Kärlek får en att göra irrationella saker. Som att få för sig att gå till skolan sent på kvällen för att ge en present till flickan man är kär i. Att det åskar och blixtrar, att regnet knackar hårt mot rutorna, att skolans golv knarrar obehagligt och att farfarsklockorna i korridoren slår med illavarslande undertoner verkar inte stoppa en.
Det är upplägget till White Day, ett snyggt sydkoreanskt spel som blandar skräck, pussel och dialogval i en lagom kompott. Spelet, som från början släpptes på PC år 2001, är visuellt imponerande och på det stora hela bra utfört, med endast några få fel som kan irritera för stunden. Klippen i dialogscenerna kan ibland kännas ryckiga eftersom klippen kan växla från en halvbild till en annan. Några små grafiska buggar finns också men de är inte tillräckligt ofta förekommande för att vara ett stort problem.
Spelet upplevs främst från ett förstapersonsperspektiv. Det finns diverse kontrollalternativ, men jag fann att den förinställda där du tittar omkring och rör dig genom att peka och dra fingrarna på skärmen fungerar alldeles utmärkt efter lite övning.
Som skolans nya utbytesstudent går du omkring i skolans mörka rum och korridorer, letar ledtrådar, tänder lampor och hittar hjälpsamma föremål. Samtidigt måste du bland annat undvika din antagonist (jag vill inte avslöja för mycket här) plus diverse andra faror och välja dialogalternativ när du springer på någon elev, exempelvis flickan du är kär i. Tonen är lite melodramatisk och klyschig men det hör till genren, och dessutom är det väl så tonåringar är på riktigt? Ens handlingar påverkar spelutgången och med sju olika alternativa slut samt olika svårighetsgrader kan det vara värt att spela igenom spelet flera gånger.
Tempot i spelet är medvetet sänkt, nästan vaggande, för att plötsligt i vissa ögonblick övergå till väldigt intensiva spelmoment. Det är väldigt bra avvägt, med en konstant känsla av fara runtomkring en, samtidigt som spelet tvingar dig till att sakta utforska alla hörn i jakt efter ledtrådar. Tack vare att detaljrikedomen är så pass hög så känns aldrig utforskandet som ett ”straff” för att man ska få ta sig vidare i historien. Vissa objekt kan bara tittas på närmare medan andra även kan manipuleras. Ibland kan det vara svårt att veta vad man kan göra eller inte göra med vissa objekt, vilket kan kännas frustrerande, men eftersom många objekttyper återkommer så lär man sig snart vad man kan göra med dem.
Användbara saker man finner på vägen hamnar i ens ryggsäck. Efter lite spelande bär man bland annat runt på kartor över skolbyggnaderna, mat som återställer din spelfigurs hälsa, verktyg som kan klippa av vajrar och dokument som berättar händelser samt ger dig ledtrådar som hjälper dig att lösa gåtor. Gränssnittet är lättöverskådligt och snyggt uppdelat, det är lätt att snabbt hitta det man är ute efter.
Jag kan inte annat än rekommendera White Day, särskilt om man redan gillar asiatisk berättarteknik och skräck. Spelet är snyggt, spännande och stämningsfullt. Visst, det kunde kosta mindre, men med det höga produktionsvärdet och antalet speltimmar man får tycker jag fortfarande att det är värt det.
