Analysföretaget Canalys släppte i veckan siffror för mobilförsäljningen i Europa för tredje kvartalet 2023. Siffrorna visar att andelen mobiltelefoner som räknas som toppmodeller var 40 procent av försäljningen, vilket är mer än någonsin tidigare. Det kan jämföras med 36 procent för motsvarande kvartal både 2021 och 2022, och 33 procent fjärde kvartalet 2020. Detta trots att det rådde recession i många europeiska länder och inflationen gör att vi får mindre pengar över till lyx. Hur går det ihop?

En första slutsats kan verka nästan trivial. Canalys definierar toppmodeller som mobiler för över 800 dollar. Om inflationen gör allting dyrare så blir per definition fler mobiler toppmodeller eftersom deras priser når upp till Canalys fastställda gräns för toppmodeller.

Tittar man närmare på det resonemanget upptäcker man dock att det inte håller. I det här prissegmentet stod nämligen Apple för 77 procent av försäljningen och Samsung för 16 procent, medan övriga tillverkare delar på bara 7 procent totalt. Det var länge sedan en Iphone (förutom Iphone SE) kostade under 800 dollar, och detsamma gäller Samsungs toppmodeller. Antalet modeller som säljs i prisklassen som så att säga kvalat upp från en lägre prisklass är alltså mycket litet. Däremot stämmer säkert det resonemanget för budgetmobiler som minskar. De definieras som mobiler för under 200 dollar, och när inflationen pressar upp priserna blir utbudet av dem allt mindre. Sista kvartalet 2023 stod dessa mobiler för 19 procent av antalet sålda mobiler, en minskning med fyra procent jämfört med samma kvartal året innan.

Att Iphone står för så stor del av de sålda mobilerna är i sig en förklaring till att toppmodeller dominerar så. Vill du ha en Iphone har du inte så mycket alternativ annat än att köpa en toppmodell. Du kunde gå över till Android, men inlåsningseffekten är stor.

Dock finns det finns ju inget tydligt skifte mot billigare mobiler i Androidvärlden heller, trots att det här är mycket lättare att växla ner till en lägre prisklass. Är mobilköparna irrationella som fortsätter att köpa dyrt när det finns billigare och de har mindre pengar?

Inte nödvändigtvis. För en mobils kostnad handlar ju inte bara om hur mycket du betalar här och nu, utan även över tid. Och ju längre mobilen kan användas innan det är dags att köpa en ny, desto lägre är årskostnaden för mobilen. Dessutom tror jag de flesta tycker att det är bökigt att byta mobil, och man kanske är bekymrad över resursslöseriet i att hela tiden köpa nya prylar, så längre livslängd för mobilen har också ett värde för användaren även om just det inte mäts i pengar.

Här tror jag att de flesta uppfattar det som att om de köper en dyrare mobil så kommer den också att hålla längre. Det intrycket förstärks av att tillverkarna oftast lovar betydligt fler systemuppdateringar till sina dyra modeller än till de billigare. Men det är fortfarande inte helt rationellt. För även om du fick ut, säg, två eller tre års längre livslängd ur en mobil för 12 000 kronor än en för 3000 kronor så motsvarar ju det inte på något sätt att du betalar fyra gånger så mycket för den. Min erfarenhet av vänner och anhöriga som valt billigare mobiler visar också att de kan hålla nog så länge.

Om tillverkarna utlovade lika många systemuppdateringar till sina billiga mobiler som till de dyrare så skulle kanske användarnas bild av dem förskjutas, men det finns inte så stort incitament för det från tillverkarnas sida. Systemuppdateringar innebär ur tillverkarnas synvinkel en kostnad på en produkt du redan fått all betalning du kommer att få för. Här kan EU:s planer med lagstiftade krav på längre uppdateringstid spela roll. Tills dess kommer folk, när det är dags att byta ut mobilen, fortsätta att välja det säkra före det osäkra och ta den dyra mobilen.