Namnet Matepad Pro antyder att man vill konkurrera med Samsungs Tab S6/S7 och Apple Ipad Pro, men prislappen ligger närmare vanliga Ipad och Ipad Air. Oavsett känns plattan oväntat billig i designen, med anonym ram och baksida i plast. Utanför Sverige säljs den dock med baksida i fuskläder i andra färger. Huaweis förra surfplatta i motsvarande klass, Mediapad M5, kändes lyxigare, och var tunnare, men Matepad Pro är lättare.
Framsidan utmärker sig i alla fall för ovanligt smala ramar runt skärmen för en surfplatta. Här finns precis tillräckligt med utrymme för att plattan inte ska vara jobbig att hålla i. Ljudet, med fyra högtalare placerade runt om plattan, känns också lyxigt och är utmärkt för filmtittande.
Som tillbehör finns skal med inbyggt tangentbord, och pekpenna. På så vis känns plattan komplett, och det enda som är lite av en besvikelse är batteritiden, som inte kommer upp i sex timmars videostreaming med full ljusstyrka på skärmen.
Annons
Ingen appbutik från Google
Annons
Huawei har bannlysts av amerikanska myndigheter, vilket innebär att de inte får samarbeta med Google. De kan fortfarande göra Androidmobiler via open source-versionen av Android, men då saknas Googles tjänster. Mest förstås appbutiken Play Store, men också till exempel Gmail och Google Maps. Huawei går på högvarv för att utveckla sina egna alternativ och lösningar på app-problemet, och möjligheterna ändras från månad till månad, men konstant är att du måste jobba dig runt att Googles tjänster saknas.
Men en surfplatta används på annat vis än en mobil, och de appar du saknar mest i Huawei P40 kanske inte nödvändigtvis är lika saknade i surfplattan Matepad Pro?
Jag beslöt mig helt enkelt för att bilda mig en ordentlig uppfattning genom att gå igenom alla de cirka 120 appar jag använder för att se de olika alternativ som står till buds.
Jag började i Huaweis egen appbutik Appgallery. Här hittade jag nästan inga av de appar jag använder. För en del finns likvärdiga alternativ, för andra får jag en länk till att ladda ner dem från webben i appbutiken, och ytterligare andra öppnar en mobil webbsida för tjänsten.
Huawei har dock fler verktyg att erbjuda. Dels finns appen Petal Search, som hjälper dig att hitta så kallade apk-filer, det vill säga de installationsfiler som behövs för appen utanför Play Store. En stor del av alla appar går att hitta på detta vis.
Ännu mer effektivt givet att du har förutsättningarna är appen Phone Clone, som låter dig kopiera innehållet från en annan Android-mobil, inklusive installerade appar. Är denna andra mobil inte en Huawei-mobil av nyare modell är det ju bara att installera appen där först och sedan föra över den så är saken biff. Phone Clone är egentligen gjort för att flytta över innehållet när du skaffar en ny mobil, så det är lite pilligt att bara installera enstaka nya appar den vägen, men det går. För att flytta över rubb och stubb från en annan enhet är det däremot riktigt smidigt. Är du däremot Iphone-anv��ndare erbjuder Phone Clone ingen lösning på problemet, men Petal Search kan i stor utsträckning täcka upp för det.
Framför allt med hjälp av Phone Clone får jag i alla fall över nästan alla appar jag använder, inklusive till exempel bankappar, Netflix och Spotify. En del appar fungerar däremot inte som de ska, och det går att se ett tydligt mönster i vad som fungerar och inte fungerar.
Först och främst förstås Googles appar. De får du inte över oavsett vilken av metoderna ovan du än använder. Det har funnits kryphål för att få Googles tjänster i Huawei-enheter, men de brukar stängas så fort de upptäcks.
För det andra rör det sig framför allt om två Google-funktioner som många appar anropar, och det är dels kartorna, dels spelfunktionen Play Spel. Appar som är beroende av navigation eller att spel sparas mellan enheter fungerar alltså ofta bara delvis eller inte alls.
Som exempel kan man ta reseappar för kollektivtrafik. Ibland är ju appen huvudsättet att köpa en engångsbiljett. Typiskt för kollektivtrafikapparna är att funktionerna för att köpa biljett faktiskt fungerar, men om du försöker söka resväg får du oftast ett felmeddelande.
Just bussbiljetter är ju ett typexempel på en funktion man gärna vill ha i mobilen men som inte känns lika viktig i surfplattan. Med spel är det snarare tvärtom, det är just i plattan man vill ha dem, för att spelupplevelsen blir bättre med stor skärm. De spel som använder Google Play Spel går oftast igång trots ett felmeddelande, men du ska inte räkna med att dina pågående spel sparas ordentligt. Sammantaget känns just frånvaron av populära spel i Huaweis App Gallery och att de inte heller går att föra över med Phone Clone som ett av plattans största handikapp.
Det andra man använder surfplattor mest till är kanske att titta på rörlig bild, och avsaknaden av Youtube känns förstås. För Googles tjänster återstår alternativet att öppna dem i plattans webbläsare. Det fungerar riktigt bra med Youtube, och jag kan till och med hjälpligt använda anteckningstjänsten Keep och musiktjänsten Youtube Music, men inte lika smidigt som med tillhörande app. Andra videotjänster som tidigare nämnda Netflix fungerar oftast med andra sätt att installera appen.
Uppfinningsrik
Systemet är som sagt Android 10, och förutom att Huawei kämpar med att fylla hålet efter Googles tjänster gör man inga större förändringar av hur systemet fungerar. Du känner alltså igen dig med samma navigeringsknappar eller svepgester, samma statusfält i toppen, samma inställningar och så vidare.
Det betyder inte att Huawei saknar ambitioner för systemet. Tvärt om är detta det mest ambitiösa försök att hitta mervärde för surfplatta utöver att saker bara visas större på större skärm. Här finns inte mindre än fyra olika sätt att få innehåll på skärmen i flera fönster, och ett par av dem är bättre än något tidigare försök jag sett. Tyvärr når man av olika skäl inte riktigt ända fram i användarupplevelse, och att det är fyra helt olika sätt är förstås något av ett problem i sig.
Om vi börjar med den “vanligaste” av funktionerna, delad skärm, så fungerar den ungefär som på andra Androidenheter. Det vill säga du får skärmen delad mellan två appar, med en gränslinje mellan dem som du kan flytta, och det är rätt bökigt att få till vilka två appar som ska dela skärm. Om du dessutom behöver mata in text så täcker skärmtangentbordet så mycket att det inte blir användbart med två fönster. Har du däremot tangentbordslocket fungerar det så klart bättre.
Desto intressantare är möjligheten att öppna appar i flytande fönster. Det gör man från flervalsmenyn där en ikon tydligt visar vilka appar som stödjer funktionen, ja över huvud taget känns det lättare och mer logiskt att använda denna funktion än den vanliga skärmdelningsfunktionen.
Att fönstret dessutom har den ungefärliga storleken av en vanlig mobilskärm är riktigt smart. Det finns ju inga appar som har problem med att visas i det formatet. Tyvärr verkar inte alla appar tänka på det. Många appar skalar därför inte ordentligt i fönstret, och texten blir antingen för stor eller för liten.
App Multiplier heter ett tredje sätt att dela skärmen och det är faktiskt riktigt klurigt. Den funktionen måste du in i inställningarna för att slå på, per app. Varför inte ha det på samma ställe som de flytande fönstren?
Appstödet för denna funktion är i dagsläget skralt, och mest förvånande är att Huaweis egna appar inte stödjer den. Jag hittar i alla fall ett par appar som använder den så jag kan få ett smakprov på hur det kan fungera i framtiden om fler appar stöds.
Med App Multiplier visas appen som vanligt när du har plattan i stående läge, men när du vänder till liggande delas fönstret upp i två stående versioner av samma app. Om du klickar på en länk till vänster öppnas den till exempel i fönstret till höger och du är kvar på huvudsidan till vänster. Man förstår att det kräver en del av apputvecklaren att använda bägge fönstren på ett logiskt sätt, och vid ett tillfälle hänger sig appen jag testar av att ett av fönstren innehåller en cookieförfrågan från en webbsajt som inte ryms i bild.
Gemensamt för dessa tre metoder är att de alla fungerar rätt dåligt med Androids funktion för att gå bakåt i systemet, oavsett om du använder svepgest från skärmsidan eller menyrad i botten. För vilket fönster är det man ska stega bakåt i? På en dator löser man det med att ett av fönstren åt gången räknas som aktivt, men någon sådan distinktion finns inte här. Med en app i ett fönster kan du ibland stega bakåt genom att svepa uppåt i fönstret, men det är förstås helt olikt hur resten av systemet fungerar.
Mobilen på plattan
Det finns ett slags fjärde funktion för att ha fler fönster på plattan, och där har man faktiskt löst det där med menyknappar. Det handlar om det som kallar multi screen collaboration, som går ut på att du har din mobils skärm i ett fönster på surfplattan. Det här fungerar i dagsläget bara med ett fåtal Huawei-mobiler, som till exempel P40-serien. Du ska kunna koppla upp dig med Bluetooth, NFC eller QR-kod, men jag får bara NFC att funka. Plattan har inte inbyggt NFC, men i tangentbordstillbehöret finns det en NFC-krets. Mitt uppkopplingsstrul löses säkert med uppdaterad programvara.
Väl hopkopplad får du verkligen mobilens skärm som ett fönster på plattan, dessutom med egna menyknappar i botten. Du kan styra skärmen både från mobilen och plattan, med visst lagg.
Vad jag ska ha denna funktion till är en annan fråga. Alla appar jag har på mobilen kan jag ju ha på plattan. Det tydligaste användningsområdet är väl att svara på SMS med hjälp av tangentbordstillbehöret, men det kanske finns andra klockrena tillämpningar jag inte tänkt på.
Men det som är slående är hur lika men samtidigt olika fönstren blir när du har delad skärm och det tidigare nämnda appfönstret. Bägge blir ungefär lika stora fönster, men mobilskärmen är mer lättnavigerad och appar skalar förstås bättre när de visas som de visas på mobilens skärm. Man kan säga att multi screen collaboration ser ut och fungerar som jag tycker att appfönster egentligen borde fungera.
Det finns alltså mycket potential och flera lysande idéer i hur man bättre kan utnyttja den stora skärmen här, men resultatet skulle bli bättre om de team som utvecklat de olika funktionerna slog sig samman och tog det bästa från varje och gjorde dem mer lika varandra.
För att sammanfatta är Huawei Matepad en riktigt bra surfplatta om du vill titta på film eller surfa på webben. Då är avsaknaden av Googles appbutik bara en mindre olägenhet. Ska det spelas spel på den är det mer problematiskt, och man kan definitivt inte räkna med att allt man vill ha finns och fungerar. Huaweis egenutvecklade funktioner är intressanta och lovande, men åtminstone inte i dag tillräckligt för att man ska fatta köpbeslut bara utifrån det.
Å andra sidan
Erik Mörner: Beroende på vad du söker i en surfplatta ska du ju prioritera olika saker. Huaweis platta är billigare än Apples Ipad Pro som jag nyligen testat, men det är också stor skillnad i kvalitetskänsla. Så stor att jag reagerar på Pro i Mediapad Pros namn. Tangentbordsskalet till Ipad Pro med bakgrundsbelysning, pekplatta och utmärkt styrning av systemet på det viset gör den överlägsen.
Frågor & svar:
Hur är tangentbordet? Det är ställbart i två lägen och har hygglig tryckkänsla i knapparna, men bakgrundsbelysning saknas.
Har den headsetuttag? Nej, men adapter följer med.
Finns det fingeravtrycksläsare? Nej. Det är ansiktsupplåsning eller kod som gäller för att låsa upp plattan.
Ett alternativ
Apples Ipad ligger i samma prisintervall och har bredare appstöd, men sämre högtalare för filmtittande.
Testbild
Det behövs inte mycket rörelse för att få oskärpa i bild även i bra ljus, och kameran gör sig väl bäst till att fota av dokument och liknande.
