Onda monster marscherar för att över världen – men fyra modiga slagskämpar slår tillbaka! Med denna knapphändiga (och mer än tillräckliga) bakgrundshistoria går ridån upp för Mika Mobiles puttenuttiga strategispel.
Annons
Battleheart är en unik liten cocktail av rollspel, strategi och lättsam fingerfärdighet. Genom att peta runt sina små hjältar på skärmen gäller det att besegra en strid ström av monster som rultar in från höger och vänster. Riddarna dundrar fram och bankar, magikern står på tryggt avstånd och kastar eldklot, och helaren välsignar gänget med hälsa.
Så här långt låter det nog enkelt. Till och med simpelt. Men Battleheart blir snabbt en klurig, rentav svettig upplevelse, och snart dignar spelplanen av teleporterande trolltyg, människoätande amöbor och klampande jättar. Mellan striderna kan man se över sin lilla skara, hänga på dem tuffare utrustning och aktivera nya specialförmågor.
Är man inte nöjd med sina slagskämpar kan man rekrytera nya förmågor på den lokala tavernan, där av någon anledning ninjor, trubadurer, vikingar och andra självklara stammisar bara väntar på att bli uppraggade. Ur den här aspekten är Battleheart lysande, då varje unik sammansättning av hjältar kräver sin egen utarbetade strategi.
Den unikt gulliga stilen är mysig och inbjudande, och gör sig allra bäst i knivskarp tappning på Retina-skärmen. Även musiken är förvånande episk, även om standardslingan blir en smula enahanda efter sisådär femtio strider.
Men det är i stridens hetta som det största problemet i Battleheart bubblar upp till ytan. Inte sällan hamnar de små karaktärerna “inuti” varandra och går inte att få isär utan några sekunders nervöst pillande. Kombinera detta med en snabbt stegrande svårighetsgrad och du har genast receptet på en ofta frustrerande upplevelse.
Låt inte det avskräcka dig. Battleheart är en charmig och välgjord liten pärla som lyckas höja sig över ytan i en genre som annars svämmar över av alltför många oinspirerade tower defense-varianter.
Betyg: 7 / 10
Dead Space
Electronic Arts
Pris: 49 kr
Electronic Arts tog spelmarknaden på sängen 2008 när Dead Space debuterade för stationära konsoler och pc. Företaget hade gjort sig ökänt för att nöja sig med trötta filmlicensspel, otalet påbyggnader av sina etablerade koncept och årliga revisioner av sina sportsimulatorer. Dead Space – denna korsbefruktning mellan Resident Evil, Alien och Event Horizon – hyllades av både spelare som kritiker. En ny spelserie var född.
När jag först hörde talas om ett bärbart Dead Space tog jag mig för pannan och befarade det värsta; ett slarvigt komplement i syfte att marknadsföra den samtida uppföljaren Dead Space 2. Tänk Metal Gear Solid Touch. Men döm av min förvåning när det uppdagas att iOS-versionen inte bara är en blek cash-in, utan ett riktigt Dead Space.
Vi axlar rollen som “Vandal”, en ingenjör som ovetandes är i färd att sabotera en rymdanläggning på order av den intergalaktiska Unitologi-kyrkan. Referensen är lika uppenbar som kyrkans illvilliga intentioner. Innan Vandal vet ordet av har han duperats till att frisläppa en hel armé av oformliga zombiemonster, så kallade Necromorphs, och tvingar sig motvilligt till att moppa upp efter sig.
Med en arsenal av futuristiska power tools (han är ju ingenjör) klampar Vandal omkring i ödsliga korridorer och amputerar monsterlemmar. För att sänka en Necromorph räcker inte några välriktade skott mot bålen, man måste skjuta av dem armar, ben och skalle. Även om styrningen i Dead Space hör till de bättre bland 3d-spel för iOS så är precisionen långt ifrån perfekt och tummarna tenderar att hamna rakt i synfältet, särskilt på den lilla iPhone-skärmen.
Sedan Infinity Blade har det varit tunt bland spel som verkligen visar vad kretsarna i de senaste iOS-manickerna är kapabla till. Men Dead Space gör ett tappert försök. Även om grafiken ligger några pinnhål lägre än storebröderna till Xbox och PlayStation, så är det svårt att inte imponeras av den audiovisuella upplevelsen i bärbara Dead Space.
Låt mig bara klargöra – Dead Space är fortfarande en nedbantad, kortvarig upplevelse som saknar många finesser från sina föregångare. Men samtidigt är det en imponerande bedrift som höjer ribban för mobilversioner av populära spelserier.
Betyg: 8 / 10
Broken Sword: The Smoking Mirror
Revolution Software
Pris: 49 kr
Har du varit med i spelsvängen ett tag är det troligt att du minns nittiotalets peka-klicka-spel med ett drömskt leende. Spel som Monkey Island, Indiana Jones and the Fate of Atlantis och Maniac Mansion utarbetade en populär mall, som strax före millennieskiftet plötsligt självdog. Man skulle kunna säga att Broken Sword 1 och 2 blev den kontemplativa äventyrsgenrens sista stolta suck innan den motvilligt lämnade över stafettpinnen till dagens blodiga actionrykare.
Det har sagts att iOS-plattformen skulle innebära ett efterlängtat uppsving för peka-klicka-genren. Pekskärmen är ju för tusan perfekt för att eftertänksamt snoka runt efter prylar och ledtrådar! Men renässansen uteblev, förutom några bärbara nyversioner av nittiotalets tungviktare. Broken Sword: Shadow of the Templars var en av dem. The Smoking Mirror är givetvis en annan.
Har du inte spelat Shadow of the Templars så är det där du ska börja (Apple skickade ju till och med ut det gratis i sin 12 Days of Christmas-kampanj!). Vi iklädde oss rollerna som George Stobbard, den blåögde men vasse amerikanen på besök i Paris, och Nicole Collard, den franskt bitska tidningsmurveln. Efter ett bombattentat drogs de båda in i en Dan Brown-isk tempelriddarkonspiration – innan Da Vinci-koden, bör tilläggas!
The Smoking Mirror tar vid sex månader därefter då George återvänder till Paris för att återförenas med Nicole. Denna gång står maya-artefakter på menyn, som tvingar duon ut i världen på äventyr. Genom att på vanligt manér peka sig runt i omgivningarna, lösa huvudbryn och konversera med bifigurer tar man sig vidare och närmare upplösningen.
Då Shadow of the Templars var en ambitiös nyversion av originalet med en stor portion nytt material, så är The Smoking Mirror bara en rak upprepning av 1997. Men det är inte därför jag placerar det ett pinnhål under föregångaren. Det saknar nämligen något särskilt som Shadow of the Templars hade. Handlingen är inte lika spännande, miljöerna inte lika insvepande, karaktärerna inte lika minnesvärda. Mitt råd är: skaffa Shadow of the Templars. Gillar du det, så har du en uppföljare att se fram emot som nästan är lika bra. Men bara nästan.
Betyg: 8 / 10
Misson Europa
Banshee Soft
Pris: 28-75 kr
App Store har gjort det enklare för en enskild inp>
Under mer än ett års tid har Ryan Mitchell jobbat på egen hand med sitt skötebarn Mission Europa. Hans vision, som har spridits ivrigt på bloggar och forum, är tydlig: att introducera iOS-crowden för ett riktigt mastigt science fiction-rollspel med inspiration från storproduktioner som System Shock och Hellgate.
Upplägget är bekant. Gruvdriften på Jupiters måne Europa har avstannat och kommunikationen är bruten. På väg för att undersöka situationen kraschar rymdskeppet, och i röken och dammet från vraket så börjar spelet. Som ni redan listat ut rör det sig varken om strejk, siesta eller trasiga radiosändare. Problemet är utomjordiskt till naturen.
För att komma närmare en lösning måste man utforska månens skrymslen och vrår, skjuta allsköns kreatur och hamstra utrustning. Mission Europa är enormt till storleken och kan utan vidare ta tiotals timmar i anspråk. Det är imponerande, särskilt med tanke på den ensamme upphovsmannen.
Samtidigt är det svårt att inte fråga sig om Ryan Mitchell hade kunnat behöva lite hjälp under utvecklingen av Mission Europa. Det första som träffar en i ansiktet som en komet när man startar spelet är det fullständigt gräsliga utseendet. Fula färger, oräkneliga typsnitt och billiga Photoshop-effekter blandas om varandra i en olustig orgie av dålig smak. Likaså är gränssnittet opedagogiskt med myllrande knappar och förvirrande funktioner. Det som kunde ha varit en pirrig upptäcktsresa på en avlägsen himlakropp förvandlas snabbt till en trist uppvisning i omständlighet och irritation.
Mission Europa är grundat i en spännande vision med ett gigantiskt omfång. Det är också ett skolboksexempel på hur kass visuell design och ett snurrigt gränssnitt kan sänka även det mest ambitiösa projektet. Den där goda idén med sin tillhörande portion programmering? Den räcker inte.
