PFC:er, eller fluorkarboner, är en grupp kemikalier bestående av organiska molekyler där fluoratomer är en av beståndsdelarna. Gruppen upptäcktes av en slump på 1940-talet och kom snabbt till användning tack vare sina unika egenskaper. Ämnet är både vatten- och fettavstötande och extremt beständigt. Det första användningsområdet blev teflonstekpannan, men det användes även i brandsläckare (där ämnet PFAS kanske är bekant), smink och friluftskläder som är vattentäta men ändå andas, såsom Gore-Tex.

Den där extrema beständigheten skulle visa sig vara en större nackdel än fördel. För PFC:er är giftiga. De är hormonstörande ämnen som stör reproduktionen, det vill säga det orsakar missfall och infertilitet hos djur och människor. Ämnena misstänks även kunna orsaka cancer. Och såvitt vi sett bryts ämnena över huvud taget inte ner i naturen. All PFC vi någonsin skapat finns kvar, i ständigt ökande mängd. Man hittar ämnet i isbjörnar på Nordpolen, och i ökande mängd hos oss människor.

Dags att dra i nödbromsen kan man tycka, men som vanligt när det gäller att välja mellan livet på jordens långsiktiga överlevnad och lite bekvämare friluftskläder har vi människor svårt att bestämma oss. 

På EU-nivå arbetar man nu i alla fall med ett förslag på totalförbud för PFAS, en av de mer dokumenterat elakartade grupperna av PFC:er, men när förslaget gått på remiss möts det av försök att vattna ur det från bland annat elektronikindustrin.

Ja, PFAS finns i mobiltelefoner.

Mobiltillverkarna hävdar att produkten skulle försämras om man tog bort giftet och först och främst tycker jag att det belyser hur fruktansvärt dåliga mobiltillverkarna är på att redovisa vad de stoppar i sina produkter. Konsumentmakt förutsätter ju att vi har information som ger möjlighet att välja, men om det finns mobiler med eller utan PFAS är det i varje fall inget tillverkarna låter oss få veta.

Det är över huvud taget oklart vad PFAS används till i mobilerna. En rimlig gissning är att det är en del av vattenskyddet men isåfall på marginalen. En mobil blir vattentät genom ett tättslutande hölje som skyddar de vitala delarna, inte genom att man sprejar vattenavstötande kemikalier över den. Högtalarmembranen skulle kunna vara ytbehandlade för att göra dem vattenavstötande. I värsta fall är det en del av den ytbeläggning som appliceras på mobilens skärm för att den inte ska dra åt sig fingeravtryck lika lätt. Det ytskiktet är borta efter några månaders användning och fickskav och då är de kemikalier som använts huvudsakligen i omlopp i naturen eller din kropp. 

Det är inte första gången mobilerna figurerar i miljögiftsammanhang. Bromerade flammskyddsmedel är en grupp ämnen som liknar PFC:er men med bromatomer i stället för fluor. Här ligger debatten om nyttan och riskerna 15-20 år före den för PFC:er, och inom EU är bromerade flamskyddsmedel i stort sett förbjudna i tillverkningen, men importerade produkter kan innehålla dem. När Greenpeace för tio år sedan granskade elektronikbranschen riktade man bland annat fokus på mobiltillverkare som fortsatte att använda bromerade flamskyddsmedel. 

Apple har, för den som letar, en kemikaliepolicy där man anger vilka kemikalier som man använder men inte specifikt i vilka produkter. Av den framgår att företaget inte använder bromerade flammskyddsmedel. För ett flertal PFC:er har man bara gränsvärden för hur mycket som får finnas. Detta för företaget som helhet alltså, vad Iphone innehåller går inte att utläsa.

När det gäller utomhuskläder finns det idag gott om PFC-fria alternativ. Vissa, som Gore-Tex stretar emot och hävdar att alternativmaterialen inte är lika bra. Det kanske är sant, men det kanske inte är det viktigaste. Oavsett så har konsumenten goda möjligheter att göra val baserat på vilka kemikalier som använts i plaggen.

För mobiltelefoner är den informationen i princip obefintlig. Om inte EU eller andra myndigheter klarar av att skydda oss från miljögifter måste vi börja kräva att tillverkarna redovisar vad de stoppar i sina mobiltelefoner.