Den här krönikan triggades av följande kommentar till min förra krönika, där jag framförde det inte helt kontroversiella påståendet att HMD måste göra bra telefoner, de blir inte bra automatiskt bara för att det står Nokia på dem:
"Alla vi som följt denna tidning i en 10-15 år vet ju att Elias är en gammal Nokiahatande SE-fanboy som sedan gick över till att bli ett iSheep."
Denna kommentar beredde stort nöje på förlaget, där man ofta hör mig svära över Appleprodukter där ingenting fungerar som jag är van vid. I grunden ligger nog något slags motvalls-gen som jag troligen ärvt av min mor, som hellre lyssnade på Stones och Donovan än Beatles och Dylan.
Men det fanns faktiskt en tid då jag slogs för rätten att använda Appleprylar. Det var för drygt 20 år sedan, på annan tidning och annat förlag, där jag hade en Mac som arbetsdator, och IT-avdelningen bestämde att man skulle standardisera på PC och Macarna skulle ut (utom för redigerarna). På redaktionen slogs vi för rätten att fortsätta använda Mac även som reporter. För min del inte så mycket för att jag föredrog Mac, jag använde PC hemma, som att jag tyckte att som IT-reporter ingick det i mitt uppdrag att ha ingående kunskaper i både MacOS och Windows. Jag förlorade, och min farhåga visade sig vara korrekt, i dag kan jag knappt använda en Mac.
Min första mobiltelefon var en Ericsson, någon gång före millennieskiftet. Mest för att jag föredrog lucka framför knapplås och inte hade något emot extern antenn. Ericssons mobiler fyllde mitt behov bäst. Men jag minns att jag under en period hade Nokia 3310 som jobbmobil, och jag spelade Kalaha till döds på den.
Det närmaste jag kommit till att vara en fanboy var Palm, där jag blev en tidig användare av handdatorer. Jag förälskade mig i möjligheten att ha kalender, att göralistor, lösenorddatabas och andra databaser och anteckningar på datorn men samtidigt alltid ha dem tillgängliga i fickan, och vice versa. Jag hade en lång rad Palm-datorer, men aldrig en Palm-mobil, de kändes för yxiga. När jag började på Mobil 2007, några veckor innan den första Iphone började säljas, var det rätt uppenbart att Palm OS var på utgående och jag började se mig om efter alternativ.
Det var rätt skralt med det, det närmaste jag kom var Symbian Series 60, gärna på en mobil i E60-serien med riktigt tangentbord, men synkningen mot dator var sådär och jag saknade flera funktioner. Jag höll fast vid min gamla Palm orimligt länge medan jag övervägde alternativen, men jag fick min sambo att gå över till Nokia och Symbian Series 60.
Vid det här laget såg min önskelista ut ungefär så här: Mobil med qwerty-tangentbord och svenska tecken. Möjlighet att synka kalender, att göralistor och anteckningar mot dator (eller, som det så småningom blev, molnet), webbläsare med radbrytning så att man kunde läsa även icke mobilanpassade webbsidor utan att panorera runt och bra kamera. Iphone hade vid denna tid kass kamera, var hårt knuten till Itunes, saknade tangentbord och hade inte textbrytning vid surf. Android hade däremot potential. Appar började dyka upp som löste mina behov, Googles molntjänster var en bra källa till att synka information mellan webb och mobil, och det fanns mobiler med tangentbord. Med HTC Desire Z, hösten 2010, tog jag steget och migrerade till Android, för att det löste mina behov.
Jag älskade tangentbordet, men blev aldrig en HTC-fanboy. Telefonen var buggig och seg, fick inte de uppdateringar den behövde, och föll i bitar lite för snabbt. När det började bli dags för en ersättare stod det klart att tangentbordsmobilerna, i synnerhet de försedda med svenska tecken, var på väg ut och jag skulle bli tvungen att välja bort den funktionen. Så jag gjorde ett för mig ovanligt mainstreamval och satsade på "bäst just nu", vilket var Samsung Galaxy S3.
Jag gillade den telefonen, men jag blev aldrig en Samsung-fanboy. Jag tyckte aldrig riktigt om Samsungs Touchwiz-gränssnitt, och telefonen blev segare och segare för varje systemuppdatering tills den knappt gick att använda längre. Det var dags för en ny, men under tiden hade skärmstorleken galopperat iväg. Jag ville ha en mobil smidig nog att använda med en hand, som inte skulle kännas seg som sirap om ett år, och som hade riktigt bra kamera. Här kom Sony till undsättning med sin Compact-serie som kombinerade prestanda och bra kamera med liten skärm. Precis vad jag hade väntat på! Min nästa mobil blev en Xperia Z3 Compact.
Jag tyckte mycket om den mobilen, för formatet och kameran, för att den var vattentät, men jag blev aldrig en Sony-fanboy. Telefonen tillbringade alldeles för mycket tid på mobilverkstaden med trasig skärm, spräckt baksida, icke-fungerande hörlursuttag med mera. Till slut, för drygt ett år sedan, tröttnade jag på att lappa och laga den.
Sedan dess har jag egentligen inte haft någon egen telefon. Efterföljarna Z5 Compact eller X Compact har på ett eller annat vis saknat något jag vill ha och även om jag nu är beredd att kompromissa med skärmstorleken gäller det de flesta andra mobiler också. Jag har blivit för kräsen, och eftersom jag jobbar på tidningen Mobil och kan hanka mig fram med lånade testexemplar (även om det är en plåga att konfigurera upp 100+ appar efter att man bytt telefon, hur mycket som än synkas över automatiskt från molnet) har det funkat att inte köpa en ny mobil.
Om jag blev tvungen att köpa en ny mobil i dag, vad skulle jag välja? En Oneplus 3T, kanske. Eller en Samsung Galaxy S7. Eller en Lenovo Moto Z. Eller en LG G6. Eller en Huawei P10. Om ett halvår kanske en Nokia. Jag bryr mig inte så mycket om vilket tillverkarnamn det står på mobilen, bara den fyller mina behov bäst.
