Mycket har hänt under de fyra år som gått sedan Nokia presenterade sin förra kommunikator – alltså en businesslur med stort tangentbord. År 2007 var den stora nyheten att E90-modellen skulle få Nokias vanliga S60-system och därmed tillgång till betydligt fler appar än vad som fanns för de gamla Communicatormodellerna som använde en egen variant av Symbian. När E90 släpptes var Iphone ett lokalt fenomen på USA-marknaden och få hade hört talas om Android. E7 når butikerna i ett läge när framtiden för Symbian ser minst sagt mörk ut – åtminstone i de högre prisklasserna.

Istället för att återuppliva den vikbara designen med dubbla skärmar har Nokia byggt E7 på ungefär samma sätt som N97 eller HTC Desire Z. Ett klokt val. Den fyra tum stora skärmen med yta i Gorilla-glas och suverän kontrast vill man naturligtvis inte gömma och pekskärmen gör att alla funktioner går att komma åt även med mobilen stängd. Tyvärr har Nokia inte ökat upplösningen, så jämfört med Iphone 4 eller Samsung Galaxy S känns skärmen väldigt grovkornig. Trots stor skärm och alla tänkbara uppkopplingsmöjligheter är mobilen riktigt strömsnål – batteriet räcker ett par dygn vid normal användning.

Till skillnad från N97 är E7 en riktig nyttomobil och det märks inte minst på de förinstallerade programmen – både Quickoffice och pdf-läsaren kommer i fullversion. Kvalitetskänslan har också tagit ett rejält kliv framåt sedan N97 eller C6 och jag tycker att E7 är bland det mest välbyggda man kan hitta på mobilmarknaden just nu. Visst kan man tycka att Iphone 4 eller HTC Legend är minst lika goda konstruktioner, men med tanke på att Nokia lyckats bygga in en uppfällbar skärm och ett fysiskt tangentbord utan att det drar ner helhetsintrycket så menar jag att E7 spelar i en egen p>

Några saker kunde dock gjorts ännu bättre. Knapparna är rejält stora och behagliga att trycka på, men varför fortsätter Nokia att bygga tangentbord med raka kolumner? W ska inte sitta rakt ovanför S, utan lite till vänster. Så ser ett riktigt tangentbord ut, och såväl HTC som Samsung och Sony Ericsson har visat att riktig layout funkar även i mobilen. Jag hade också gärna sett dubbla knappar för att komma åt siffror och specialtecken – med bara en knapp är det mycket krångligare att mata in tecken från den vänstra tangentbordshalvan än från den högra. Mobilen är över sex centimeter bred och jättestor till ytan, så utrymme råder det ingen brist på.

Bortsett från storleken har E7 ungefär samma form och material som kameramobilen N8. Tyvärr har E7 en betydligt enklare kamera. Upplösningen är respektabla 8 megapixel, men fixfokusoptiken gör att bilderna aldrig blir riktigt knivskarpa – ens i bra ljus. Gränssnittet för kameran är däremot utmärkt – det är lätt att hitta alla inställningar och E7 har flera smarta genvägar – till exempel att växla från 8 megapixel och 4:3-format på bilderna till 6 megapixel och 16:9-formatet genom att zooma med två fingrar på skärmen. Flera tidigare modeller i E-serien har saknat möjlighet att geotagga bilder, men det klarar E7 galant. På tal om gps-funktioner så finns givetvis också Nokias utmärkta kartprogram Ovi Maps med fri navigation. Versionen i E7 har bra sökfunktioner, talsyntes för gatunamnen och tål en jämförelse med betalappar som Navigon, Wisepilot eller Tomtom.

Upptill på mobilen sitter en HDMI-kontakt och den gör det möjligt att visa bilder och videoklipp på en platt-tv. Den digitala anslutningen innebär att både ljudet och bildkvaliteten blir riktigt bra, även om utsignalen är begränsad till 720p. Med en adapter för en hundralapp eller två går det också att ansluta till en projektor med dvi-kontakt och köra Powerpointpresentationer direkt från mobilen. En annan exotisk anslutningsmöjlighet på E7 är usb-kontakten som fungerar mot både datorer och mot tillbehör. Tekniken kallas för Usb on-the-go och i lådan finns en adapter som omvandlar mobilens micro-usb till en vanlig usb-hona av samma typ som återfinns på en dator. Med adaptern går det att koppla in ett vanligt usb-minne, en digitalkamera eller ett tangentbord direkt till mobilen. Det är praktiskt att exempelvis kunna kopiera över bilder till en sticka utan att ha en dator i närheten eller att mejla bilder från digitalkameran. Usb-kontakten fungerar också med rfid- eller streckkodsläsare som skickar data på samma sätt som ett tangentbord. Tyvärr saknar E7 en vanlig minneskortplats, men 16 Gbyte inbyggt minne räcker långt tillsammans med möjligheterna som Usb on-the-go erbjuder.

Systemet i E7 är Symbian^3 – samma som vi hittar i mobilerna N8, C6-01 och C7. Visst har menyerna fått sig en ansiktslyftning, men bortom nya ikoner och 3D-effekter på knapparna saknar jag vettiga nyheter. Wlan-stödet har snarare blivit sämre – problemet från modeller som E72 med att vissa appar bara fungerar över mobilnätet finns kvar och E7 har dessutom svårigheter med att logga in på nätverk som fungerar fint i andra mobiler. Webbläsaren ritar upp komplexa fullstora sajter utan protester och har stöd för Flash, men E7 behöver ungefär 50 % mer tid på sig för att ladda en sida än exempelvis en Iphone 3GS eller HTC Desire. Det går att zooma med multitouch i webbläsaren, men responsen i skärmen är mycket sämre än hos de konkurrerande systemen. Vissa saker fungerar dock riktigt bra i Nokias webbläsare – till exempel att hitta rss-flöden på en sajt eller att skicka bokmärken via bluetooth.

Telefonboken och kalendern har alltid fungerat bra i Symbianmobilerna, men Nokia har inte hängt med när det gäller att integrera sociala nätverkssajter. Varje kontakt går att länka till en vän på Facebook, men när man sedan klickar på länken behöver mobilen drygt 10 sekunder för att öppna ”Sociala Nätverk”-appen och visa kontaktens profil. Nokias Facebook-app saknar också funktioner som Places och möjligheten att gilla kommentarer, så mobilsajten touch.facebook.com är ett bättre val.

E7 fungerar förträffligt mot Exchange-servrar, men som småföretagare eller privatanvändare med mejl, kontakter och kalender på Google så är det mycket krångligare att konfigurera synk via Exchange än att bara knappa in användarnamn och lösenord som på Android eller Iphone. En stor fördel med Nokias mejlprogram framför Androidmobilerna är att Gmail och andra konton inte kräver två olika appar. De mest populära tjänsterna går snabbt att konfigurera och det finns komplett stöd för manuella inställningar vid behov. E7 klarar också att använda separata inloggningsuppgifter för den utgående servern – en viktig funktion som saknas på vissa lurar.

Nokia E7 är ett riktigt välgjort stycke hårdvara, men systemet och apparna har inte utvecklats i samma takt. Det är en bra jobbmobil på arbetsplatser som kör Exchange, men gillar man telefoner som fungerar bra med Facebook eller med Googles tjänstesvit så finns det bättre alternativ.

Frågor och svar

Går det att plugga in ett usb-minne direkt i Nokia E7?

Nej, mobilen har micro-kontakten, så för att ansluta tillbehör används den inkluderade adaptern.

Kan man ringa videosamtal med E7?

Ja, det finns en kamera med vga-upplösning intill skärmen.

Vilken teknik använder pekskärmen?

Den är kapacitiv och har stöd för multi-touch i vissa program.

Alternativ

HTC Desire Z är en Androidmobil med mycket metall i skalet och ett komplett tangentbord. Saknar HDMI och USB on-the-go, men priset är lägre och kameran har riktig autofokus.

Testbilder

Skärpan avslöjar att kameran saknar autofokus, men för små utskrifter eller för webb räcker bilderna långt.

Å andra sidan:

Linus Brohult: Mobiler med bra fysiska tangentbord växer inte på träd direkt. Till och med en toppmodell som HTC Desire Z känns lite skranglig i sin konstruktion. Nokia E7 känns i stället riktigt gedigen och från start tankad med bra Office-program etc. Om Nokia bara får fram den där uppdateringen till operativsystemet Symbian 3 som man utlovat ett tag – så att menyerna och startskärmarna blir rappare – så kan E7 vara helt rätt val för en viss målgrupp. Men som Elias påpekar: den som önskar sig ett stort utbud av appar bör titta åt annat håll, läs Android. Kanske Sony Ericsson Xperia Pro kan vara något då?