https://www.mobil.se/nyheter/mobilen-milj-bov-eller-milj-hj-lte
280372
Nyheter

Mobilen: Miljöbov eller miljöhjälte?

Är mobiltelefonen ännu en elektronisk pryl som drar onödig energi och innehåller giftiga kemikalier? Eller kan den hjälpa oss att spara stora mängder energi och minska utsläppen? Mobil har gått på djupet i frågan.

Känner du att du vill leva ett liv där du gör så litet skada möjligt på naturen och miljön? Eller är du bara allmänt intresserad och vill undvika de värsta miljöbovarna. I så fall kanske du har funderat litet på mobiltelefonens miljöpåverkan. Kanske har du hört någon larmrapport om giftiga ämnen i mobiltelefoner, eller metaller som utvinns under miljövidriga omständigheter. Kanske till och med något om att mobilnäten drar stora mängder el. Men det är svårt att få fram en helhetsbild.

Vi har försökt att gå systematiskt till väga för att få fram en sådan helhetsbild. Och för att göra det tydligare har vi delat upp mobiltelefonens liv i tre delar.

Den första är tillverkningen av mobiltelefonen. Här kan mobilen påverka miljön dels i form av energi- och materialåtgång vid tillverkningen, dels att tillverkningen av telefonen eller dess delar görs på ett sätt som är skadligt för miljön.

Den andra delen av telefonens liv är själva användandet. Här är det egentligen bara en fråga som är intressant, och det är om mobiltelefonen får oss att göra av med mer eller mindre energi än vad vi annars skulle ha gjort.

Den sista delen av mobilens liv handlar om när den slutat fungera och blir till skrot. I bästa fall återvinns den och dess material kan användas till nya telefoner, i värsta fall hamnar mobiltelefonen i naturen där den läcker gifter.

TILLVERKNINGEN:

Mobiltelefonen är till sin natur liten, och jämfört med andra prylar som tv-apparater, datorer, kylskåp med mera får man i positiv bemärkelse litet för pengarna. Det innebär att mobiltelefonen per definition är resurssnål att tillverka. Detta förstärks av att marknaden för mobiler är kraftigt konkurrensutsatt, det finns inte så stora möjligheter att vara slösaktig i produktionen.

Däremot kan de material som används vid tillverkning av mobiltelefoner vara skadliga för miljön. Historiskt sett har elektronikprodukter av denna typ innehållit många giftiga ämnen. PVC-plaster som bildar giftiga dioxiner vid förbränning, nickel-kadmiumbatterier och kvicksilver.

Det har dock blivit bättre på senare år. En orsak är regleringar. EU förbjuder till exempel kvicksilver och vissa bromerade flamskyddsmedel i elektronik som ska säljas i Europa, och tillverkare över hela världen följer reglerna för att det är enklare än att tillverka olika produkter för olika marknader.

Greenpeace gör varje kvartal en rankning av hur miljövänliga världens stora tillverkare av konsumentelektronik är. Mobiltillverkarna hamnar i regel rätt högt i rankningen, där dock inget av företagen får toppbetyg.

Ur produktionssynpunkt tittar Greenpeace främst på användandet av PVC-plast och bromerade flamskyddsmedel av alla sorter, inte bara dem som EU förbjudit, men också om företaget har någon policy för att eliminera ytterligare kemikalier som kan vara giftiga.

På dessa punkter ligger Sony Ericsson främst, men mobiltillverkarna över lag får höga betyg av Greenpeace för deras arbete med att eliminera giftiga kemikalier. De som inte redan slutat med PVC-plast och bromerade flamskyddsmedel håller på att byta ut de produkter som fortfarande har det, och räknar med att vara klar med det de närmaste åren. Man identifierar också aktivt andra giftiga kemikalier och sätter upp tidsplaner för att ta bort dem.

Mobiltillverkarna är alltså bättre än många andra branscher på att undvika giftiga ämnen i produktionen, men det finns också ämnen som i sig är ofarliga men som utvinns under miljöfarliga förhållanden. Detta gäller framför allt metaller, där leverantörskedjorna har många led och tillverkarna säger sig ha litet inflytande över var råvarorna kommer ifrån.

Organisationen Swedwatch har till uppgift att hålla ett öga på hur svensk konsumtion och svenska företag påverkar omvärlden. I höstas presenterade man en rapport där man visade hur metallen kobolt, som används i batterierna till bland annat mobiltelefoner, bryts under miljö- och människovidriga förhållanden. Tidigare har det även rapporterats hur tantal som används i kondensatorer i elektronik bryts illegalt och miljöfarligt i Kongo.

Mobiltillverkarna friskriver sig gärna från ansvaret för vad deras underleverantörers underleverantörer gör, men på Swedwatch anser man att företagen som kunder har stora möjligheter att påverka. Som konsument kan man visa att man bryr sig, genom att ställa frågor om metallutvinningen till tillverkare och återförsäljare.

Användning

Vi klagar ofta på batteritiden i våra mobiltelefoner, men jämfört med den mesta andra batteridrivna teknik vi använder får man säga att mobiltelefonerna är mycket energisnåla. Vi beslöt oss för att ta reda på exakt hur energisnåla. Detta genom att jämföra energiåtgången vid en vanlig syssla som kan göras både i mobilen och på datorn. Så här gjorde vi:

Vi valde Sony Ericsson K660, som fick duellera med en HP Compaq nx7400. Vi beslöt att jämföra surfande i mobilen med surfande på dator. Det jämförelsetal vi ville ha fram var hur många watt datorn och mobilen drog vid surfande.

För att mäta datorns effekt använde vi en energimätare som vi satte på strömuttaget. Datorns effekt varierade mellan 30 och 50 watt under surfandet, och genomsnittet låg på drygt 38 W. För mobiltelefonen var siffran knepigare att få fram. K660 har ett batteri på 950 mAh, vilket med batteriets genomsnittsspänning blir drygt 3,42 wattimmar. Vi surfade med mobilen från fulladdat batteri tills den stängde av sig på grund av tomt batteri, och det tog drygt fyra och en halv timme. Det ger en genomsnittseffekt vid surfning på 0,76 watt.

Men vi ville också ta med i beräkningen att mobilen är ett litet mindre praktiskt redskap att surfa med än en dator. Den lilla skärmen borde göra att det går långsammare att läsa det som står på sidorna. Därför mätte vi den tid det tog att läsa tio artiklar på Mobils webbsida i mobilen och på datorn.

Skillnaden var mindre än vi trott, de artiklar som tog 7 minuter och 20 sekunder att läsa på dator tog 8 minuter och 20 sekunder på mobilen. Visst, vi kanske har bra syn och är snabba att läsa på skärmen, och det finns en mängd andra felkällor i metoden, men ta en titt på wattalen så förstår ni att felmarginalerna blir oväsentliga.

Det går alltså åt mer än 40 gånger så mycket energi att surfa med en bärbar dator som att surfa med mobilen. Om du bara skulle läsa hälften så snabbt på mobilskärmen är energiåtgången fortfarande försumbar för mobiltelefonen jämfört med datorn.

Och detta förhållande gäller i princip för alla tänkbara sysslor du kan göra i mobilen eller på datorn. Läsa din e-post, Skypa, lyssna på musik, titta på film… När det handlar om energiåtgång vinner mobilen solklart, det är inte ens någon tävlan.

Och det är värt att säga att 38 W är i sig en mycket låg siffra för en dator. En stationär dator med tjockskärm kan lätt dra 150 W, har den plattskärm drar den kanske 100 W. Det finns helt enkelt rejäla energibesparingar att hämta på att använda mobiltelefonen mer och datorn mindre.

Så när det kommer till energiförbrukning kan mobiltelefonen vara en riktig miljöhjälte, men hur är det med mobilnäten? Ingenting är ju vunnet om det skulle visa sig att de mobila basstationerna drog mycket mer energi än en fast bredbandsuppkoppling.

Ja uppgifter om att det går åt ett kärnkraftverk vara att driva mobilnäten är kraftigt överdrivna, men visst drar nätet en hel del. Ericsson gör uppskattningen att två tredjedelar av energiåtgången i hela mobilnätet står basstationerna för. Den dåliga nyheten är att dessa är, eller åtminstone har varit, väldigt ineffektiva utnyttjare av energi. Den goda nyheten är att de blir ständigt bättre.

En annan uppgift som förekommer är att 3G drar väldigt mycket mer el än GSM. Det var sant för första generationens utrustning, men dagens utrustning är energisnålare för 3G än GSM. Lägg därtill att en 3G-basstation kan hantera betydligt fler samtal än en GSM-station, och 3G vinner lätt över GSM ur miljöperspektiv.

Som sifferexempel anger Nokia Siemens Networks att en typisk GSM-basstation drog 800 W 2007, medan en 3G-basstation drog 300 W. I år har man lanserat en 3 sektors 3G-basstation som drar 430 W, och målet är att vara nere i 300 W år 2010.

Det finns även mycket att vinna med bättre byggteknik. Ett av Ericssons favoritkoncept är att sätta själva basstationen uppe vid antennen i radiomasten. I dag placerar man basstationen i ett skåp vid foten av radiomasten, och i högeffektskablarna som går upp till antennerna tappar man uppemot hälften av energin i ren värmeförlust. Samtidigt går det åt mycket energi att kyla basstationen, något som vinden skulle ta hand om om den satt uppe i masten.

Ett annat område man kan spara energi på är antalet enheter. Oftast bygger man näten utifrån maximalt trafikbehov, men om man låter hälften av mottagarna gå ner i strömsparläge vid lågtrafik kan man spara mycket energi. På dessa och andra sätt tror både Ericsson och Nokia Siemens Networks att man kan fortsätta att minska mobilnätens energibehov framöver.

En som anser att hela denna diskussion är inne på fel spår är Dennis Pamlin på WWF.

- Under lång tid har man fokuserat på informationsteknikens egen miljöpåverkan. Och visst, IT släpper ut kanske 2 % av världens koldioxidutsläpp. Men IT har också möjligheten att hjälpa till att minska övriga 98 % av utsläppen. Det absolut viktigaste är hur IT används.

Dennis Pamlin, WWF.

Dennis Pamlin tror att mobil teknik har en nyckelroll här. Främst genom att den förändrar synen på arbetsplatsen. Om man alltid har tillgång till sin information oavsett var man befinner sig försvinner behovet av att ha en fast arbetsplats.

- Folk tror att man sparar för att man åker mindre bil, men den stora besparingen är att man inte behöver bygga kontor som sedan ska värmas upp hela tiden, ha belysning hela tiden, någon som städar där hela tiden. Husbeståndet är världens största energislukare, anser Dennis Pamlin.

- Samtidigt slår det hål på myten att klimatomställningen innebär ett tråkigare liv. Om man sitter i parken och jobbar två dagar i veckan får man ett behagligare liv OCH räddar planeten samtidigt. Det går att få den kombinationen att gå ihop.

Återvinning

Så en dag dör mobiltelefonen. Vad gör man av den då? Och vad händer sedan? Vi beslöt oss för att ta reda på det.

Inom EU gäller WEEE-direktivet för elektronikskrot. Enligt detta är tillverkarna skyldiga att se till att elektronikutrustning återsamlas och återvinns när den slängs. Kostnaden för det tar tillverkarna ut som en del av priset när du köper mobiltelefonen. I Sverige är det organisationen El-Kretsen som administrerar återvinningen av elektronikskrot, och de flesta elektronikföretag som säljer i Sverige är medlemmar.

Först och främst ska mobiltelefonen lämnas in på en kommunal återvinningscentral, där den sorteras som elavfall. Många butiker tar även emot uttjänta mobiler och ser till att den återvinns själva, men berätta det inte för myndigheterna. Enligt gällande regler klassas nämligen en trasig mobil som farligt avfall, och det måste man ha särskilt tillstånd för att mellanlagra.

- Regler är regler, även om de inte alltid är så praktiska. Vi har jobbat mycket för att luckra upp detta, och bland annat för batterier håller man på att lätta på reglerna för att kunna få fler insamlingsställen, berättar Jessica Christensen på Avfall Sverige.

Hur som helst, den ena eller den andra vägen hamnar mobiltelefonen tillsammans med annat elektronikskrot. Det skickas sedan vidare till en så kallad förbehandlare, som sorterar skrotet efter typ och skickar det vidare för återvinning.

En sådan förbehandlare är Sims Recycling Solutions i Katrineholm. Jesper Nyberg på Sims berättar hur det går till.

- För mobiltelefoner är den största delen av vikten batteriet. Det avlägsnas och sorteras separat. Har mobilen metallskal avlägsnas även det hos oss, för återvinning. Större displayer måste också avlägsnas.

Jesper Nyberg berättar att resten av produkten upparbetas mekaniskt, det vill säga skärs sönder i mindre bitar. Materialet separeras efter magnetism och densitet, och skickas till Bolidens kopparsmälta. För det är metallerna man vill åt här.

Mobilerna maks ner på Sims Recycling Solutions.

- Kommunikationsgränssnittet innehåller metaller som koppar, guld, silver och palladium som har höga värden i förhållanden till vikten.

Vi fortsätter till Boliden, dit de söndermalda mobiltelefonerna anländer sorterade tillsammans med annat elektronikskrot. Hans Henriksson på Boliden berättar:

- Oftast anländer materialet i lastbil eller container om 5 till 15 ton material. Vi tar prover på materialet, dels för att det är en kommersiell vara för oss, vi betalar utifrån analysen, inte fastpris. Dels för att se att inget oönskat följer med.

Sedan smälts materialet ned i en så kallad kaldo-process, som Boliden uppfunnit just för återvinning av elektronikskrot. Plasten brinner upp och bidrar en smula till energiåtgången för processen. Ut kommer en smälta av metaller som separeras efter metall enligt samma process som gruvmalm.

- Det finns ganska mycket glasfiber och kisel i materialet. Det bildar slagg tillsammans med järn. Det säljer vi sedan som dränerings- och isoleringsmaterial. Glasfiberstrukturen gör att andra metaller som följer med inte lakas ur.

Enligt Hans Henriksson klarar man av att fånga upp i stort sett alla miljögifter i processen. Tennet hamnar i slaggen, kvicksilver hamnar i ett filterstopp och läggs på deponi. Dioxinutsläppen ligger på 0,01 - 0,02 g per år, och flamskyddsmedlen förstörs i processen och slutar som saltvatten.

Slutprodukten: ädelmetaller från bland annat mobiler tvinns i Boliden.

Ädelmetaller och slagg är alltså vad mobiltelefonen blir till under återvinningen. Det borde gå att göra mer. Jesper Nyberg på Sims håller med. I synnerhet plasten borde gå att återvinna.

- Det är komplext, för det är väldigt många typer av plaster som används. Troligen är det ett designval, man vill ha olika finish och yta på modellerna. Det vore enklare om allt var t ex polystyren. Jag har talat med mobilproducenterna om detta flera gånger.

- Men återvinningsbranschen är ganska ny, och jag tror att man kommer kunna återvinna plast även från en så liten produkt som en mobiltelefon. För att kunna få bra återvinning måste man kunna separera plasten i olika sorter. I dag klarar plaståtervinningsanläggningar att separera polystyren, polypropen med mera, fortsätter han.

Även batterierna kan återvinnas bättre. I dag skickas de till Sakab i kumla som destruerar dem. Moderna batterier innehåller inga stora mängder gifter, men litiumet i dem borde gå att återvinna. EU direktivet för återvinning av elektronik säger att 80 procent av vikten ska återvinnas.

- Mobiltelefoner kommer att sammanräknas med annan telekomutrustning, så de klarar direktivet, men för enskilda telefoner är det mycket svårt att uppnå den återvinningsgraden, tror Jesper Nyberg.

Fast det största problemet med återvinningen av mobiltelefoner är att det inte sker. Enligt statistik från El-kretsen var det bara 4,5 procent av mängden sålda mobiltelefoner som gick till återvinning år 2007. Denna siffra mäts i viktprocent, och egentligen borde man jämföra med antalet sålda telefoner för ett par år sedan, då det är dessa som börjar gå sönder nu. Å ena sidan säljs fler telefoner nu, å andra sidan har de blivit lättare. Felmarginalen slår alltså åt båda hållen, men hur man än räknar är det mycket få telefoner som återvinns.

Vad som händer med resten vet ingen. Det troliga är att de inte slängs i hushållssoporna, utan blir kvar i en byrålåda, kanske fungerar de fortfarande hjälpligt och man tänker sig ha dem i reserv ifall ens ordinarie mobil går sönder.

Så länge de ligger i en byrålåda gör de uttjänta mobilerna strängt taget ingen skada för miljön, men de gör heller ingen nytta, och i stället för att använda återvunnet guld, silver och palladium blir man tvungen att gräva upp nytt för att göra nya mobiltelefoner.

Biståndsorganisationen Plan vill ändra på det, och samtidigt erbjuda en alternativ återvinningsväg som dels genererar litet biståndspengar, dels skapar en betydligt effektivare återvinning. Därför har man dragit igång projektet Mobilkomposten. Hos ett stort antal mobilåterförsäljare har man ställt insamlingstunnor för uttjänta mobiltelefoner. Målet är att samla in 250 000 mobiler på 6 månader.

Dessa telefoner säljs sedan vidare till ett engelskt företag som heter Greencyc. Detta företag går igenom samtliga telefoner för att se vilka som kan repareras och säljas begagnade, här eller i utvecklingsländer. Övriga ser man om man kan återanvända komponenter ur, resterande blir skrot.

- Greencyc säger att bara någon procent av telefonerna hamnar i skrotkategorin. Företaget lämnar noggrann redovisning så att vi kan spåra vad som hänt varenda en av de telefoner vi samlat in. Sånt är jätteviktigt för en biståndsorganisation som Plan, förklarar Linda Ölund, projektledare för Mobilkomposten.

Återanvänt är i regel alltid bättre än återvunnet. Att en mobiltelefon fortsätts användas är skonsammare för miljön än att den smälts ned till slagg och ädelmetaller. Fast inte utan reservation.

- Om telefonerna skickas till något land där man inte har någon återvinning blir de nästan ett större avfallsproblem än om man återvinner dem här i Sverige, påpekar Jessica Christianssen på Avfall Sverige.

Och liksom kretsloppet går sitt varv är vi nu tillbaka där vi började, i Greenpeaces granskning av elektronikföretagen. För utanför EU baseras eventuell insamling för återvinning av mobiltelefoner i stor utsträckning på frivilliga åtgärder från tillverkarna. Och här får tillverkarna betydligt mer blandat betyg än på tillverkningssidan.

De flesta tillverkare skickar med information om vad man ska göra med mobilen när den tjänat ut, men siffror för antalet insamlade telefoner förekommer endast sporadiskt från mobiltillverkarna. Nokia får dessutom straffpoäng av Greenpeace för att man vid stickprovskontroller i flera länder kunnat konstatera att företaget inte följer sin egen policy för insamling av telefoner.

Troligen är man ännu mindre benägen att slänga gamla telefoner i utvecklingsländer än här, men det mest sannolika är ändå att mobilskrotet utgör ett betydligt större miljöproblem i andra delar av världen än vad det gör i Europa.