När min kollega Erik Mörner testade Moto E7, Motorolas billigaste mobil med ett pris på 1300 kronor, tyckte han att den tangerade gränsen för att få kallas smartphone. Det var helt enkelt för mycket som gick för långsamt eller knappt fungerade, om det nu berodde på långsam processor eller för snålt tilltaget arbetsminne på 2 gigabyte.

Storebror Moto E7 Plus som det här testet handlar om kostar 300 kronor mer, och ger mig inte alls samma negativa upplevelse. Det kan bero på att Moto E7 Plus har 4 gigabyte arbetsminne i stället för 2 gigabyte, eller på att processorn i de prestandatester Moto E7 över huvud taget klarade av att köra är 50 - 100 procent snabbare i Moto E7 Plus jämfört med Moto E7.

Test: Motorola Moto E7 – På gränsen till smartphone

Därmed inte sagt att telefonen är särdeles snabb eller kraftfull. Vi talar trots allt om en mobil som kostar en sjättedel av vad du får betala för en ny toppmodell. Allt i den är budget och telefonen har både uppenbara och dolda kompromisser.

Skärm med svagheter

Till de mer uppenbara hör skärmen. Den är visserligen stor, och att den inte har full HD-upplösning stör mig mindre än jag väntar mig. Däremot skiftar den rätt mycket i färg när jag vinklar den, och den maximala ljusstyrkan är rätt svag. Det senare är inte ett problem så här års men kommer definitivt att vara det i sommar.

Test: Poco M3 – Mycket men inte allt för 1800 kronor

Skärmen står också för en av de dolda kompromisserna, upptäcker jag av misstag. När telefonen ramlar ner i golvet med skärmen nedåt från den relativt blygsamma höjden av ett soffbord får jag en spricka i ett hörn. Det är inget tillverkarna skyltar med, men billiga telefoner saknar ofta de extratåliga glas av varumärket Gorilla Glass som dyrare mobiler har och som gör att vi åtminstone väntar oss att kunna tappa mobilen i golvet utan att skärmen spricker.

Ett gummiskal med upphöjd kant hade förmodligen räddat skärmen, men till skillnad från Motorolas lite dyrare modeller följer det inte med något sådant i förpackningen här. Man kan inte få allt för 1600 kronor.

Test: Motorola Moto G9 Power – Funktion framför flärd och fart

Det där med färgskiftningen i skärmen tänker jag inte så mycket på när jag till exempel surfar eller tittar på film, och inte heller stör jag mig då på att telefonen är långsam. Visst tar det ett par sekunder extra att dra igång apparna, och en viss fördröjning i responsen gör att man lätt skrollar för långt på en webbsida, men det är på en nivå som jag finner acceptabel och en rimlig kompromiss för att få en billigare mobil. Systemet i telefonen är Android 10 med Motorolas typiska frånvaro av egna funktioner, vilket bidrar till att användargränssnittet flyter på bra.

Baksidan är i rätt anonym plast, med fingeravtrycksläsare placerad aningen högt upp på denna rätt stora telefon. Du kan även låsa upp med ansiktsigenkänning, och bägge går rätt snabbt. En ensam högtalare levererar ljud med godkänd kvalitet men kanske aningen låg maxvolym.

Acceptabel kamera

Kameran är på 48 megapixel som kombineras ner till 12 megapixel i det färdiga bildresultatet. Något 48-megapixelläge finns inte och det är nog lika bra för även i 12-megapixelbilderna märker man att man närmar sig gränsen för vad kameran klarar av att visa om man förstorar dem till 100 procent. Färgåtergivningen är lite skum och det känns som bilderna drar åt det lila hållet, men det är mest i jämförelse med bilder från en kamera i en dyrare mobil. Om vi skulle jämföra med kameran i en mobil som kostade 1600 kronor för 3-4 år sedan får man säga att vi trots allt kommit långt i bildkvalitet även i detta prissegment.

Motorola framhåller mörkerfotografering som en av den här mobilens styrkor och jag undrar varför, för det är just här det blir tydligt att kameran inte hänger med, och bilderna blir oskarpa bortom vad som är användbart. Bättre vore att framhäva specialfunktionerna för att göra en del av bilden rörlig och resten stillbild, eller kombinera färg och svartvit. De funktionerna finns även i den här billigare modellen.

Batteriet är rejält tilltaget med 5000 mAh kapacitet, men det är i stort sett alla budgetmobilers batterier nuförtiden, och i sällskapet sticker inte Moto E7 Plus ut. Det betyder inte att batteritiden inte är bra. Jag skulle säga att den är utmärkt, men det är inte ett säljargument för just den här telefonen om batteritiden är lika bra i andra mobiler för samma pris. Möjligen är det ett argument emot E7 Plus att telefonen har micro-usb-kontakt för laddning. Det påverkar ju inte funktionen negativt egentligen och laddare följer med, men när i stort sett allt annat standardiserar på USB C längtar man inte tillbaka till den äldre standardkontakten.

Utöver av/påknappen och volymknappen på sidan finns en tredje knapp. Den aktiverar röststyrning med Google Assistant. Tyvärr är denna knapp inte programmerbar, så du kan inte ändra funktion på den om du inte är intresserad av Google Assistant.

Som helhet tycker jag att Moto E7 Plus försvarar sin prislapp på 1600 kronor. Du kan självklart få tag på en bättre telefon för 5000, 1000, 500 eller till och med bara 200 kronor mer, men du har inte genom att sänka pristaket ytterligare passerat en gräns där du inte längre får en fullt fungerande smartphone om du väljer Moto E7 Plus.

Frågor & Svar

Finns det fler dolda svagheter? Vi kan till exempel nämna att nfc för kontaktlösa betalningar saknas. Wifi-uppkopplingen är också begränsad till 2,4 GHz-bandet. 

Laddar den snabbt? Nej, det är vanlig 10 wattsladdare som följer med och det tar sin tid att ladda det stora batteriet fullt.

Vilka tillbehör följer med? Bara laddare och laddsladd, tyvärr inget skyddande gummiskal.

Ett alternativ

En hel del mer för 200 kronor: Poco M3 ger dig en snabbare processor, bättre kamera, mer högupplöst och ljusstark skärm och mer batteri, detta för 200 kronor mer än vad Moto E7 Plus kostar. Men trots den snabbare processorn kan den kännas lite långsammare. 

Testbild

Färgåtergivningen på kameran tenderar att dra åt det rödvioletta ibland, men detaljåtergivningen är hygglig.