10000000

Nu kanske ni ser framför er ett vanligt action- eller rollspel. Inte då – 10 000 000 är ett pusselspel. Väl nere i källaren delas skärmen itu. Högst upp syns en liten korridor där farbrorn springer, resten av ytan täcks av ett bräde med klossar, märkta med symboler. Genom att dra med fingret flyttar man raderna horisontellt och vertikalt.

När mannen möter ett monster gäller det att fort som tusan rada upp svärd eller trollstavar bredvid varandra för att han ska attackera. Stöter han på en låst dörr så måste man matcha ihop nyckelblock. Men tiden tickar ständigt nedåt, och varje gång farbrorn blir skadad så förlorar man ytterligare dyrbara sekunder.

Varje omgång pågår sällan mer än ett par minuter. Sedan återvänder man till borgen, där man spenderar trä, sten, guld och erfarenhetspoäng för att förbättra sina förutsättningar. Därefter bär det av ned i källaren igen.

10 000 000 är varken snyggt eller tekniskt avancerat. Grafiken är primitiv, nästan lat. Men det finns en enorm “bara-en-gång-till”-faktor som drar och sliter i hjärnan. Det enkla upplägget, kombinerat med de korta spelsessionerna och det ständiga samlandet av resurser gör att spelet kan vara omöjligt att lägga ned.

Jag är långt ifrån ensam med att ha tänkt köra en snabb vända innan läggdags, varpå jag slänger ett öga på klockan och upptäcker att jag har spelat långt in på småtimmarna. Den repetitiva bitpop-musiken bidrar till att sätta en i någon sorts förrädisk speltrans där världen utanför tonas ut, minuter blir till sekunder och timmar till minuter.

Så frågan lyder – är 10 000 000 ett bra spel? Den frågan är svår att besvara. Istället uttrycker jag mig såhär: det är ett starkt beroendeframkallande spel, och ett ypperligt tidsfördriv. Mycket mer än så kan man väl inte begära av ett pusselspel?