Designmobilernas tid

Det är mycket designmobiler just nu. Sony Ericsson talar vitt och brett om hur de har inspirerats av de nordiska årstiderna och färgerna i sin design. Nokia gör telefoner i guld. LG har sin Shine, samtidigt som de anlitar Prada för att stänka litet glamour över sina lurar. Och Apple, som är det enda företag som lyckats sälja designdatorer, ska visst börja göra telefoner också.

Designtelefoner har det funnits länge, men de som satte igång den på allvar var Motorola med sin Razr, som blev en stor succé på ren design. Ironiskt nog har Motorola fastnat i sin egen framgångssaga, och de gör ständigt nya lurar med Razr-designen, trots att den värsta synd man kan begå i stilsammanhang är att se ut som förrförra året. Kanske är det därför Motorola tappar marknadsandelar?

Designmobilerna är naturligtvis ett bra sätt att få andra än tekniknördar att känna tillgivenhet till sin mobil. Så långt är det rätt tänkt. Jag känner folk som inte bryr sig ett dyft om teknik som älskar sina telefoner för att de tycker att de är snygga.

Å andra sidan känns det ibland som om tillverkarna använder designmobiler som ett sätt att trycka ut sitt överskott av gammalt inkråm. När hände det sist att man kände det minsta entusiasm över listan över funktioner i en designmobil? Det är nästan så att ordet "designmobil" blivit en varningssignal för förra årets mobil i nytt skal. Utom Motorola då förstås, med sina tekniskt avancerade mobiler i förra årets skal.

Jag tror att tillverkarna riskerar att döda mobildesignen genom att bara ge mediokra lurar snyggt skal, samtidigt som de ger ingenjörerna fria tyglar på de avancerade modellerna. Och varför ska man egentligen behöva välja mellan en snygg telefon och en N95a?