Om jag bara vore mindre

Sony Ericsson Xperia Play i test

Sony Ericsson tar ett djärvt steg där nästan ingen har vandrat tidigare. Och med tanke på Sonys Playstation-erfarenhet finns alla förutsättningar för att det ska bli en succé, eller?

Publicerad Uppdaterad

De flesta minns väl Nokia N-gage, den finska mobiltillverkarens försök att kombinera en mobiltelefon med en bärbar spelkonsol. Det slutade med att det såg ut som om man hade ett elefantöra när man ringde  och spelade spel som inte kunde konkurrera med Nintendo Game Boy Advance. Trots en uppföljare, med både för och nackdelar, lyckades Nokia aldrig ens komma i närheten av företagets japanska nemesis. Förra året förpassades varumärket N-gage till historien. Med Xperia Play ska nu Sony Ericsson försöka att inte hamna i samma fallgropar.

Med rundade kanter och en aningen överviktig uppsyn påminner Plays formspråk en del om Xperia Neo. Skillnaden blir dock uppenbar så fort man skjuter upp skärmen och blottar den Playstation-inspirerade spelkontrollen. Upplägget känns igen från de flesta moderna spelkonsoller. Man har ”vanliga”  styrknappar till vänster, ”triangel”, ”fyrkant”, ”cirkel” och ”x”-knapp till höger. Emellan dem sitter två pekskärmsplattor som ska simulera de analoga styrspakarna och längst ner hittar man de klassiska ”select”- och ”start”-knapparna samt en menyknapp. På mobilens framkant finner man ”L” och ”R” som man kommer åt med pekfingrarna. Alla som någonsin har använt en gamepad eller en bärbar spelkonsol bör genast känna sig som hemma.

För få anpassade spel

När jag börjar testa Xperia Play finns det bara ett fåtal spel att tillgå. Men under dagarna som följer ramlar det in fler och fler i en stadig ström. Att ladda ner spel direkt till mobilen fungerar alldeles utmärkt. Spelen redovisas i en skrollista med ikoner och namn. Om man till exempel vill inhandla ett spel från spelföretaget Gameloft klickar man bara på ikonen och skickas automatiskt vidare till företagets webbsida. Efter att man har skapat ett konto laddas spelet ner och installeras ungefär på samma sätt som om man hade köpt det på Market (vilket det självklart även går att göra i Play eftersom det är en Android-mobil).

En annan rolig detalj är att man får tillgång till gamla Playstation-klassiker. Vid recensionstillfället fanns bara Crash Bandicoot tillgängligt  men utöver ett Bruce Lee-spel är det faktiskt det jag tycker är roligast. 

Det första man upptäcker när man börjar spela är vilken stor skillnad det blir när man använder traditionella gamepad-knappar istället för att fippla omkring med virtuella direkt på mobilskärmen. Kontrollen blir överlägset  mycket bättre samtidigt som man slipper dölja delar av skärmen med fingrarna.

Tyvärr verkar inte speltillverkarna ha hunnit anpassa sig till de nya möjligheterna. De flesta spel som finns tillgängliga är samma versioner som finns till andra Android-mobiler. Det innebär att även om spelen kan styras från de fysiska knapparna så ligger de grafiska motsvarigheterna kvar på skärmen och stör. Dessutom kräver vissa spel att man även använder skärmen. Förhoppningsvis kommer speltillverkarna att anpassa fler spel för just de unika egenskaper Xperia Play besitter, i dagsläget (kring lansering) känns det tunt på den fronten.

Plattorna som ska simulera de analoga styrspakarna fungerar inte alls speciellt bra. De är svårt att få någon känsla för hur mycket man ”drar” i dem. I Splinter Cell kan den ena av dem användas för att kontrollera kameran men det är bara något som fungerar i teorin. I praktiken hoppar kameran omkring som en epileptisk kanin och det är helt omöjligt att få sikten att peka dit man vill. I slutändan överger man konceptet och istället använder pekskärmen för att styra kameran vilket resulterar i att en stor del av poängen med Play går förlorad. 

Ett annat problem jag har är storleken på hela apparaten. Den ser inte direkt liten ut men när man fäller ut den och greppar den i ”spelläge” finner jag plötsligt att mina fingrar är för långa för att hamna rätt på ”kant”-knapparna. Även knapparna som sitter på huvudsidan känns för små. Dessutom är skärmen, som för vanligt mobilanvändande är tillräckligt stor, för liten för att göra många av spelen rättvisa.

Det går att ringa också 

Hur är Play som en mobiltelefon? Ja, inte så pjåkig faktiskt. Kameran är, trots att den bara är 5 megapixel,  riktigt trevlig. Färgåtergivningen är helt okej och den hanterar både mörka och ljusa partier i bilder på ett bra sätt.

Samtalsljudet är också riktigt trevligt, så länge man håller högtalaren på rätt ställe över örat. Flyttar man en aning för mycket på mobilen så hör man plötsligt nästan ingenting. De externa högtalarna är dock som de brukar vara på mobiltelefoner, basfattiga och diskantstarka. Det är verkligen rekommenderat att använda hörlurar för musik, spel och film. 

Gränssnittet är till viss del Sony Ericssons egna som ligger  ovanpå Android-systemet. Här återfinns den smarta Timescape-lösningen som på ett enkelt sätt låter en ha koll på ens sociala medier-liv. En annan bra sak är att man kan använda mobilen som en mediaserver. Det finns också en främre vga-kamera som gör det möjligt att använda videochat, men jag saknar en hdmi-utgång, även om jag förstår att den kanske hade varit svår att få plats med utan att mobilen hade blivit överdrivet knubbig.

Skärmen är skön, responsiv och har bra färgåtergivning. Hela systemet känns väldigt snabb och telefonen är enkel att komma igång med. Däremot är de fysiska knapparna för ”tillbaka”, ”hem”, ”meny” och ”sök” väldigt små och motsträviga. Detsamma gäller volymreglaget. Vissa av knapparna som används till spelandet känns å andra sidan för fladdriga vilket även hela skjutmekaniken också ger intryck av.

I dagsläget har jag ärligt talat svårt att spå Xperia Plays framtid. Den yngre generationen, med mindre fingrar än vad jag har, uppskattar kanske den konsolrelaterade spelupplevelsen som mobilen försöker erbjuda. Vissa äldre kanske kommer att gå loss på nostalgin kring att spela sina gamla Playstation 1 spel igen. Men för min del är lider Play en aning av det som jag var rädd för, den är ingen suverän portabel spelkonsol och den är ingen suverän telefon.

På plussidan är det mycket skönare att spela spel med riktiga knappar istället för på skärmen och telefonens allmänna egenskaper är, om än inte lysande, i alla fall bra. På minussidan hamnar främst min skepticism kring att det går att avnjuta avancerade spel på mobiltelefonens begränsade format. För faktum är att det inte behövs mer än en pekskärm för att spela Angry Birds, och Call of Duty eller Fifa 11 spelar man helst på en PC eller en ”fullkonsol”.  Personligen skulle jag hellre satsa på en Xperia Arc, som kostar lika mycket men är en bättre mobiltelefon, och spara ihop till en Playstation 3.

Frågor och svar

Går det att filma i hd?

Nej, till skillnad från Arc och Neo kan den tyvärr inte göra det.

Hur får jag in mina gamla Playstation 1-spel?

Det går inte att göra själv, däremot kan man ladda ner de som tillhandahålls av Sony Ericsson, men vid testtillfället fanns det bara ett. Annars får man använda tredjepartsemulatorer som PSX4Droid.

Har den »hot swap«?

Ja, både simkortet och minneskortet kan bytas ut medan mobilen är igång.

BATTERITID/TALTID

Tillverkaren uppger:

6 timmar 25 minuter

Batteriets taltid för oss:

9 timmar och 28 minuter

Kommentar: Jag förstår inte varför Sony Ericsson inte skryter mer med att batteriet räcker så här länge.

Alternativ

Egentligen bara numera avlivade N-gage. Iphone 4 är förmodligen det närmaste man kommer om man håller sig till mobiltelefoner.

Å andra sidan

Jonas Ryberg: Xperia Play är ett spännande försök från Sony Ericsson. Tyvärr hittar jag inget spel som är tillräckligt intressant eller unikt

för att motivera mig att bära runt en extra klumpig telefon i fickan varje dag.