Pandemic: The Boardgame är som framgår av namnet från början ett brädspel. Fyra stora världsepidemier härjar samtidigt och du har ett team som ska försöka hitta botemedel mot dem alla samtidigt som du måste fördröja spridningen.

Spelet är som brädspel ett så kallat samarbetsspel, vilket innebär att alla spelare spelar på lag och vinner eller förlorar tillsammans. Det gör att spelet lämpar sig väl på ipad, då du inte behöver några medspelare eller någon artificiell intelligens att spela mot. Om du spelar själv och inte tänker för mycket hinner du ett parti på 15 minuter.

Small World 2: Mer brädspelskrig än nånsin

Att spelet från början är ett brädspel gör att det har en del kluriga mekanismer som man kanske inte skulle kommit på om man designat spelet från scratch till mobilen. Det finns till exempel en kortlek med alla städer där man drar vilka städer som smittas detta drag. Då och då sker ett nytt utbrott, och då blandar man om de kort som redan gått och lägger i toppen av högen. Det gör att det blir samma städer som smittas igen och igen, men på ett bara delvis förutsägbart sätt.

Ditt team består av två till fyra personer, var och en med en specialförmåga som det gäller att utnyttja för fullt för att ha en chans att vinna. Spelarna drar kort i olika färger varje drag, och det gäller att samla fem kort av en färg för att kunna bota epidemin med samma färg, men samtidigt måste du använda korten för att resa runt och bota utbrott av smittorna. För att få ihop tillräckligt med kort av en färg på hand måste spelarna oftast byta kort med varandra, vilket inte heller är helt lätt och tar tid från uppgiften att hålla smittorna i schack. Under tiden tickar flera av spelets klockor, du kan förlora för att en epidemi spridit sig okontrollerat, eller för att korten tar slut. Grafiken är stämningsfullt ödesmättad med en nattblå världskarta där infektionerna i olika städer är lysande prickar som snurrar snabbare ju fler som är smittade i staden.

Det finns mycket subtilitet i mekanismerna och spelet är definitivt skicklighetsbaserat samtidigt som förutsättningarna för varje parti är olika beroende på vilka egenskaper ditt team har. Spelar du med fyra personer i ditt team på normal svårighetsgrad känns det som en verklig prestation om du lyckas vinna över spelet. Slutspelet, när du ser att du nästan är klar men spelet håller på att ta slut kan bli ett verkligt pussel där du försöker arrangera så att en av personerna får de rätta korten på rätt plats i tid. Tre personer i teamet gör spelet märkbart lättare medan två personer bjuder på andra svårigheter. Blir det för lätt kan du alltid vrida upp svårighetsgraden till nightmare.

Trots att spelet är omgångsbaserat och tuffar på i det tempo du själv sätter får jag rejäl puls av att spela spelet, och varje gång jag NÄSTAN hinner rädda världen, bara för att få ett utbrott på fel ställe som leder till okontrollerad spridning av en epidemi tänker jag: “Ett försök till”.