Elias tycker
Krönika: Complexity Creep
Det brukar heta att Iphone är lättare att använda än Android. Det är dags att begrava det påståendet.
Det finns ett begrepp som heter Complexity Creep. Du har en produkt som kommer i nya utgåvor, det kan vara en kamera, ett spel, eller varför inte ett operativsystem. För varje ny version lägger man till någon funktion. Summan blir då lite större och lite mer komplicerad. För den som redan kör den föregående versionen blir en liten funktion till en knappt märkbar börda att lära in, men för en som kommer utifrån blir ingångströskeln allt högre med allt som måste läras in. Detta är ofta inte uppenbart för de som är inne i systemet.
När de första Iphone kom hade operativsystemet i mobilen med rätta rykte om sig att vara lättanvänt, lättare till och med än många icke-smartphones. Och inte bara för att man styrde med fingret, utan också för att systemet faktiskt var rätt sparsmakat på funktioner. Minns att man till en början inte ens kunde installera appar.
Android hade från början mer av Open Source-projektkaraktär av typen “ha överseende med att det finns funktioner som är under arbete och fortfarande inte riktigt fungerar som de ska”. Inte minst användargränssnittet tog sin tid att hitta sin slutform. I botten på en HTC Desire hittar du till exempel fyra knappar och en optisk joystick.
Sedan dess har systemen utan tvivel närmat sig varandra. Bägge har fått ett otal nya funktioner allteftersom tekniken har ställt nya krav, men där man i Android i och med version 5 städade upp en hel del i systemet har Ios, som nu är inne på version 9.2, hela tiden fått nya funktioner som mest har känts som om de staplats på varandra. Med version 7 av systemet gjorde man en estetisk storstädning, men funktionellt blev systemet snarast mer svårtillgängligt, för i det nya utseendet försvann all systematik i hur tryckbara knappar visades. Ibland är det ett textfält utan minsta indikation på att det är en knapp, ibland en symbol. Det finns numera en lång rad svepgester du kan göra med varierande antal fingrar över skärmen som får oväntade saker att hända, och som systemet inte ger någon ledtråd om i förväg. För en nykomling är det minst sagt förvirrande.
Inte för att vi har så många nykomlingar här, Sverige är ett Iphoneland där enligt vissa uppgifter mer än hälften av operatörernas kunder har Iphone, och de flesta av dem sedan många år tillbaka. För stamkunderna, som varit med sedan Ios 6 och tidigare, är det här inga problem, det är inte ens något man ser, många håller i stället fast vid påståendet att Ios är enklare än Android. Enklare att komma igång med, trots att man numera måste gå igenom en nästan identisk kedja av inloggningar till olika tjänster på de bägge systemen när man kommer igång.
Det är två funktioner i Ios som tillkommit nyligen som föranleder den här krönikan. Det ena är 3D Touch, funktionen som gör att nya saker händer om du trycker hårdare på skärmen. För det första adderar det ett helt nytt lager av interaktion, tidigare kunde du trycka, trycka och hålla in eller dubbeltrycka, nu finns ett fjärde sätt att trycka. För det andra finns det ingen som helst självklarhet i vad som ska hända om du trycker hårt på en ikon på skärmen. Det blir trial and error som gäller.
För det andra är det bakåtfunktionen. Android har haft en bakåtknapp på mobilen sedan systemets begynnelse, men på Ios är man mån om att upprätthålla illusionen av enkelhet med en enda knapp, så i stället har man lagt in en textknapp överst till vänster på skärmen som låter dig gå tillbaka till föregående app. Inget fel på funktionen i sig, men utförandet gör det bara desperat tydligt att Ios behöver en bakåt-knapp.
För det är dags att släppa prestigen och erkänna att Ios och Android har blivit väldigt lika varandra med tiden. Uppfattar du det ena systemet som lättare än det andra är det bara för att du är van.
