Test: Garmin Vivofit 2

Garmin Vivofit var aldrig någon skönhet bland stegräknare när den kom förra året, helt klart. Den vann mycket på sina motiverande egenskaper och på sin fina batteritid samtidigt som det fanns en display med i bilden för enklare överblick, men vacker var den definitivt inte. Där finns istället Vivosmart som faktiskt kan anses riktigt snygg, även om den skippar batteritiden från Vivofit.

Därför känns det lite konstigt att det är just mode och design som är fokus med Vivofit 2. Det har tillkommit tekniska trevligheter som stöd för pulsband om du skulle önska det samt en trevlig liten ljudsignal som ackompanjerar det otroligt motiverande röda bandet. Just bandet är en röd historia i toppen av skärmen som hela tiden växer när du sitter stilla och eftersom du hela tiden kan se det är det förvånansvärt motiverande för att gå upp och röra sig bara för att få ner det röda bandet. Ett glatt litet kvittrande är riktigt bra tillägg för den biten, pulsbandet känns å andra sidan inte helt och hållet nödvändigt. Annars är det rätt mycket samma band som förra året med en rätt bra stegräknare och i övrigt någorlunda basala funktioner samt den fenomenala batteritiden på närmare ett år.

Men så var det den där biten med design. Bandet har finslipats en aning från förra årets modell, men är på det stora hela identiskt. Det strömsnåla, men väldigt enkla skärmen är dock väldigt stor och inte speciellt estetiskt tilltalande. Just därför handlar det fortfarande inte om ett band vi direkt tänker på när vi tänker snygg design, men det gör Garmin. Halva poängen är nämligen att Garmin tillsammans med olika medhjälpare ska erbjuda tonvis med olika band i olika design och material för att kunna passa alla stilar och tillfällen. Det blir således lite som att sminka en gris av det hela. En hyfsat kompetent gris förvisso, men ingen som har på en catwalk att göra.