hand.
Telefonen har lätt rundade former och ligger förvånansvärt skönt i handen och mot örat. Man skulle kunna tro att en för liten telefon blir jobbig att hålla i handen, men med X10 Mini vilande på lillfingret är telefonen mycket skön att använda med en hand. 2,55 tum är rätt mycket för en vanlig mobilskärm, men för en pekskärm är det litet. Systemet Android som sitter i telefonen är inte designat för så små skärmar, så Sony Ericsson har gjort en hel del anpassning om det ska bli en njutning att använda pekskärmsgränssnittet. Och man har lyckats riktigt bra med att fixa till Android så att det passar det här lilla formatet.
Standard-android har tre startskärmar som man växlar mellan genom att svepa fingret åt sidorna. Dem fyller man snabbt med genvägar till program och småprogram, widgets. X10 Mini har snarlika skärmar, men i stället får varje widget en egen skärm som man sveper mellan.
I skärmens fyra hörn ligger genvägar till meddelanden, musikspelare, skärmtangentbord och telefonbok, men du kan välja själv vilka program genvägarna ska gå till. Genvägsknapparna i hörnen är en smart lösning – knapparna är lätta att komma åt när man behöver dem samtidigt som man aldrig trycker på dem av misstag. Genvägarna i hörnen går igenom i en del andra program, som när man ringer telefonsamtal eller använder kameran, även om funktionerna då naturligtvis varierar.
Precis som i vanliga Android sveper du uppåt för att komma åt programmenyn, men man har nio ikoner per skärm och sveper åt sidan för att komma åt fler program. Allt detta svepande går förresten väldigt snabbt. X10 Mini har en processor på 600 MHz, långsammare än på toppmodellerna med Android, men det kompenseras mer än väl av att telefonen bara har en femtedel så många pixlar att hålla reda på. Även i webbläsaren och Google Maps går det riktigt snabbt.
När man behöver mata in text eller siffror får man upp en virtuell sifferknappsats med T9 för ordigenkänning, ungefär som på en vanlig mobil. Det stämmer, inget qwerty-tangentbord på skärmen. Det känns som en rimlig avvägning från Sony Ericssons sida. T9 har ju dugt för en generation mobilanvändare, och man undviker att folk blir arga på knappar som känns för små. Lösningen för knapparna är förresten snygg. Man sveper åt sidan för att välja mellan bokstäver, siffror och symboler.
Webbläsaren är väl Internetfunktionen framför andra, och även här har Sony Ericsson gjort ett gediget jobb.För det är inte Androids standardwebbläsare i mobilen. Till det yttre är den dock snarlik. Textrader justeras efter skärmens storlek så man aldrig behöver panorera i sidled för att läsa en hel textrad, och man kan själv ställa in hur stort man vill att texten ska visas.
Kameran är på 5 megapixel med autofokus, men är absolut inte lika avancerad som den i Sony Ericsson-modeller som Satio, Vivaz eller X10. Till exempel kan man inte peka på skärmen för att välja var fokus ska ligga. Bildfilerna blir förvånansvärt små för 5 megapixel vilket tyder på hårdkomprimering. Ingen toppkamera alltså.
Plus: Formatet. Systemet. Rds-radio.
Minus: Liten skärm.
Sony Ericsson X10 mini pro
X10 mini pro är på många sätt identisk med systermodellen "X10 Mini". Skillnaden är tangentbordet, som man kan dra ut från X10 Mini Pro. Ändå har den här telefonen bara blivit en enda futtig millimeter tjockare än X10 mini. Några millimeter högre har den blivit också. Men formatet är fortfarande rysligt litet.
Det lilla formatet är en av de saker man snabbt charmas av med den här telefonen. Den är handvänlig och fickvänlig. Dessutom har den en skön gummerad baksida. När det gäller grundförutsättningarna kan man säga att "allt man kan önska" finns instoppat i den här telefonen. Ser man till listan över funktioner så finns bland annat GPS för kartor och navigering. Det finns musikspelare, FM-radio och vanlig hörlurskontakt (enkla in-ear-lurar följer med). Det finns 5-megapixelkamera med fotolampa och autofokus. Det finns – som nästan alltid med Android – också bra webbläsare, facebook-klient och bra internetfunktioner.
Precis som på X10 mini har Sony Ericsson anpassat Android-systemet till den lilla skärmen. I hörnet på skärmen ligger ikoner för de mest använda funktionerna: meddelanden, knappsats, telefonbok och musikspelare. Vill man ha andra snabbknapps-funktioner än dessa är det bara att byta i telefonens inställningar. Eftersom hörnknapparna tar en del utrymme på startskärmen finns det bara plats för en widget per startskärm, så vill man ha fler widgets (och det vill man oftast) får man bläddra med fingret i sidled mellan startskärmarna.
Sony Ericsson har också sitt eget program Timescape, som finns även som widget för startskärmen. Timescape samlar bland annat inkomna sms, missade samtal och vännernas statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Man bläddrar sig fram bland allt i tidsordning.
Med telefonen hopfälld kommer det i stället upp en knappsats med siffror, och användaren kan mata in text på skärmen som på gamla knapp-telefoner, med eller utan T9. Det är lätt att växla T9-språk, vilket också är en fördel för många.
Vanligen drar man dock ut tangentbordet så snart man ska mata in text. Tangentbordet blir förstås ganska så litet, men det viktiga med knappar på ett mobiltangentbord är snarare tryckkänslan och att knapparna sitter lagom separerade så att man inte riskerar att trycka fel. Här har Sony Ericsson lyckats suveränt bra. Tangentbordet har bra känsla i responsen när man skriver, och väl separerade knappar. Att tangentbordet är rätt litet gör därför ingenting alls. Dessutom finns å, ä och ö som separata knappar på den version av telefonen som säljs här i Sverige.
När man pekar sig fram i menyer på skärmen är responsen extremt snabb. Det har visat sig i våra tester att små pekskärmar ofta är klart snabbare än stora, och den här telefonen är inget undantag. X10 Mini Pro är ruggigt snabb i skärm-responsen.
Kameran är sällan en styrka hos telefoner med Googles mobilsystem Android. Där brukar snarare mobilsystemet Symbian vara bäst. Men jämfört med de andra telefonerna i det här testet lyckas ändå X10 mini pro (och systemodellen X10 mini) klart bäst.
I november ska X10 mini pro dessutom få en rejäl uppgradering (till Android 2.1) som bland annat ska förbättra den här telefonens integration mot Facebook, och uppdateringen laddas automatiskt ner den som har en X10 mini pro får auto
Plus: Bra tangentbord. Rds-radio. Kameran.
Minus: Liten skärm.
System och appar
Visst, alla telefonerna i testet kör ju Googles mobilsystem Android. Men bara för den saken är inte alla telefoner likadana. Inte alls. De flesta tillverkare av Android-lurar lägger med appar och widgets för att telefonerna ska vara extra bra från start. Dessutom skiljer sig telefonerna åt genom att använda olika versioner av Android.
HTC är den tillverkare som lägger in flest extrafunktioner i sina Android-telefoner. Även HTC Wildfire har utrustats med "HTC Sense", som innehåller en stor mängd widgets och andra smarta funktioner som bättrar på Android-systemet. Det är helt klart det bästa argumentet för Wildfire.
Sony Ericssons två "X10 mini"-telefoner är annars de lurar i testet som fått Android-gränssnittet mest ändrat. Anledningen är att det är just mini-telefoner med liten skärm, och Sony Ericsson har ordnat så att det ska vara lätt att använda Android med liten skärm. Och vi tycker att Sony Ericsson verkligen har lyckats anpassa systemet till den lilla skärmen.
Både Sony Ericsson och Samsung har försett sina telefoner med T9-inmatning via sifferknappar på skärmen, även om man på X10 mini pro framför allt använder det fysiska tangentbordet till textinmatning.
T9-lösningen är smart, inte minst eftersom skärmarna på de här telefonerna är måttligt stora och ett fullstort tangentbord på skärmen innebär väldigt pluttiga knappar. Samsung har dessutom en lite mer avancerad lösning som kallas Swype, där man kan dra fingret över rätt knappar på tangentbordet, för att skapa ord med hjälp av telefonens ordlista.
Samsung-telefonerna i testet har utrustats med många startskärmar och ett menysystem som Samsung kallar Touchwiz, och som tycks inspirerat av Iphone. Samsung har även utrustat sina mobiler med Thinkfree Office, ett hyggligt program för Officedokument.
När det gäller version av Android så ligger Sony Ericsson och LG lite efter konkurrenterna. Samsung och HTC är på väg att uppgradera sina lurar i testet till allra senaste Android-versionen 2.2 samtidigt som Sony Ericsson och LG nu ska börja rulla ut uppgraderingen till den lite äldre Android 2.1 (från start säljs de med 1.6). Huawei Ideos och LG Optimus One säljs redan från start med den allra nyaste versionen av Android (2.2).
Vinnare: LG Optimus One
Skärm
Ingen av skärmarna i det här testet har några superegenskaper. När tillverkare drar ner på prislappen är skärm ofta det man sparar in på. Inga skärmar med super-amoled och allt vad det heter alltså, utan i stället enklare lcd-skärmar. Däremot känns det som skillnaderna på skärmarna om man jämför mobilerna i den här prisklassen ändå är riktigt stor, även om alla skärmar på pappret kör samma LCD-teknik.
Medan HTC Wildfire är bra utrustad i systemet är skärmen dess kanske största svaghet. Den har sämsta skärmen i testet. Storleksmässigt är skärmen större än de andra skärmarna i testet, men upplösningen, antalet bildpunkter, tillhör de lägsta av de testade telefonerna. Resultatet blir en skärm som påfallande ofta ser lite grynig ut.
Samsung Galaxy 3 har en skärm som är lika stor som Wildfire, men mer högupplöst så att skärmen känns betydligt bättre än den i HTC Wildfire. Sony Ericsson Mini-telefonerna har samma antal bildpunkter som HTC Wildfire, men skärmarna är mindre och betydligt skarpare, och känslan är bra.
Sony Ericssons lite större telefon X8 är den telefon i testet som både har lite större skärm men dessutom en bra upplösning och bättre skärpa än alla andra mobiler i testet. Därför känns den ganska klart som vinnare i den här kategorin.
Huawei Ideos har förresten också en riktigt liten skärm, men ingen anpassning av systemet efter den lilla skärmen. LG:s skärm skiljer ut sig genom att det är en resistiv pekskärm, vilket innebär att den inte ger samma snabba och precisa respons när man klickar med fingrarna på den – om man jämför med den kapacitiva teknik som de andra mobilskärmarna i testet använder.
Vinnare: Sony Ericsson X8
Multimedia
Sony Ericssons serie mobiltelefoner med namnet ”Xperia” sägs vara fokuserade på upplevelser och multimedia. Den typen av utfästelser i marknadsföring brukar förstås inte alltid återspeglas i verkligheten. Men i just det här testet känns det som Sony Ericssons telefoner vinner en hel del mot konkurrenterna just på multimedia, i synnerhet kamerafunktionerna.
Särskilt X10 mini och mini pro har helt enkelt kameror som är snäppet bättre än konkurrenterna i testet. Förutom lampa så är kamerorna välutrustade med funktioner som makroläge och olika motivprogram. Framför allt blir bilderna i praktiken rätt hyggliga, vilket inte kan sägas om alla andra telefonerna.
Fm-radio är något som alla tillverkare utrustat telefonerna med. Musikspelarna i telefonerna är dock väldigt simpla i allmänhet, kanske med ett litet plus för Sony Ericsson. Såväl Samsung som HTC och Sony Ericsson skickar med synkprogram för att föra över musik och media till telefonerna. Om man vill ha ett bättre synkprogram kan man dock ladda ner gratisprogrammet Doubletwist till sin mac eller pc för att synka musik och film till/från alla Android-telefoner.
Vinnare: Sony Ericsson X10 mini och mini pro
Form och knappar
När det gäller form och knappar finns en solklar vinnare: Sony Ericsson X10 mini pro. Den är både liten i formatet och har överlägset bra knappar. Tangentbordet kan förefalla litet vid första anblicken, men tack vare bra utformad knappkänsla så är det faktiskt en fröjd att skriva på det. Förutom volymknapparna sitter det också en kameraknapp på telefonens sida, något som övriga tillverkare av någon anledning tycker är överflödigt.
Vanliga X10 mini är minst i testet, och det är faktiskt en charmigt liten telefon. Även Sony Ericssons lite större mobil X8 är faktiskt rätt liten, men med en betydligt större skärm än lillasyskonen.
Samsung Galaxy 5 konkurrerar också i kategorin litet format, men eftersom skärmen är lika liten som Sony Ericssons mini-telefoner så måste jag säga att Sony Ericsson lyckats bättre med att hålla nere formatet. Även Huawei Ideos är riktigt liten.
När det gäller design och stil så utmärker sig LG GT-540 lite extra med sina avrundade former i borstad metall i topp och tå. Sony Ericsson X10 mini och X8 utmärker sig också med sin möjlighet att byta ut bakstycket och få till en mer färgglad telefon, om man vill slippa vara bara diskret svart.
Så skojig är inte X10 mini pro, som bara har ett behagligt gummerat svart bakstycke. Men det är ändå den telefon som har bästa kombinationen av form och knappar, närapå genialt bra.
Vinnare: Sony Ericsson X10 mini pro
Extrafunktioner
Android är ett system som är proppfullt med funktioner, och i grundkraven för Android finns bland annat att telefonerna ska ha GPS, vilket innebär att alla telefoner i testet har inbyggd GPS-navigering. Sony Ericsson har även slängt med GPS-programmet Wisepilot, som är lite mer avancerat än Google Maps, med möjlighet till steg-för-steg-navigering. Där finns en fördel för den som vill ha en lite mer avancerad navigationslösning än vad Google Maps erbjuder.
FM-radio är däremot en extrafunktion som samtliga telefoner i testet, trots att den egentligen inte ingår i Android-systemet.
Vad HTC lyckats med är framför allt att bygga in en bra integration mot sociala tjänster som Facebook, Twitter och Flickr. För oss som är sålda på dessa tjänster är det ett riktigt vasst argument för HTC-telefoner som Wildfire. Även Sony Ericsson och Samsung lägger med ganska hyggliga widgets för att hålla koll på Facebook ochTwitter, men det är långt ifrån lika bra som det HTC lyckats med.
HTC är dessutom en tillverkare som är överlägset mest generös med att lägga med en mängd smarta Widgets. HTC Och Samsung skickar dessutom med samma typ av synkprogram med sina Android-mobiler – för att synka telefonen mot Outlook i pc-datorn. Sony Ericsson hör till de tillverkare som inte gör det. Där får man förlita sig på tredjepartslösningar om man vill synka direkt mellan dator och telefon. Däremot går det förstås att synka mot Googles online-tjänster (kalender, adressbok) eller mot Sony Ericssons egen synktjänst.
Vinnare: HTC Wildfire
Vinnaren: Sony Ericsson X10 Mini Pro
Sony Ericsson X10 mini pro skiljer ut sig – framför allt genom att kombinera riktigt litet format med ett bra utdragbart tangentbord. När skärmen är liten är ett tangentbord för textinmatning ännu mer välkommet än annars. Att Sony Ericsson lyckats klämma in ett så bra tangentbord i en så liten mobil är riktigt trevligt. Dessutom har Sony Ericsson anpassat systemet bra efter den lilla skärmen. Telefonen är också rätt välutrustad med navigeringsfunktioner, fm-radio, musikspelare med mera. Att Sony Ericsson dessutom klämt in en hygglig kamera med autofokus och lampa känns inte heller fel. X10 mini pro är väl värd att utses till ”bäst i test”.
Nya Sony Ericsson X8 och Samsung i5500 Galaxy 5 är två telefoner som kostar en 500-lapp mindre än X10 mini pro. De saknar tangentbord, men känns ändå bra och prisvärda, och belönas med utmärkelsen ”Mobil rekommenderar”.
