Annons

Mobilen och miljön del 3: Miljögifter

Granskning: Hur giftig är din mobil?

I den tredje delen av vår granskning av mobilen och dess miljöeffekter diskuterar vi vilka miljögifter och utsläpp som mobilen kan orsaka.

Publicerad Uppdaterad

Vi har i två artiklar diskuterat mobilens miljöpåverkan ur ett klimatperspektiv (hur mycket koldioxid som släpps ut vid tillverkning och användning) och resursutnyttjande (i vilken omfattning mobilen återvinns). I den här artikeln tittar vi närmare på hur giftig mobilen är, och om du som kund kan påverka detta med dina val.

Mobiltelefonen är en oerhört komplex produkt, och komplexa produkter innehåller i dag många olika material, en del av dem tyvärr ofta giftiga.

– Det går inte för en konsument att ta reda på vad en mobiltelefon innehåller eftersom det inte finns några krav på att det ska dokumenteras i produktionskedjan. Det är heller inte troligt att återförsäljaren har denna kunskap, eller ens producenten, på grund av de otroligt komplexa produktionskedjor vi har idag med underleverantörer i många olika länder, förklarar Emma Undeman, miljökemist på Östersjöcentrum på Stockholms Universitet. 

Vi har i två artiklar diskuterat mobilens miljöpåverkan ur ett klimatperspektiv (hur mycket koldioxid som släpps ut vid tillverkning och användning) och resursutnyttjande (i vilken omfattning mobilen återvinns). I den här artikeln tittar vi närmare på hur giftig mobilen är, och om du som kund kan påverka detta med dina val.

Mobiltelefonen är en oerhört komplex produkt, och komplexa produkter innehåller i dag många olika material, en del av dem tyvärr ofta giftiga.

– Det går inte för en konsument att ta reda på vad en mobiltelefon innehåller eftersom det inte finns några krav på att det ska dokumenteras i produktionskedjan. Det är heller inte troligt att återförsäljaren har denna kunskap, eller ens producenten, på grund av de otroligt komplexa produktionskedjor vi har idag med underleverantörer i många olika länder, förklarar Emma Undeman, miljökemist på Östersjöcentrum på Stockholms Universitet. 

EU:s lagstiftning mot skadliga kemikalier är ambitiös, med bland annat förbud mot bly i lödningar sedan många år tillbaka, men den innehåller många luckor.

– Det finns lagstiftning om att en konsument ska kunna få reda på om en vara innehåller något av de ämnen som EU bedömt som särskilt bekymmersamma, SVHC. Informationen ska lämnas om substansen finns i en mängd på mer än 0,1 procent i varan, inom 45 dagar. Alltså, det är inte förbjudet att sälja varor med dessa ämnen på kandidatlistan, men om kunden frågar om ett visst ämne finns måste försäljaren berätta om det inom 45 dagar. Producenten av varan måste dock informera återförsäljaren om att särskilt bekymmersamma-ämnen finns i varorna utan att först bli tillfrågad, berättar Emma Undeman. 

– EU:s arbete med att identifiera särskilt bekymmersamma ämnen har gått långsamt, det är en ganska kort lista (ca 200 ämnen) om man jämför med antalet ämnen som finns på marknaden, fortsätter hon. 

Detta gör att listan kan göras lång över ämnen som inte är uttryckligen förbjudna men som misstänks vara skadliga och som miljöorganisationer anser borde vara otillåtna.

I en policy brief från Östersjöcentrum argumenterar Eva Undeman och hennes kollegor för att det på EU-nivå borde finnas krav på innehållsförteckning över vilka ämnen som används i elektronik, på samma sätt som det gör för livsmedel. I dag anses dessa ämnen oftast vara företagshemligheter. Förutom att det gör det svårt för konsumenten att bedöma innehållet blir det också svårare att återvinna material. Om produkten innehåller okända kemikalier måste den hanteras som miljöfarligt avfall.

Det är alltså svårt att säga säkert vilka giftiga ämnen som kan finnas i en mobiltelefon, men det går ändå att se några områden där mobiler kan vara problematiska.

Svårnedbrytbara halogener

Halogener är en grupp grundämnen i det periodiska systemet med liknande egenskaper, där framför allt fluor, klor och brom används i kemiska föreningar. Ni har säkert hört talas om bromerade flamskyddsmedel som gör att produkter mindre lätt börjar brinna. Kanske har ni också hört talas om PFC, perfluorkolväten som används som vattenavstötande ytbeläggning i friluftsplagg. PVC (som inte är samma sak som PFC) står för polyvinylklorid, och plasten innehåller klor.

Halogener är kraftigt kemiskt reaktiva och det går därför att skapa en lång rad föreningar med olika egenskaper. I de flesta fall är tyvärr dessa ämnen även i varierande grad giftiga. 

– Halogener kopplade till organiska föreningar gör dem svårnedbrytbara och fettlösliga, vilket gör att de ansamlas i näringskedjan. Flera av dem, även om man inte kan generalisera, har grava hälsoeffekter, såsom hormonstörning, säger Andreas Prevodnik på Naturskyddsföreningen.

Vinylkloriden i PVC är cancerframkallande, och såväl bromerade flamskyddsmedel som PFC:er bryts ner mycket långsamt i naturen och kan numera påvisas överallt i världen trots att de inte existerar i naturligt tillstånd. Det finns en lång rad varianter av dessa ämnen. De som är bäst studerade har visat sig vara skadliga på en rad sätt, såsom att störa reproduktionen och orsaka fosterskador eller att de är giftiga för vattenlevande organismer. Dessa ämnen är ofta inte totalförbjudna, men EU har satt tak för hur stora mängder de får förekomma i.

Andra ämnen är inte lika väl studerade, och det är därför fritt fram att använda dem, trots att de är snarlika andra giftiga ämnen och de därför rimligen är lika giftiga. En del forskare och politiker vill att man inom EU ska kunna klassa hela grupper av ämnen om man vet att flera av ämnena i gruppen är farliga.

I vilken utsträckning dessa ämnen används i mobiltelefoner är inget tillverkarna är särskilt intresserade av att berätta för oss, åtminstone inte förrän de lyckats eliminera de giftiga kemikalierna.

Ett exempel är telefonens ytbeläggning. Dyrare mobiltelefoner är ofta vattentäta, och andra marknadsförs med en vattenavstötande ytbeläggning som ska göra telefonen okänslig för regn och svett. Du kanske också har lagt märke till att fingeravtryck inte fastnar lika lätt på mobilskärmen som på annat glas, åtminstone inte när den är ny.

Ofta ytbehandlas mobilen med ett tunt lager vatten- och fettavstötande nanopartiklar, kanske bara ett par atomer tjockt. Fram tills för ett par år sedan var det närmast självskrivet att denna typ av beläggning görs med PFC, men en stark opinionsbildning bland annat riktad mot textilbranschen har gjort att alternativa ämnen som inte är klorbaserade har tagits fram. 

P2i är leverantör av vattenavstötande ytbeläggningar åt bland andra Motorola och Samsung. I januari i år presenterade man en ny ytbeläggning som är halogenfri och kan användas för att skapa IP-klassning av produkter. Det är naturligtvis en positiv utveckling, men samtidigt kan man av detta dra slutsatsen att de tidigare använt PFC eller andra halogenbaserade ytbeläggningar på Samsungs och Motorolas mobiltelefoner.

P2i är ett brittiskt företag som följer EU:s kemikalielagar, men det är som sagt långt ifrån säkert att EU:s lagar är tillräckligt hårda för att skydda miljön mot farliga ämnen. Däremot kan man konstatera att den mängd kemikalier som går åt att täcka en mobiltelefon med ett ultratunt nanoskikt är mycket litet. Vi vet inte hur mycket som dessutom släpps ut vid tillverkningen, men det är rimligt att anta att klädindustrin står för en betydligt större del av de totala utsläppen av PFC:er. Det går åt betydligt större mängder att vattenimpregnera ett klädesplagg samtidigt som utsläppen av ämnena vid tillverkning är ett dokumenterat problem. Är man bekymrad över PFC:ers påverkan på miljön och hur man som konsument kan påverka bör man alltså i första hand se till att välja kläder som inte använder dessa ämnen.

Även bromerade flamskyddsmedel används rutinmässigt för att behandla elektronik, och det finns ingen anledning att tro att mobiler skulle vara annorlunda. Litiumjonbatterier kan fatta eld spontant om de skadats eller åldrats, så brandrisken är påtaglig i en mobiltelefon och även små mängder flamskyddsmedel skyddar produkten väl. Samtidigt vet vi att bromerade flamskyddsmedel precis som PFC bryts ned dåligt i naturen, är giftiga, och ansamlas i kroppen. 

– Ytterligare ett problem är om telefonen när den inte används längre riskerar att exporteras till län​der där man inte har kontrollerad återvinning. Ofta bränner man upp produkten för att komma åt värdefulla metaller och sker det vid för låg temperatur kan de bromerade flamskyddsmedlen bilda nya föreningar som vi vet är giftiga. Dessa ämnen kan även bildas vid förbränning av PVC, berättar Andreas Prevodnik.

– Det finns regler för att man måste flamskydda elektronik. Reglerna är alltså inte att man ska använda en viss kemikalie, men att material inte ska antändas vid gnistor osv. Så på något sätt måste produkterna blir brandsäkra och det är lite av en målkonflikt, säger Emma Undeman.

Det förekommer i dag bättre alternativ till dessa ämnen och Apple har meddelat att deras produkter är fria från bromerade flamskyddsmedel. Samsung fick å sin sida 2018 kritik av organisationen Chemwatch för att man ligger efter branschen som helhet med att fasa ut farliga kemikalier. Om det gäller just mobiltelefoner framgår inte av Chemwatchs rapport, men i TV-apparater är Samsung ovilliga att ta bort bromerade flammskyddsmedel. Chemwatch är inte bara ute efter att kritisera företag utan har även en lista över fungerande ersättningsämnen som är giftfria, bland annat för många bromerade flamskyddsmedel.

Så länge dessa ämnen finns kvar i mobilen gör de förstås ingen skada. De är dessutom relativt lätta att destruera vid till exempel avfallsförbränning vilket är ytterligare ett skäl att lämna in en uttjänt mobil för återvinning så inte ämnena kommer ut i naturen. Däremot förekommer det troligen ett läckage av ämnena under mobilens livslängd. Skärmens fett- och vattenavstötande lager nöts bort och fingeravtryck börjar fastna på skärmen på ett tydligare sätt när du använt mobilen en tid.

Plaster en stor del av telefonen

Det är lite lättare att spåra vilka plaster som används i en mobiltelefon och dess tillbehör, eftersom de ofta är relativt stora komponenter. Valet av plastmaterial styrs ofta av vilken kombination av hållbarhet och flexibilitet man vill ha. Dessutom tillsätter man ofta kemikalier för att få önskade egenskaper för plasterna. Tidigare var till exempel PVC-plast populärt som hölje till laddsladdar, eftersom det är segt och böjligt. Men som vi tidigare nämnt innehåller det också giftigt klor, och dessutom tillsätter man giftiga ftalater för att behålla plastens mjukhet. I dag har de flesta stora tillverkare varit duktiga med att fasa ut PVC ur mobiltillbehören, men köper man en billig laddare på Wish ska man inte vara lika säker på att den är PVC-fri.

För mobiler med plastbaksida, och för många mobilskal, är polykarbonat det vanligaste och populäraste materialet. Polykarbonat är väldigt rep- och stöttåligt vilket gör det lämpligt för ytterhöljen, men det innehåller också kemikalien Bisfenol A.

Bisfenol A är ett hormonstörande ämne som kan skada reproduktionen. Till skillnad från halogener ansamlas det dock inte i kroppens fettvävnader utan försvinner av sig själv med tiden. Det innebär att det främst är farligt vid kontinuerlig exponering i högre doser.

Produkter som visat sig avge större mängder Bisfenol A är bland annat kassakvitton och plastbeläggningen på insidan av konservburkar i metall. I Sverige har man förbjudit användningen av kemikalien i nappflaskor.

Det är inte undersökt hur mycket Bisfenol A ett mobilskal avger, men rimligen är det mycket mindre än vad kassakvitton och plast i direkt kontakt med mat avger.

Metaller reglerade längre tid

Giftiga metaller är de ämnen som är lättast att reglera och kontrollera. EU:s miljölagstiftning har länge ställt krav på de viktigaste, bly och kvicksilver, bland annat genom blyfri lödning av kontakter. Även vanlig koppar som används i kretskorten är faktiskt giftigt för havslevande organismer.

Till skillnad från andra kemikalier är det lättare att detektera metaller och därmed kontrollera att produkter som säljs inom EU uppfyller kraven. Köper man direkt av företag utanför EU sker det däremot få eller inga sådana kontroller.

– Om du privatimporterar direkt från utom-EU-länder finns ingen importör med ansvar att ha koll på kemikalieinnehåll. Regler för vilka kemikalier som är tillåtna varierar mellan länder, och kraven och kontrollen är mycket olika i olika länder, säger Emma Undeman.  

Det nordiska tillsynsprojektet om e-handel har utfört en stickprovskontroll. Då kontrollerades ifall 361 produkter, bland annat elektronik, från 161 företag inom och utanför EU uppfyllde EU:s kemikalieregler. Resultaten visar att 78 procent av produkterna som köpts direkt från företag utanför EU har brister. Motsvarande siffra för produkter som köpts från företag inom EU är 32 procent. Förekomst av bly i lödningar var den vanligaste bristen för elektronik.

Även metaller som inte är skadliga i sig kan vara skadliga för miljön i samband med gruvbrytningen. Här sammanflätas rena miljöaspekter med andra etiska aspekter, där det mest kända problemet för just mobiltelefoner är så kallade konfliktmineraler. Kobolt används i mobilers (och elbilars) batterier. Det är milt giftigt men är framför allt ett miljöproblem för att det bryts i dåligt kontrollerade gruvor. Demokratiska Republiken Kongo är den största leverantören av kobolt. Landet är ett av världens mest krigshärjade, och krigsherrarna utnyttjar gruvorna och de som arbetar där för att finansiera sin verksamhet. Även tenn som används vid lödning och tantal som används i kondensatorer bryts i Kongo.

Anledningen till att vi använder oss av så suspekta källor till dessa metaller är att det finns ett begränsat antal brytbara fyndigheter, och i vissa fall finns en genuin risk att metallen kan ta slut. Lösningen på både problem vid brytningen och brist på metallen är återvinning. Metall är relativt enkelt att återvinna ur en produkt, och som vi såg i förra artikeln har vi i Sverige en rätt väl utbyggd infrastruktur för att utvinna metall ur elektronikskrot.

Vad säger tillverkarna och kan man lita på det?

Apple har rätt hög svansföring när det gäller farliga ämnen i sina produkter. I sin miljörapport för Iphone 11 uppger Apple att telefonen är fri från kvicksilver PVC, bromerade flamskyddsmedel och ftalater. Vibratorenheten, som står för 25 procent av de sällsynta jordartsmetallerna i mobilen är gjord av 100 procent återvunna sällsynta jordartsmetaller. Man kräver också att leverantörerna av tenn, tantal, wolfram, guld och kobolt till telefonerna deltar i kontroller från tredje part vad gäller miljö- och humanitära villkor vid produktionen. Liknande siffror hittar du i miljörapporten för Apples senaste mellanprismobil, Iphone SE (2020).

Siffrorna är selektiva och man får läsa mellan raderna för att se vad som saknas (PFC:er nämns till exempel inte), men Apples ambitioner är mer än bara grönstämpling för syns skull, här finns åtgärder som gör verklig skillnad, och man sätter siffrorna i sammanhang som gör att de blir begripliga och kan verifieras.

Samsung gör betydligt mer generella utfästelser om att vara miljövänliga, med stora ord men få konkreta datapunkter och en allmän förbindelse att man följer kemikalielagstiftningen. På deras webbsida finns information om bland annat återvunnen plast i Galaxy S10, men ingenting om Galaxy S20. Det betyder inte nödvändigtvis att företaget inte har ambitioner på miljöområdet, men de är i så fall svåra att bedöma och kontrollera.

Huawei har en sida med miljödeklarationer för olika mobilmodeller som påminner om Apples information. Den nya P40-serien finns dock inte på denna sida ännu. För P30 uppger man att man utöver att följa kemikalielagstiftningen även tagit bort bromerade flamskyddsmedel, PVC-plast och ftalater. Ambitionsnivån är inte lika hög som Apples.

En tillverkare vi väntar oss mer av än andra när det gäller miljö är Fairphone. Deras fokus är visserligen rättvisare produktionsvillkor, men det brukar gå hand i hand med miljöfrågor.

– I Fairphone 3 har vi satt begränsningar för miljöfarliga substanser som ofta går längre än lagstiftningen. Vi tillät till exempel ingen PVC, och det finns inget kvicksilver i lysdioderna bakom skärmen. Förutom kemikalierna i mobilen har vi även tittat på produktionsledet och vi är medlemmar i Clean Electronics Production Network, som strävar efter att arbetare i produktionen inte ska utsättas för hälsofarliga kemikalier. Det finns inte många plaster som är tillräckligt stöttåliga för att fungera i mobilskal, och vi har valt att använda polykarbonat. Hälften av plasten i skalet är återvunnen plast, säger Lora Haspels på Fairphone.

För många andra tillverkare, som Sony (som en gång i tiden hade hög miljöprofil med Greenheart-programmet) och Oneplus, är det svårt att över huvud taget hitta information.

Ett problem är att det är så många mellanhänder mellan till exempel gruvbrytningen och den färdiga produkten, och det kan vara svårt för tillverkare att garantera kvalitén på underleverantörerna hela vägen, även om man skulle vilja. Det märks bland annat när organisationer som övervakar mänskliga rättigheter rapporterat att Apples etiska regler inte alltid följs i de fabriker som tillverkar deras telefoner. 2019 fanns Apple tillsammans med Google och Microsoft i en stämningsansökan som internationella människorättsaktivister driver å 14 föräldrar och barns från Demokraktiska Republiken Kongos vägnar. De är anhöriga till personer som dött eller skadats allvarligt i koboltgruvor som producerar åt dessa företag.

– Det bästa vore om det fanns en tredjepartscertifiering för kontroll av giftiga ämnen, för då skulle oberoende företag kontrollera produkterna. Men jag tycker att Apple ska ha en eloge för att man försöker få kontroll över produktionskedjan, och de är dessutom ett så stort företag att de faktiskt kan påverka strukturerna, säger Andreas Prevodnik.

Vad kan du göra som konsument?

Det är inte så enkelt att utöva sin konsumentmakt genom att välja det minst giftiga alternativet när du köper mobil. Fairphone och Apple har tydligast miljöprofil bland tillverkarna, men att välja dem kan mycket väl stå i konkurrens med andra viktiga val, som vilket system man är inkörd på, hur viktigt det är med bra kamera, hur stor telefonen får vara med mera. Om man upplever att man gjort ett nerköp av miljöskäl blir det lätt en större uppoffring för dig med liten effekt på det allmänna.

Tillverkaren är skyldig att uppge vilka av de ämnen som är med på EUs särskilda lista som finns i deras produkter om du frågar dem. Kemikalieappen är en app som hjälper dig att ställa denna fråga (se sid 67).

Det enskilt viktigaste du kan göra är förstås att förhindra att de giftiga ämnen som kan finnas i mobilen hamnar i naturen, och att metallerna i mobilen återvinns. Det gör du genom att lämna in din gamla mobil när du skaffar en ny (eller åtminstone när du bedömer att den inte längre tjänar sitt syfte som reservmobil i byrålådan). Det kan du göra antingen på en återvinningsstation (inte den lokala förpackningsinsamlingen) eller genom att lämna in den i en mobilbutik. Ofta får du rabatt på en ny mobil om du lämnar in en äldre i en telebutik.

Du kan också engagera dig i kampanjer, antingen de som andra har startat, eller starta egna. Den här typen av kampanj är oftast effektivast om den riktar sig mot ett enskilt ämne i enskilt sammanhang, till exempel PFC:er i ytbeläggningar på mobilen. 

Några termer och förkortningar

Bisfenol A: Ett ämne som förekommer i vissa plaster, till exempel polykarbonat. Ämnet är hormonstörande, men ansamlas inte i kroppen över tid.

Bromerade flamskyddsmedel: En serie ämnen som alla innehåller brom. De är väldigt bra på att förhindra brandutveckling, men de bryts ner långsamt i naturen och tas upp i kroppen.

Ftalater: En familj kemiska ämnen som används som mjukgörare av plaster. De anses vara hormonstörande och cancerframkallande.

Halogener: Framför allt grundämnena Fluor, Klor, Brom och jod. De binds lätt till andra ämnen, och kan därför användas i kemiska föreningar, men de flesta av dem tros vara skadliga.

PFC: Perfluorkolväten. En familj kemiska föreningar innehållande klormolekyler som har vatten och fettavstötande egenskaper. Det finns många varianter beroende på molekylernas konstruktion. De bryts ner extremt långsamt i naturen och tas upp i kroppen.

PVC: Polyvinylklorid. En plastsort som var väldigt vanlig förr men som man nu försöker fasa ut. Den är skadlig dels för att det bildas giftig klorgas när plasten brinner, dels för att den innehåller skadliga lösningsmedel för att hålla den mjuk. 

SVHC: Substances of very high concern. EU:s lista över skadliga kemikalier som måste redovisas.

Mobil plus

  • Obegränsad tillgång till alla artiklar på mobil.se
  • Fördjupande reportage, tips, skolor och initierade analyser
  • Avsluta när du vill

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Eller vill du bara låsa upp och läsa den här artikeln?