När det finska företaget HMD Global återupplivade varumärket Nokia för mobiltelefoner gjorde man det med telefoner med en ren Androidversion. Säljargumentet var kvalitetskänsla och lång supporttid. Kvalitetskänslan har väl egentligen aldrig varit bättre än på andra tillverkares mobiler i samma klass, och företagets akilleshäl är att man har haft svårt att hitta något som får en att vilja ha just en Nokiamobil. I synnerhet som man också haft svårt att leverera samma värde för pengarna som flera av konkurrenterna.
Hård konkurrens
Extra tydligt blir detta i det allra billigaste prissegmentet. HMD Global kallar Nokia 2.3 för en mobil för runt tusenlappen, men med moms och svag växelkurs för kronan blir priset snarare 1400 kronor. I den prisklassen hittar vi även telefoner från bland andra Motorola och Xiaomi.
HMD har kämpat en smula med namnen på sina Nokiatelefoner, att ha ett nummer som representerar vilken prisklass telefonen har fungerar exakt tills det är dags att lansera nästa generation mobiler. Det system man har nu med decimalpunkt ska visa vilken generation man är inne på, fast det fanns aldrig någon Nokia 2, så Nokia 2.3 är den tredje generationens Nokia 2 och den första generationen hette Nokia 2.1. Inte för att telefonerna har något gemensamt mer än priset. Värre är att jag omöjligt kan hålla isär den från Nokia 3.2 som också säljs just nu.
Nokia 2.3 är en avsevärt mycket större och tyngre mobil än vad Nokia 2.2 var. Tyngden beror inte så mycket på premiummaterial, skärmen omges av ett enkelt plastskal, som att man satt i ett större batteri än vanligt i telefonen.
Batteritiden är en av de tveklösa styrkorna för Nokia 2.3. Vi får över tio timmars skärmtid i vårt videotest, något som vi annars bara brukar få i mobiler med mer strömsnål Oled-teknik i skärmen. Det är sällan jag behöver ladda Nokia 2.3, vilket är bra, eftersom risken är att jag då inte har någon gammal micro usb-sladd som telefonen kräver tillgänglig.
Man märker direkt att det är en budgetmobil när man slår på skärmen. Inte för att den är lågupplöst, utan för att den skiftar mycket i färg och ljusstyrka när jag vinklar den. Dessutom är den maximala ljusstyrkan rätt klen. Det är i alla fall en skärm som täcker telefonens framsida väl, med bara en liten droppformad sensorpanel i topp och en bredare kant i botten.
Nuförtiden är det sällan jag stör mig på att en mobiltelefon är långsam, men för Nokia 2.3 gör jag ett undantag. Det handlar inte så mycket om att telefonen visar de sämsta resultat vi sett på länge i prestandatest som att nästan allt du gör är förknippat med ett par sekunders fördröjning. Att använda ansiktsupplåsning kan till exempel ta upp till sju sekunder (telefonen saknar fingeravtrycksläsare), och även att starta kameraappen kan ta fem sekunder. Ibland ger telefonen upp halvvägs och kameraappen kraschar i stället.
Även när jag använder appar är till exempel skrollning seg och hackar ibland, särskilt vid webbsurfning. Å andra sidan är det rätt problemfritt att till exempel titta på film, lyssna på musik, läsa e-böcker eller ringa. I det sistnämnda fallet efter att du väntat ett par sekunder på att telefonappen ska öppnas och sifferknapparna ska komma fram. Samtalsljudet är bra, och även vibratorfeedbacken när man skriver text är behaglig, något som jag annars är van vid att behöva stänga av på billigare mobiler. Känslan är att prestandan, om det nu är arbetsminne eller beräkningskraft, med nöd och näppe räcker till för att telefonen ska kämpa sig igenom de uppgifter jag slänger på den, och vissa appar, som Googles alternativa hemskärmsapp Morph, vägrar den rätt och slätt.
Även när det gäller kameror brukar nuförtiden budgetmobiler klara sig hyggligt, men inte Nokia 2.3. Utomhus får jag bilder som håller acceptabel kvalitet, även om färgåtergivningen ofta blir väldigt grådaskig. Inomhus däremot räcker inte vanlig lampbelysning till för att kameran ska kunna leverera skarpa bilder.
Nokia 2.3 är Android One-certifierad, vilket innebär dels att det inte finns några som helst tillverkarspecifika appar eller funktioner, bara Googles rena systemversion, dels att HMD Global garanterar telefonen uppdateringar. Två stora systemuppdateringar och tre års säkerhetsuppdateringar utlovas. Det är naturligtvis en kostnad för HMD Global att tillhandahålla den servicen som sätter sig på prislappen och gör telefonen ett par hundringar dyrare än konkurrenternas mobiler. Om man anser att det är värt det är upp till var och en att bedöma. Det händer inte så mycket mellan androidversionerna nu, men säkerhetsuppdateringar kan vara värdefulla om du jobbar med något där du riskerar att bli hackad, annars kanske inte så mycket. Däremot känns det lite snålt att telefonen levereras med Android 9. En av de två utlovade systemuppdateringarna är alltså till Android 10, som redan varit ute i drygt ett halvår.
Android 9 har som standard två virtuella styrknappar i stället för tre, ett slags mellanting mellan sveplist som på Iphone och det gamla treknappssystemet som förmodligen inte gör någon glad, i synnerhet som Google själva ersatt dem med riktig sveplist i Android 10. Trots att styrningen alltså redan är avskaffad kan du inte växla till alternativ styrning utan du tvingas vänja dig vid den här lösningen, som kräver två svep för att komma till applådan. Åtminstone tills telefonen får Android 10.
Gillar du att använda röststyrning i stället för att skriva och klicka dig fram i telefonen kommer du att gilla att du har en särskild knapp för Googleassistenten på sidan. Den kan du använda även när telefonens skärm är låst, men i praktiken måste du låsa upp telefonen först för att aktivera de flesta funktioner. Kom ihåg, telefonen är inte snabb. Om du börjar prata direkt efter att du tryckt på knappen är risken att den inte hinner uppfatta de första orden.
Hade Nokia 2.3 verkligen kostat runt tusenlappen i Sverige hade jag kanske haft lättare att respektera att det är en telefon som får kämpa för att utföra grundläggande uppgifter, men för det pris den verkligen säljs har andra tillverkare lyckats betydligt bättre. De garanterade uppdateringarna räcker inte för att kompensera detta.
Å andra sidan
Erik Mörner: När jag först läst Elias sågning och sedan själv testar telefonen blir jag nästan lite positivt överraskad vid ett första intryck, men det dröjer inte länge innan jag stämmer in i klagokören. Den undermåliga skärmen kan man möjligen leva med, men telefonen är så plågsamt långsam att jag ständigt undrar om den ens reagerat på det tryck jag gjort.
Frågor & Svar
Kan jag ha både minneskort och två SIM-kort samtidigt i mobilen? Ja, telefonen har tre kortplatser.
Vilka tillbehör följer med? En långsam 5 wattsladdare och laddsladd, inget headset eller skyddande skal.
Ska skärmen verkligen var så här mörk? Den automatiska ljusinställningen på skärmen är rätt ogin. Prova att slå av den och välj ljusstyrka manuellt.
Ett alternativ:
Motorolas Moto E6 Play och Moto E6 Plus finns i ett antal varianter som också har en väldigt ren Androidversion och är bättre på att lösa uppgiften. Men de är inte garanterade uppdateringar.
Testbild
Kameran är inte helt hopplös, men man kan inte räkna med att få ett så bra resultat som här
